Den vanligaste föreställningen som folk har är att ballerinor är trådsmala och dansar graciösa feroller. Men i Javier Torres nya uppsättning av helkvällsbaletten Prinsessan Törnrosa finns rum för personligheter av alla de slag. En av de tre goda feerna är nämligen tjock och personen som dansar rollen bär en fatsuit, en tjockiskostym.

Som rollmodell för fen har Torres en nära vän från sitt privatliv som är tjock. Hon är en av de mest lyckliga personer han känner och fen fick därför heta Joy, eller Glädjefen.

− Det finns studier som visar att tjocka människor är lyckligare än verkligt smala personer. Att vara tjock är ett val, tycker Torres.

Enligt Torres framstår tjocka personer i dagens samhälle ofta som något dåligt eller mindervärdigt. Han tycker att insidan är det viktigaste. På samma sätt borde det vara med dans. Torres vill visa att dans inte bara handlar om att vara smal. Han poängterar att dansen ska komma från själen. Tekniken är något som kan läggas till efteråt.

Trots att Glädjefen är en humoristisk roll, tror Torres inte att feta människor kommer att ta illa upp. Meningen har aldrig varit att göra narr av tjocka människor. Tvärtom är rollen mycket avancerad och kräver en stark teknik i klassisk balett. Variationen kräver mycket lätthet och snabbhet, trots att det är allt annat än lätt att dansa i tjockiskostymen.

−  Joy sprudlar av glädje, säger Sara Vuorinen som dansar rollen. Hon formligen frossar i alla de gåvor livet har att ge och har en gränslös entusiasm. Det fantastiska är kontrasten mellan hur Glädjefen ser ut och hur hon är inuti, tycker Vuorinen.

Inbördes är hon graciös, kvick och lätt trots den stora kroppshyddan. Det är en mycket utmanande roll och kräver goda skådespelartalanger. Utan tjockiskostymen skulle den vara ännu svårare att genomföra, tycker Vuorinen.

−  Fast sjuttons hett är det

inuti kostymen, skrattar hon.

Javier Torres har arbetat tillsammans med en dramaturg, Anneli Mäkelä, för att  skapa en mer logisk och lättbegriplig berättelse. Han har moderniserat storyn, som bygger på Marius Petipas koreografi, och har dammat av sådana saker som han tycker saknar betydelse. Den nya versionen är mer än en timme kortare än originalversionen och lämpar sig bra även för barn. Det mest väsentliga, utgångspunkten i berättelsen, är Törnrosas kamp mellan kärlek och rädsla. Dessa universala krafter är något som var och en av oss väljer mellan dagligen. De förstås av alla, oberoende vilket samhälle man lever i.

---

Prinsessan Törnrosa. Premiär på Nationaloperan 26.1.2008. Koreografi: Javier Torres. Musik: Pjotr Tjajkovskij.