Hyllad har den ju blivit, föreställningen Tuntematon sotilas på Kansallisteatteri, i regi av den likaså uppburna Kristian Smeds. De kritiska rösterna har närmast bidragit till att ytterligare höja föreställningens värde. Men jag kan inte hjälpa det: Jag blir både nyfiken och misstänksam. Teater kan trots allt utgå från så många olika stilar och perspektiv, som vart och ett kan ge något nytt – jag uppfattar det alltså som i grunden fel att framhålla någon viss stil framom andra. Och att det i finländskt teaterliv alltid ska finnas någon skäggig regissör som geniförklaras intill gudomlighet – kvinnor är per definition uteslutna – är ett minst sagt tvivelaktigt kulturellt drag.

Med dessa förbehåll i bagaget kan man då ge sig hän åt föreställningen som – det måste ju sägas – nog i flera avseenden är något att ge sig hän åt. Mycket här handlar om förståelsehorisont: Publiken förväntas känna till Väinö Linnas roman, filmatiseringarna av den och hela berättelsens position i det finländska samhället. Mot den här bakgrunden ställer Smeds upp sitt perspektiv, och vänder upp och ner på många av positionerna och förväntningarna, med kritisk vinkling i för det mesta humoristisk och rentav pedagogisk form.

Det går ofta vilt till, med mycket vattenplask och bråte, skottsalvor i form av häftiga ljuseffekter, och genomgående fysiskt energiskt av kompetenta skådespelare så att det inspirerar till och med en ovig bokmal som mig. Den effekten håller sig kvar, underligt nog. Videokamera används i nästan varenda scen, ibland till överdrift så att det efter första akten börjar kännas som lite väl många trendiga regitricks. För oss som blivit rejält trötta på Mannerheim-kulten bjuds en vanvördigt rolig porträttomvandling, i den kritisk-naivistiska stil som odlas i föreställningen. De interaktiva scenerna funkar bra, men innebär ett aktiverande av publiken och ställer därmed förväntningar på de efterföljande scenerna: Man blir lite rastlös av att sedan fogligt sitta och höra på en ganska stillsam dialog.

Så smått börjar man undra när de mer chockerande scenerna riktigt ska komma. Men Smeds binder ihop sin kritik mot nationalismen i slutet på ett övertygande sätt. Kritiken riktar sig mot nationalistiska institutioner och idoler i sådana positioner, modigt och gränsöverskridande. Bland allt som slängs undan i en hög av bråte syns också den i inledningsscenen figurerande mumindräkten, vilket var och en som har att ta ställning till det finlandssvenska speciellt kan uppmärksamma. Om vi nu jämför den här föreställningen med t.ex. Bruncrona-debatten i Hbl och all vanlig trångsynthet här så förstår man vilka enorma tabun som en kritisk pjäs om finlandssvensk nationalism skulle ha att genomborra. Men inspiration för sådana nödvändiga stordåd finns nu i riklig mängd på Kansallisteatteris stora scen.

Tuntematon sotilas på Kansallisteatteri. Regi och bearbetning: Kristian Smeds. Scenografi: Kati Lukka. I rollerna: Henry Hanikka, Jouko Keskinen, Jaakko Kytömaa, Esa-Matti Long, Antti Luusuaniemi, Markku Maalismaa, Petri Manninen, Meri Nenonen, Jussi Nikkilä, Heikki Pitkänen, Antti Pääkkönen, Kristo Salminen, Timo Tuominen, Juha Varis.