I början av Unni Drougges Boven i mitt drama kallas kärlek finns en scen som får mig att tänka på det där med mammor. Det är julafton, Unni sitter och kollar en film om Oscar Wildes liv tillsammans med sina fem barn. Om det nu är glöggen eller vad det är, men hon lever sig intensivt in i Wildes öde, och förbannar under strida tårar de ”trolösa fascistsvin” som ena dan applåderar hans pjäser, och nästa dag kastar honom åt vargarna.

Till slut blir hon så agiterad att hon reser sig upp på vingliga ben och deklarerar att hon är Oscar Wilde.
”Hon upprepade orden med ökad emfas. ’Jag ÄR Oscar Wilde!’. Tredje gången stördes det dramatiska och sinnessjuka yttrandet av att julgranen välte igen, vid det här laget över min äldsta lillebror och legorymdstationen han just byggt upp på nytt, varför allmän kalabalik uppstod. Men mamma stod kvar bland julklappspapper, legobitar och krossade julgranskulor och stirrade i fjärran, upprepande sitt mantra.
’JAG ÄR OSCAR WILDE’.”
Ja, tänker jag då. Varför inte? Mammor är faktiskt inte alltid vad de ser ut att vara. Det bevisades senast i somras av mig och grannfrun, två pantertanter kring de fyrtio med barn och respektabla yrken.
Det var fredag och jag hade parkerat mig vid datorn med ett vinglas, inställd på att spendera min lediga kväll utan tjattrande sällskap. I något skede dök det upp ett mejl på skärmen. Det var grannfrun som satt i ensamt majestät och hade ohyggligt roligt åt en bloggparodi hon hittat på nätet: ”Jag håller på att skratta ihjäl mig här, drickandes några öl ehuru (?) xxx nej utan EMEDAN la famiglia lämnat mig ensam i stan. Ah!”
När jag avslöjade min närvaro genom att knäppa iväg ett svar fick jag genast ett i retur: ”Åh, tack och lov! Äntligen ett mejl från någon annan än Ottavio Massimo Caruso som undrar om jag vill att min dick ska vara större än jag själv!”
Sen visade det sig att hon hade släppt lös sin inre tonåring: ”Har fått makens gamla mp3-spelare att funka och konstaterat att jag tycks ha en tidigare oanad faiblesse för sångare som gränsar till det parodiska. Jag rörs nästan till tårar av Ahola i Teräsbetonis heavyballader. Undrar just om jag ska plåga grannarna med METALLISYDÄN ännu en gång till eller om jag ska ta mig i kragen och sluta förtränga det tråkiga faktum att tvättmaskinen nog är klar redan”.
Tjugo minuter senare får vi svaret: ”Jag har övergått till att sitta i soffan och lyssna på Green Day skrålandes (JAG skrålar, alltså) My shadow´s the only one that walks beside me / My shallow heart´s the only thing that´s beating / Sometimes I wish someone out there will find me / ´Til then I walk alone …
… och sen upprepas I WALK ALONE I WALK ALONE lämpligt många gånger för mitt nuvarande sinnestillstånd och jag känner mig som en riktig ALONE-WALKER fast jag sitter här i kärnfamiljens vardagsrum och de andra är borta i about ett dygn.
Åh vad allt är romantiskt! Jag tror jag ska ta på mig solglasögonen.”
Vid det här laget hade jag själv hunnit bli rätt upprymd så jag steg genast upp och plockade fram mina egna nyinförskaffade Victoria Beckham-glasare. Och för att bevisa att jag också innerst inne är en lonely rider, ensam med präriehundarna och solnedgången, postade jag raskt över lyricsen till en av min ungdoms heavyballader: Here I go again on my own / going down the only road I´ve ever known / like a drifter I was born to walk alone / ´cause I know what it means / to walk along the lonely street of dreams …
Och så gick kvällen, och där satt vi i varsitt hus vid varsin dator, utbytte rocklyrics och moshade lite diskret med papiljottskallarna. Vilken sensmoralen är är väl inte helt uppenbart. Kanske att vi alla innerst in är obotliga romantiker? Eller att det bor en liten Ozzy Osbourne i varje mamma?