Valet i Kenya i december 2007 gick fredligt till. Jättarna från förra regeringen föll av och förändringens vindar blåste över landet. Den förra regeringen gav plats för öppenhet och yttrandefriheten vilket gav kenyanerna hopp om en ännu bättre framtid.

Detta uppmuntrade fler ungdomar in på den politiska arenan. För första gången såg kenyanerna många oberoende ungdomar väljas in i parlamentet, inte för att de härstammade från rika familjer, som ofta är fallet, utan för att de var fast beslutna att förändra regeringen. Man förväntade sig att valprocessen skulle gå lika lugnt till som tidigare.

Valdagen var den lugnaste av alla och mänskor vaknade upp tidigt för att rösta och återvände sedan till sina hem för att följa med rösträkningen.
Ingen förväntade sig att det skulle bli som det blev. Alla trodde vi att demokratin i Kenya var så pass mogen att valfusk inte skulle kunna förekomma. Tron förstärktes av att medierna såg till att varje misstänkt manöver som gjordes av de förmodade fuskarna hindrades. Inte en enda incident rapporterades under valdagen. De internationella observatörerna var imponerade av hur lugnt kenyanerna röstade.
Snart började resultaten strömma in och sändas ut live. Resultatet från det parlamentariska valet bjöd på en chock då det visade sig att politiska jättar hade ersatts av gulnäbbar. Bland de första som drabbades var en f.d. vicepresident och inrikesminister som besegrades av en ung jurist som aldrig varit med i politiken tidigare. Andra högdjur gick snart samma öde till mötes. De få som överlevde valet hade bevisat för sin väljarkår att de var pålitliga och att de respekterade väljarkårens åsikter. Resultatet från presidentvalet höll också på att komma in och allt tydde på att Raila Odingo ledde med ungefär 500.000 röster.
Sedan började man se ovanligt långa pauser i presentationen av resultaten från vissa distrikt. Ordföranden för Kenyas valkommission Samuel Kivuitu uttryckte sin oro över att återvändande valtjänstemän från dessa distrikt hade stängt av sina mobiltelefoner och inte kunde nås. När resultaten dröjde ännu längre förvandlades väljarnas ängslan till hänförelse och sedan till ilska.
Och så hände det oundvikliga. Resultaten från presidentvalet som hade kungjorts tidigare började plötsligt ändras och medierna meddelade helt nya valresultat. Det var då som allt brakade loss och ängsliga väljare drog ut på gatorna.
Senare var valkommissionens ordförande tvungen att meddela ett resultat som han själv medgav att inte hade räknats korrekt. President Kibaki hade vunnit. Samuel Kivuitu påstod att han hade pressats hårt av Kibakis parti PNU och Kalonzo Muziokos ODM-K för att delge resultaten.Våldet sprids
Kibaki tillträdde som Kenyas president i en lågmäld ceremoni vid Tate House bara tjugo minuter efter att han hade utlysts som valseg-rare.
I fem av de sex provinser där han hade ”vunnit” protesterade man. Inom några timmar förstördes egendom till miljardbelopp i kenyanska shillings räknat. Gator blockerades och bilar stenades och brändes, med och utan passagerare. Butiker plundrades och brändes. Besinningslösa mord på oskyldiga kenyaner förekom också. På bara några minuter blev folks etniska tillhörighet plötsligt viktig och hatet och rädslan spred sig i luften som aldrig förr. Grannar från olika etniciteter som i åratal levt i harmoni sida vid sida med varandra blev plötsligt fiender. Oskyldiga barn och kvinnor dödades. Ett uttalande av en enda kenyan gjorde att hela landet blev ett dödens fält.
Senare bannlyste regeringen alla direktsändningar. Detta var det värsta som kunde hända. Nu kunde ingen följa med vad som pågick i landet. Kenyanerna vände sig till utländska medier istället. Bristen på information ledde till propagandistiska sms:ar som spred rädsla och hat.
Oppositionen med Raila Odinga i spetsen utlyste en protest vid Uhuru-parken. Senare annullerades den när den visade sig vara lagstridig. Man meddelade om en ny protest men den fordrade tre dagars förvarning till polisen men också denna gång förklarades den olaglig. Parken är fortfarande avspärrad idag.
Fredagen den elfte januari sammankallade Raila Odinga en landsomfattande tre dagars protestaktion som skulle inbegripa fredliga protester. Men regeringen förbjöd den och skickade in säkerhetspatruller för att förhindra den. De menade att kenyaner inte är förmögna att delta fredligt i protester, utan att dessa oftast kapades av kriminella element som plundrade och förstörde. De politiska spänningarna var ännu för höga, enligt regeringen. Detta ledde till trotsande demonstrationer, och ytterligare dödsfall. Denna gång var de skyldiga från regeringens sida som använde sig av riktiga patroner för att hejda demonstranterna.

