En man släpps ut i samhället igen efter 8 års behandling. Vi tittare vet att han varit dömd till sluten psykiatrisk vård på grund av några brutala våldtäkter. Han får jobb, han blir intresserad av en kvinna, hans tillvaro normaliseras. Samtidigt ser vi honom onanera till porrfilmer och hör honom stöna fram sin upphetsning i de mest kvinnoförnedrande uttryck. Allt ser dock ut att ordna sig, han flyttar ihop med kvinnan, deras kärlek skildras i ömma och sensuella bilder, men samtidigt ser och känner vi som åskådare hur skör han egentligen är.

Och mycket riktigt, katastrofen infinner sig, flickvännen går på fest efter jobbet en kväll tillsammans med sina arbetskamrater och mannens värld rasar samman. Han vet inte vad tillit är, han känner bara sin egen osäkerhet och förtvivlan. I sin övergivenhet återfaller han och våldtar åter en gång en främmande kvinna på gatan. Det ironiska i filmens titel Den fria viljan framstår i all sin tydlighet. Är man en våldtäktsman så är man, det finns ingen väg ut; ingen terapi, ingen kärlek, inga egna beslut kan ändra på detta, tycks filmen säga.

Den människosyn som filmen Den fria viljan presenterar representerar den ena av två möjliga ytterligheter. Vi är de vi är och kan inte förändras. Vi drivs av ett inre tvång att handla som vi gör.

Systemets
förväntningar

En motsatt syn kommer till uttryck i socialpsykologen Philip Zimbardos bok The Lucifer Effect med undertiteln How good people turn evil.

Zimbardo är den psykolog som i början av 70-talet tog initiativ till och ledde ett psykologiskt experiment som har kommit att kallas ”Stanfords fängelseförsök”. Ett tjugutal frivilliga amerikanska ungdomar deltog i försöket, där man skulle simulera en två veckors fängelsevistelse. Försöksgruppen delades upp i fångar och fångvaktare. Avsikten var att studera den process där fångar avpersonaliseras och antar en fångidentitet. Efter mindre än en vecka avbröts försöket, det höll då på att spåra ur totalt. Vissa av fångvaktarna hade förlorat de flesta av sina moraliska spärrar.

Philip Zimbardo säger själv i sin bok att han först nu, mer än trettio år senare, har kunnat ta tag i materialet och skriva en bok om försöket och dess resultat. Han ser behovet av boken nu när han jämför med vad som hänt till exempel i Abu Ghraib-fängelset i Irak.

Han avvisar kategoriskt det försvar det officiella USA kommit med, att det bara rör sig om några få, enstaka rötägg som smugit sig in i en i övrigt fläckfri organisation. När situationen är sådan att den lockar fram människors sämsta sidor kan kombinationen av systemförväntningar, hierarkiska påtryckningar och kamrattryck göra vem som helst av oss till sadistiska torterare, menar Zimbardo.

Jag minns i det sammanhanget vad en studiekamrat berättade för mig i början av 60-talet. Vi hade båda avtjänat vår värnplikt men på olika ställen. Han berättade att när han och hans aspirantkamrater fick besked att disciplinen bland de nya soldaterna var dålig, och fick i uppdrag att återställa ordningen, med mer eller mindre fria händer. Senare, när han tänkte tillbaka på hur han och hans kamrater hade betett sig skämdes han och förundrade sig samtidigt över hur lätt han låtit sig manipuleras.

Väljande subjekt

Så hur är det med den fria viljan?

Philip Zimbardo ger i sin bok uttryck för ett visst hopp. Han menar att det i varje destruktiv situation ändå alltid också finns individer som står emot. Och han menar att vi alla kan öva oss och stärka vår motståndskraft mot den sortens nedbrytande krafter som fångläger och Stanfords fängelseförsök representerar.

Den intresserade kan själv på hans webplats www.lucifereffect.com ta del av hans tiopunktsprogram som syftar till att stärka vår civila motståndskraft. Vi kan enligt Zimbardo ”öva oss i dygd”, precis som Aristoteles en gång sade, och därmed bli bättre människor och få ett bättre liv.

Det kan vara svårt att hävda vår mänskliga fria vilja om vi ser på oss själva och andra i ett utifrånperspektiv, som objekt för biologiskt och naturvetenskapligt kunnande, och som underställda naturvetenskapens alla mer eller mindre strängt deterministiska lagar. Men det har visat sig minst lika svårt att hävda den fria viljan, om vi uppfattar att det väljande subjektet befinner sig i en annan, andlig värld. Ingen anhängare av den platonska och cartesianska dualismen har lyckats förklara hur den fria andens val kan fungera som orsak till handlingar som utförs av våra materiella kroppar.

