Under årens lopp har jag då och då kommit på mig med att sakna min ungdoms – sextiotalets, sjuttiotalets – ideologikritik. Visst kan man idag dra på mun åt en del av det vi sysslade med då, som till exempel att vi så indignerat läxade upp Elsa Beskow för att hon i Tomtebobarnen lät mamman och flickebarnen syssla med handarbete medan gossarna drog ut på jakt med pappa. Däremot känns det fortfarande relevant att vi påpekade att städares arbete inte blev mindre tungt bara för att man börjat kalla dem ”lokalvårdare” eller att det makthavarna helst ville kalla ”föryngringsytor” i själva verket var ”kalhyggen”.
Och vi hade en optimism: vi trodde verkligen att vi skulle kunna påverka verkligheten genom att märka ord. De senaste decennierna har det ofta känts som om både verklighet och språk blivit mer och mer absurda utan att någon brytt sig.
Men en som idag bryr sig är Bengt Kristensson Uggla, professor i filosofi, kultur och företagsledning vid Åbo Akademi och författare till den alldeles utomordentliga uppsatsen ”Flexibilitet eller bildning?” publicerad i volymen Bildningens förvandlingar (redigerad av Bernt Gustavsson och utgiven på Daidalos.) Det uttryck han huggit tänderna i är ”det livslånga lärandet”. De flesta människor, konstaterar han, föreställer sig livslångt lärande som ett erbjudande om en fri bildningsprocess men verkligheten ser helt annorlunda ut.
Arbetsmarknaden styrs av den globala tävlingen om konkurrenskraft, den bygger allt mera på projektanställningar och det betyder att livslångt lärande idag snarast innebär att vi alla styrs av nyckelbegreppen anställningsbarhet och anpassningsbarhet. ”Den nya flexibla Europamedborgaren” är en människa som kapat alla band till det förflutna, en människa utan minne men också i avsaknad av en framtid bestående av egna övertygelser. Det är en människa utan moral, utan ansvar och utan förmåga att artikulera ett trovärdigt löfte. Eftersom förändringstrycket primärt är externt och det gäller att vara flexibel kan man inte heller utveckla ett personligt förhållande till kunskapen. Man får räkna med oupphörliga uppbrott: Richard Sennett har jämfört med en krukväxt som oupphörligen planteras om och som till slut förlorar sin förmåga att växa.
I Finland – liksom i Tyskland och en del andra länder – har snuttjobbare och visstidsanställda som bekant börjat organisera sig under benämningen ”prekariatet” som bildats i analogi med ”proletariatet” men utifrån engelskans ”precarious” som betyder ”osäker” eller ”otrygg”. De förtjänar vårt stöd. De förtjänar att vi ska tro att verkligheten går att förändra. Åtminstone förtjänar de att vi ska orka bedriva en smula ideologikritik.
Merete Mazzarella
