821
Sanna Tahvanainen är bekant som lyrik- och prosaförfattare, men med pjäsen Längst in i lekstugan debuterar hon som dramatiker. Till sin utformning är pjästexten tämligen lyrisk, med många metaforer och ett skeende som mestadels finns bortom synfältet, i personernas återgivande berättande. Härigenom uppstår en dynamisk metanivå mellan scenens krav på direkt handling och avståndstagandet i pjäsens form. Regin av Cecila Paul, som också spelar kvinnan, med assistens av Viirus konstnärlige ledare Cézaris tar på ett skickligt sätt vara på de här motsättningarna i pjäsen. Men för mig finns det ändå kvar en fråga om dramatikens rörlighet kontra lyrikens avstannande. En del av metaforerna blir också i gestaltad form hängande i luften på grund av den här motsättningen. Men den vita färgen i dräkter och scenografi harmonierar med det lyriska anslaget. Samtidigt annonserar vitt som scenfärg ofta en tematik kring vita skuggor, problem som döljs, som man försöker höja sig över. Det vita papperet, och pappersbröllopet, återger i förstoring dysfunktionella delar av förhållandet. Effekten blir lite som i Kristina Lugns lyrik, och också den absurda humorn är ett gemensamt drag.
Den genomgående vita färgen förhöjer samtidigt draget av icke-kontextualitet i texten och i föreställningen. Det är som om paret befann sig i ett ingenstans, helt utan sociala dimensioner. Det finns ingenting utom deras här och nu, vilket skapar en känsla av vilsenhet. Genom den här autentiska instängdheten blir det omöjligt att intellektualisera problemen. Pjäsprojektidén utgick från att skapa en föreställning om längtan, men ur det draget i pjäsen kan man också utläsa ett hierarkiserande kontrollbehov. Mycket ges här över åt åskådaren att tolka, vilket är utmanande och aktiverande.
Skådespelarna Cecilia Paul och Henrik Heselius ger med små men exakta medel liv och närvaro åt den fjärmande dialogen. Föreställningen kräver en publikkontakt som de lyckas skapa och upprätthålla genomgående. Inledningen är rolig med den osäkra mannen som försiktigt stegar in och ska framföra en sång medan han spelar på gitarr. Relationen gestaltas när sedan kvinnan uppenbarar sig och stressat börjar prata om festarrangemangen. Mycket stilfull och effektiv är scenen där båda imiterar det som sägs på bandet, med överdrivet minspel. Både föreställningen och pjästexten operererar med flera nivåer av aspekten spel/äkthet och skapar på det sättet intressanta spänningar. Samtidigt är metaforiken i texten så riklig och avsiktligt klichémässig att det uppstår en tillgjordhet som bara känns kyligt ytlig, särskilt i avslutningen. Havet som väller ut överallt och är den hotande katastrofen balanserar på gränsen mellan det användbara och det överdrivna. Som helhet är det ett intressant val att föra ut den här öppna, lyriska och personligt tolkningsbara föreställningen i regionerna.
Sanna Tahvanainens pjäsdebut i Viirus regi väcker frågan om dramatikens rörlighet kontra lyrikens avstannande, skriver recensenten.
Sanna Tahvanainen är bekant som lyrik- och prosaförfattare, men med pjäsen Längst in i lekstugan debuterar hon som dramatiker. Till sin utformning är pjästexten tämligen lyrisk, med många metaforer och ett skeende som mestadels finns bortom synfältet, i personernas återgivande berättande. Härigenom uppstår en dynamisk metanivå mellan scenens krav på direkt handling och avståndstagandet i pjäsens form. Regin av Cecila Paul, som också spelar kvinnan, med assistens av Viirus konstnärlige ledare Cézaris tar på ett skickligt sätt vara på de här motsättningarna i pjäsen. Men för mig finns det ändå kvar en fråga om dramatikens rörlighet kontra lyrikens avstannande. En del av metaforerna blir också i gestaltad form hängande i luften på grund av den här motsättningen. Men den vita färgen i dräkter och scenografi harmonierar med det lyriska anslaget. Samtidigt annonserar vitt som scenfärg ofta en tematik kring vita skuggor, problem som döljs, som man försöker höja sig över. Det vita papperet, och pappersbröllopet, återger i förstoring dysfunktionella delar av förhållandet. Effekten blir lite som i Kristina Lugns lyrik, och också den absurda humorn är ett gemensamt drag.Den genomgående vita färgen förhöjer samtidigt draget av icke-kontextualitet i texten och i föreställningen. Det är som om paret befann sig i ett ingenstans, helt utan sociala dimensioner. Det finns ingenting utom deras här och nu, vilket skapar en känsla av vilsenhet. Genom den här autentiska instängdheten blir det omöjligt att intellektualisera problemen. Pjäsprojektidén utgick från att skapa en föreställning om längtan, men ur det draget i pjäsen kan man också utläsa ett hierarkiserande kontrollbehov. Mycket ges här över åt åskådaren att tolka, vilket är utmanande och aktiverande.
Skådespelarna Cecilia Paul och Henrik Heselius ger med små men exakta medel liv och närvaro åt den fjärmande dialogen. Föreställningen kräver en publikkontakt som de lyckas skapa och upprätthålla genomgående. Inledningen är rolig med den osäkra mannen som försiktigt stegar in och ska framföra en sång medan han spelar på gitarr. Relationen gestaltas när sedan kvinnan uppenbarar sig och stressat börjar prata om festarrangemangen. Mycket stilfull och effektiv är scenen där båda imiterar det som sägs på bandet, med överdrivet minspel. Både föreställningen och pjästexten operererar med flera nivåer av aspekten spel/äkthet och skapar på det sättet intressanta spänningar. Samtidigt är metaforiken i texten så riklig och avsiktligt klichémässig att det uppstår en tillgjordhet som bara känns kyligt ytlig, särskilt i avslutningen. Havet som väller ut överallt och är den hotande katastrofen balanserar på gränsen mellan det användbara och det överdrivna. Som helhet är det ett intressant val att föra ut den här öppna, lyriska och personligt tolkningsbara föreställningen i regionerna.
Längst in i lekstugan. Manus: Sanna Tahvanainen. Regi: Cecilia Paul, Cézaris. I rollerna: Cecilia Paul, Henrik Heselius. Ljus & ljud: Janne Teivainen. Musik & teknik: Henrik Heselius. Turnéplan, se www.viirus.fi.
Monika Holmström
