844
Fanns det inte författare som Unni Drougge vore det ont om syre i det klaustrofobiska kvinnorummet. Befriande fri från all damig ”sensitivitet” går hon in för att bredda och sparka liv i kvinnorollen. Hon spelar kvinna på det överdrivna sätt som enligt Suzanne Brögger är det enda hederliga, nämligen genom att ”sätta en papegojfjäder i håret och sticka en krysantem i baken”. Antiborgerlig och utpräglat ”queer” (utan att för den skull vara homosexuell) rör hon sig gärna bland kända homosexuella som Mian Lodalen och Alexander Bard. Här hyllas det glittrande och karnevalistiska i hejdlösa och ofta bitande samtidsskildringar.
Drougges tio romaner har fått blandad kritik och för det högkulturella lägret är hon sällan tillräckligt fin. Å andra sidan är hennes stora genombrott, Andra sidan Alex, som handlar om familjevåld och baserar sig på hennes äktenskap med mjukporrtidningen Slitz ägare Mats Drougge, en helt lysande roman med fina interiörer från Stockholms medievärld. Porträttet av den koleriske Alex borde få också den strängaste kritiker att frusta uppskattande. Drougge har absolut gehör för repliker och prickar in den ena triumfen efter den andra.
Nya boken Boven i mitt drama kallas kärlek är också den en uppgörelse med ett våldsamt ex (nu namngivet med sitt riktiga förnamn). I den klär Unni av sin senaste kille och litterära agent heder och ära; han utmålas som egocentrisk och infantil, ”en vuxen man med ett ofullgånget fosters alla behov”. Han förhör henne, han slår henne, och förmår till slut henne att dumpa barnen hos exet för att i stället bli hans geisha på heltid.
Faktum är att Niclas S. – en agent med många kända författare på sin lista – blir brutalt utlämnad i den här boken. Till skillnad från Håkan Jaensson som utmålas som en bekymrad jultomte i Maja Lundgrens skandalroman är porträttet av Niclas ägnat att väcka förakt.
Om trenden att skriva smarriga dokuromaner må man tycka vad man vill liksom om pajkastningen efteråt, där (den trots allt bara 24-årige) Niclas S. försvarades av Jan Guillou och Unni Drougge av sin son i bloggvärlden. Men faktum är att Boven i mitt drama kallas kärlek är en ytterst fungerande roman; rolig, kvick, saftig – och skriven utgående från en smärta som känns sann.
För det handlar om föräldrar som inte orkar. Om barn som blir försummade och svikna, inte av elakhet utan för att föräldrarna är nedtyngda av egna problem, arbete och missbruk.
Det handlar om konflikten mellan barn och begär, om vad som händer när mamma möter en 20 år yngre egotrippad och totalt humorlös kille, som vill ha henne helt för sig själv. Den spritpimplande, okonventionella och lätt megalomaniska författarmamman faller pladask, låter sig styras helt och hållet av sina infantila impulser, sin längtan efter aldrig tidigare skådad närhet och kärlek, och då väger allt, inklusive karriär och fem barn, ganska lätt.
Natten då barnen sammanbitet packar ihop sina saker och mamma inte visar sig utan ligger full och lallar i telefon med sin Niclas är en gestaltning av det totala nederlaget. Samtidigt fylls jag av beundran för Drougge: Vem – med undantag för Peter Sandström, kanske – vågar skriva så här naket om att misslyckas som förälder?
Det finns i Drougges texter en uppriktig strävan att skriva om kvinnlighetens mer svårgreppade och kaotiska sidor – skriande begär, vacklande moderskap – som gör att man inte kan placera henne i populärlitteraturfacket, trots att man gärna läser henne ”for the plot”. Hon väjer inte, utan går rätt på smärtpunkterna. Och trots att hennes karaktärer är hejdlösa är de frågor den här romanen ställer absolut inte relevanta för bara ett fåtal.
Trots allt är det ganska många i dag som förr eller senare får fråga sig hur barnen passar in i deras nya förhållande. Eller som är uttröttade och ensamma i vardagen, och därför helt enkelt inte har krafter att vara ”good enough” föräldrar.
Nya boken Boven i mitt drama kallas kärlek är också den en uppgörelse med ett våldsamt ex (nu namngivet med sitt riktiga förnamn). I den klär Unni av sin senaste kille och litterära agent heder och ära; han utmålas som egocentrisk och infantil, ”en vuxen man med ett ofullgånget fosters alla behov”. Han förhör henne, han slår henne, och förmår till slut henne att dumpa barnen hos exet för att i stället bli hans geisha på heltid.
Faktum är att Niclas S. – en agent med många kända författare på sin lista – blir brutalt utlämnad i den här boken. Till skillnad från Håkan Jaensson som utmålas som en bekymrad jultomte i Maja Lundgrens skandalroman är porträttet av Niclas ägnat att väcka förakt.
Om trenden att skriva smarriga dokuromaner må man tycka vad man vill liksom om pajkastningen efteråt, där (den trots allt bara 24-årige) Niclas S. försvarades av Jan Guillou och Unni Drougge av sin son i bloggvärlden. Men faktum är att Boven i mitt drama kallas kärlek är en ytterst fungerande roman; rolig, kvick, saftig – och skriven utgående från en smärta som känns sann.
För det handlar om föräldrar som inte orkar. Om barn som blir försummade och svikna, inte av elakhet utan för att föräldrarna är nedtyngda av egna problem, arbete och missbruk.
Det handlar om konflikten mellan barn och begär, om vad som händer när mamma möter en 20 år yngre egotrippad och totalt humorlös kille, som vill ha henne helt för sig själv. Den spritpimplande, okonventionella och lätt megalomaniska författarmamman faller pladask, låter sig styras helt och hållet av sina infantila impulser, sin längtan efter aldrig tidigare skådad närhet och kärlek, och då väger allt, inklusive karriär och fem barn, ganska lätt.
Natten då barnen sammanbitet packar ihop sina saker och mamma inte visar sig utan ligger full och lallar i telefon med sin Niclas är en gestaltning av det totala nederlaget. Samtidigt fylls jag av beundran för Drougge: Vem – med undantag för Peter Sandström, kanske – vågar skriva så här naket om att misslyckas som förälder?
Det finns i Drougges texter en uppriktig strävan att skriva om kvinnlighetens mer svårgreppade och kaotiska sidor – skriande begär, vacklande moderskap – som gör att man inte kan placera henne i populärlitteraturfacket, trots att man gärna läser henne ”for the plot”. Hon väjer inte, utan går rätt på smärtpunkterna. Och trots att hennes karaktärer är hejdlösa är de frågor den här romanen ställer absolut inte relevanta för bara ett fåtal.
Trots allt är det ganska många i dag som förr eller senare får fråga sig hur barnen passar in i deras nya förhållande. Eller som är uttröttade och ensamma i vardagen, och därför helt enkelt inte har krafter att vara ”good enough” föräldrar.
Jenny Kajanus
