En myt: Ju mer mat den rika mannen hopar på sitt bord, desto fler och större smulor ramlar ner till de fattiga, och desto bättre mår de. Myten är falsk. En annan myt: Ju bättre vi får det rent materiellt, desto bättre mår vi och desto längre lever vi. Den myten är också falsk. Richard G. Wilkinson är professor i social epidemiologi vid University of Nottingham Medical School i Storbritannien. Han har forskat i sambandet mellan hälsa och levnadsstandard, men också i sambandet mellan hälsa och livslängd å ena sidan och graden av jämlikhet/ojämlikhet i samhället å den andra. Sina forskningsresultat har han publicerat i boken The Impact of Inequality med undertiteln How to Make Sick Societies Healthier.

Med ett omfattande empiriskt material konstaterar han att över en viss nivå finns det inte längre något direkt samband mellan ett samhälles rikedom – mätt till exempel som BNP – och medellivslängden hos dess medborgare. Däremot finner han att i samhällen som nått den nivån att ingen längre svälter ihjäl eller dör av näringsbrist eller därmed förknippade sjukdomar, finns ett direkt samband mellan människors hälsa och graden av ekonomisk jämlikhet.
Människor mår bättre i jämlika samhällen. Stora ekonomiska skillnader skapar ohälsa, ökad frekvens av våld, mord och olyckor, och stora skillnader i livslängd. Ur det empiriska material han stöder sig på kan han entydigt dra den slutsatsen. Han jämför industrialiserade stater, han jämför delstater i USA, han gör jämförelser över tid i samhällen där det skett påtagliga förändringar i hur jämnt eller ojämnt samhällets resurser fördelas. Överallt kan man se att ökad ekonomisk ojämlikhet skapar ökad ohälsa.
Wilkinson är medicinare och hans förklaringsmodeller är biologistiska. På det sättet är han en hälsosam motvikt till alla dem som med argument från utvecklingsläran och biologin försöker hävda att vårt konkurrensbaserade, hierarkiska och kapitalistiska samhälle bäst motsvarar vår biologiska natur. Wilkinson argumenterar på samma planhalva. Ett exempel illustrerar hans sätt att resonera.
I en undersökning om dödligheten bland tjänstemän i offentlig tjänst i London fann man att den var tre gånger så hög bland de lägre tjänstemännen jämfört med tjänstemännen högre upp. En vanlig dödsorsak var hjärtinfarkt. Alla tjänstemän kunde sägas tillhöra medelklassen och alla hade likartade levnadsvanor.
Wilkinsons förklaring är att det innebär en betydande stressfaktor i sig att arbeta i en starkt hierarkisk organisation, mer stressande ju längre ner i hierarkin man befinner sig. Stress är en reaktion på fara, en kroppslig beredskap att antingen fly eller försvara sig. Till stresstillståndets medicinska karaktäristika hör bland annat att blodet koagulerar snabbare, för att vi inte skall förlora för mycket blod ifall vi skulle bli skadade. En återkommande eller kronisk stress ökar alltså risken för blodpropp och hjärtinfarkt via en rent medicinsk mekanism.

Destruktiv hierarki
Wilkinson framhåller tre psykosociala faktorer som starkt inverkar på hälsan. Den första faktorn är hur vi blir sedda. Att bli betraktad uppifrån, att bli sedd som den som befinner sig långt nere i en hierarki, lägst på statusstegen, skapar inte bara stress och frustration utan också ett behov att hävda sig, att klättra i status på de få sätt som finns till buds, fysiskt våld bland män, barnafödande bland kvinnor.
Den andra faktorn Wilkinson nämner är frånvaron av nära och jämlika mänskliga relationer. Ojämlikhet föder misstro och ensamhet, jämlikhet föder gemenskap och en vilja att samarbeta i gemensamma projekt. Den tredje faktorn är våra upplevelser i den späda barndomen. Föräldrars kroniska stress i ett ojämlikt samhälle smittar av sig på barnen och kanaliserar in deras stressbeteende som vuxna i destruktiva och självdestruktiva mönster.
Man kan alltså sammanfattande säga att Wilkinson med sin medicinska bakgrund försöker hitta medicinska förklaringar till de empiriska forskningsresultat som visar att människor i mer egalitära samhällen mår bättre och lever längre än människor i mer ekonomiskt ojämliga samhällen. På den punkten är han övertygande.
Han är inte lika övertygande när det gäller de förslag han presenterar för hur vi skall komma till rätta med hälsoproblemen. Han förespråkar ekonomisk demokrati och löntagarägda företag samt lyfter fram den baskiska företagskoncernen Mondragon, som helt ägs och styrs enligt kooperativa principer. Det är inget fel med hans förslag, vi behöver onekligen fler företagsformer än de anonymt ägda aktiebolagen. Men hur vi skall komma dit är inte självklart.
När man i Sverige försökte införa löntagarfonder som skulle ge de anställda makt i företagen, så utlöste detta ett massivt motstånd. Det fick till och med den moderata högern och arbetsgivarna ut på gatorna i demonstrationståg.
Det ironiska är samtidigt att det anonyma kapital, som idag driver på spekulationsekonomin, till stor del består av vanligt folks – löntagarnas – pensionspengar och besparingar. Men vi har ”frivilligt” avstått från den makt detta gemensamma ägande skulle kunna innebära.
Kanske kan ett erövrande av makten via det kollektiva sparandet vara ett sätt att styra utvecklingen mot ett mer rättvist och jämlikt samhällssystem. Därmed skulle vi samtidigt få en förbättrad folkhälsa, en allt högre livskvalitet och ökad livslängd för dem som har det sämst. Är detta en möjlig strategi?

Richard G. Wilkinson: The Impact of Inequality, How to Make Sick Societies Healthier. Routledge 2007.