Sanningen ska fram
Myndigheterna har nu förbjudit alla politiska sammanträden tills läget fås under kontroll. Oskyldiga kenyaner fortsätter under tiden att dödas i alla utom de centrala, östliga och nordöstra provinserna.
Kenya har idag återgått till kolonialtiden då yttrandefriheten var olaglig (lästips: Never be Silent av Durrani Shiraz).
Det finns mycket skepticism och rädsla bland befolkningen. Inget kan längre förutspås. Varje uttalande från en person som du misstänker att kan ha gett sitt stöd till en politisk motståndare politiseras.
Kibaki insisterar på att han vann i december i fria och rättvisa val, medan Raila påstår att valet har kapats och att Kibaki därför borde avgå och låta utlysa en ny omgång av presidentvalet.
Observatörerna är överens om att stora problem uppdagats i kontrollräkningen av rösterna. Kibakis parti fick 43 platser medan Railas fick 99. Raila vann i sex provinser och Kibaki i två.
Kontroversen fortsätter och mannen på gatan fortsätter att lida. Det internationella samfundet har skickat viktiga delegationer för att medla mellan kandidaterna. Regeringen är besatt av makt och Railas grupp av vrede. Båda sidor har fördömt den allra väsentligaste frågan – våldet och plundringen. Men huruvida de är seriösa i sina fördömanden är en annan sak.
Jag har pratat med många mänskor från olika delar av Kenya och kommit fram till att det finns underliggande antropologiska och historiska frågor som förklarar varför det gick som det gick i Kenya. Det finns t.ex. vissa grupper som menar att landets ledare inte kan härstamma från vissa etniska grupper. Om inte dessa frågor åtgärdas snabbt och öppet kommer vi enbart att angripa ytan medan det på djupet fortsätter att ruttna.
Det som skedde genast efter att Kibaki utlystes som Kenyas nya president visar bl.a. att 1) kenyaner inte är tillfreds med varandra. De bara tolererar varandra. 2) Det finns historiska orättvisor som har begåtts och som behöver rättas till. Detta kan enbart förverkligas genom sanning och försoning. 3) Kenyanerna behöver öppna sig för varandra och diskutera de fördomar de hyser om andra etniska grupper. 4) Den orättvisa fördelningen av resurser mellan individer och regioner måste åtgärdas omedelbart. 5) Vissa personer ska aldrig mera tillåtas utöva makt på grund av sitt befläckade förflutna. För detta krävs juridiska instrument. 6) Vår demokrati som den nu ser ut är fortfarande skakig och kan enbart återställas om missförhållanden rättas till snabbt.
För tillfället är det största problemet i mitt tycke inblandningen i medias yttrandefrihet. Mediarådet som Kenya etablerade borde vara självständigt. Förbudet mot alla direkt sändningar bör fördömas av alla och i de strängsta ordalag.
Folk lider inte för att de lät bli att rösta, de lider för att de röstade! Barn har tvingats fly och deras skolutbildning hotas. Kvinnor har våldtagits och antastats. Detta måste få ett slut. Men det kan förverkligas enbart om vi har tillgång till riktig information som når befolkningen i rätt tid.
Vi bör alla be för att freden återvänder till vårt vackra land, men fred och lugn är inte samma sak. Det finns en djup ilska och ett hat som hålls utom synhåll. Det finns kvar även om inte vi ser det, och kan bara pacificeras genom öppenhet. Vi borde prata. Skrika fast om vi vill. Båda är helande.