Å andra sidan skulle det antagligen vara förödande för allt mänskligt samhällsliv om vi såg oss själva och andra som viljelösa robotar som levde ett liv som var förutbestämt alltsedan världens begynnelse. Vi behöver uppfatta både oss själva och de andra som väljande subjekt med ansvar för vad vi tar oss till. En stor del av vår uppfattning om människovärdet är upphängt på detta. Det hindrar inte att vi många gånger väljer omedvetet, och att vi kanske ibland uppfattar oss mer som offer för omständigheterna än som självständiga individer, som själva valt vår väg och vårt liv.

Existentiella val

Med tanke på den mänskliga hjärnans komplexitet – antalet möjliga tillstånd i en människohjärna lär vara fler än antalet atomer i universum – så kan man lugnt utgå ifrån att varje tanke vi tänker på något sätt lämnar ett materiellt spår och alltså förändrar hjärnans fysiska konfiguration. Därmed kan tankar naturligtvis vara led i en orsakskedja.

Om jag står i bokhandeln och tittar på den där dyra boken som jag verkligen känner att jag vill ha, men som jag inte egentligen har råd med, så kan det som avgör om jag stjäl boken eller inte, vara skillnaden mellan att jag tänker ”den boken vill jag ha, och ingen ser mig, jag stoppar ner den i väskan” eller att jag tänker ”den boken vill jag ha, men den får vänta tills jag får lön”. Min tanke är den droppe som får vågskålen att tippa över åt det ena eller det andra hållet i den komplicerade väv av orsaksimpulser som bestämmer mitt handlande.

Men kanske är jag en person som en gång för länge sedan valde att se mig som en person som inte stjäl. Ett sådant val är naturligtvis påverkat av vad mina föräldrar en gång tyckte och förmedlade, det är påverkat av föreställningar och stämningar under min uppväxt och i mitt fortsatta liv, och det påverkas av rådande normer i de kretsar där jag rör mig och som jag identifierar mig med.

Och jag har själv, medvetet eller omedvetet, selekterat i all denna påverkan, tagit till mig och skapat min egen personliga uppfattning om vem jag är och vem jag vill vara. Resultatet kan vara att ingen tanke på att stjäla boken över huvud taget dyker upp i min hjärna. Det valet har jag gjort en gång för alla, och det behöver jag därför inte medvetet upprepa var gång en möjlig frestelse dyker upp.

Ett sådant val, som handlar om vilken sorts människa jag vill vara, kan kallas ett existentiellt val. Jag kan välja att alltid i första hand se till mitt eget intresse, att låta girigheten vara min drivkraft. Eller jag kan välja att bejaka min förmåga till empati, min känsla för rättvisa eller min spontana lust att hjälpa och visa omsorg när jag ser att någon behöver mig. Mina existentiella val kommer naturligtvis att påverka hur jag väljer, medvetet eller omedvetet, i olika livssituationer. Men det omvända gäller också. Mina handlingar visar hur jag väljer, vem jag egentligen vill vara, och leder mig i en viss riktning. Här kommer det gamla talesättet in, som säger att ”det som börjar med en knappnål slutar med en silverskål”. Varje steg på det sluttande planet gör det lättare att fortsätta den inslagna vägen. Men enligt Aristoteles och Zimbardo gäller också det omvända. Vi kan öva oss i att välja längs en väg som för oss närmare den vi egentligen vill vara.

Sartre menar att vi i våra existentiella val är fria. Vi visar i våra handlingar hur vi väljer. Och vad mera är, vi väljer då inte bara för egen räkning, vi väljer för hela mänskligheten. I våra val ställer vi oss själva som förebild för alla andra vare sig vi vill det eller inte. Detta är den existentiella frihetens absoluta och ångestskapande ansvar. Men denna frihet är samtidigt en källa till hopp. Vi kan välja hurudana vi vill vara, och vi kan välja hur vi vill att världen skall se ut.
En annan värld är möjlig!

---

Philip Zimbardo The Lucifer Effect – How Good People Turn Evil 2007.

Der freie Wille (Den fria viljan), regi Matthias Glasner, manus Matthias Glasner, Judith Angerbauer, Jürgen Vogel; Bavaria Film International 2005.