Flickan och Räven (Le Renard et l’Enfant) heter en omistlig barnfilm – även eller speciellt för vuxna – som just nu visas på ett antal biografer nästan dagen lång i huvudstadsregionen, så det finns knappast någon ursäkt för invånarna här att missa den.
Man får hoppas att den är lika lättillgänglig i övriga delar av vårt land, och i alla länder. Den är vacker och vis, spännande och överraskande, sensibel och osentimental. Jag såg den med ett barnbarn och jag vet inte vem som var mera tagen – barnbarnet dolde det bättre. Eftersom jag var så tagen glömde jag länge bort den reklamfilm som man funnit lämplig att inleda barnmatinén med: en av de rumänska tiggare vi dagligdags möter på Helsingfors gator, autentisk eller maskerad, vädjar om bidrag i sin mössa och blottar sina fula tänder i leendet – varvid en xylitolask slängs i mössan! Till vilken instans skall man anmäla en sådan smaklöshet?

Rävens forskande blick följer mig länge och måste naturligtvis till slut driva fram den bortmotade bilden av de levande flådda rävarna i Kina. Mörkret från den morgonnyheten sänker sig igen. Jag vill inte leva i medvetandet om alla dessa grymheter. Jag vill inte höra till släktet människa.
Och sen då?
Misantropin är motiverad men meningslös, och dessutom orättvis. Det är faktiskt människor som gjort filmen Le Renard et l’Enfant också. Fast rävarna skulle som andra djur ha det bättre också utan de mer empatiska exemplaren av vår art. Att de flesta grymheterna begås inom arten, av människor mot människor gör inte saken bättre. Jag har aldrig förstått dem som lite indignerat upplyser djurvännerna om att de borde avlägsna lidandet bland människor framom att ömma för djuren. Varför i allt skapats namn skulle det ena utesluta det andra? Naturligtvis kan man av ekonomiska skäl bli tvungen att välja mellan Amnesty och Animalia, men annars?
Just nu bör just vi i Finland protestera mot den avskyvärda behandlingen av pälsrävarna i Kina eftersom det är finska rävar som exporteras som avelsdjur. Men vi skall inte nöja oss med enstaka protester efter enstaka avslöjanden – hur mycken djurmisshandel som aldrig stiger över nyhetströskeln kan vi bara ana. Den girighet och den fåfänga som ligger bakom ogärningarna promenerar omkring på våra egna gator. Hurra för rävflickorna och ner med pälstanterna har varit min paroll som flicka och som tant.
Men att i lönndom släppa ut minkar att förgås i en ohanterbar frihet är förstås inget att hurra för, utan både fegt och oändamålsenligt. Tre absoluta krav på civil olydnad: icke-våld, veta vad man gör, stå för vad man gör. Vilket med fördel förstås kunde gälla all mänsklig verksamhet, inklusive pälsnäringen. Farmarna står nog, och till och med med stolthet, för vad de gör, men vet de vad de gör? Och icke-våld? Förvisso vet rävfarmarna åtskilligt mer än jag om djuren de håller i bur, men vet de hur en varelse, skapad att springa, skutta, smyga, leka, leva, upplever antilivet bakom galler?
Vi lever väl ändå inte längre i en cartesiansk föreställning  om djurs känslolöshet?

Vill jag alltså göra våra österbottniska pälsfarmare arbetslösa? Ja – i egenskap av pälsfarmare. Nej i egenskap av livsviktiga näringsidkare på landsbygden.
För det första köper jag inte utkomstargumentet. Det kan användas för att försvara vad som helst: vapenindustri, mänskohandel, opiumodling.
För det andra visar Oravaisfarmaren Peter Järnström, en av rävexportörerna, i sitt otroligt cyniska uttalande om den fria marknaden, att det  varken går att tala om eller hålla sig till etiska regler inom näringen.
För det tredje borde det med hjälp av subventioner finnas möjlighet till en varsam avveckling i kombination med nya innovationer. Vår tid ropar på miljövänliga alternativ i odling och energi, på ny teknologi och gamla traditioner i naturnära lösningar. Har alternativen till pälsfarmning undersökts utgående från dagens kunskaper, resurser, behov och klimat?
Säkert inte, eftersom efterfrågan regerar inte bara marknaden utan också tänkandet. Varför skulle man söka alternativ så länge de fina fruarna från Vasa till Shanghai vill klä sig i äkta päls? Men äkta är en päls bara på sin äkta ägare. Hos oss är den tiden förbi när man för köldens skull måste döda djur – och när den tiden rådde hade djuren mestadels sprungit fria i sina skogar tills de träffades av kula eller pil. Nu berövas räven först sitt naturliga liv och sedan slutgiltigt livet på mer eller mindre bestialiskt (hör hur det låter!) vis. Och ingalunda enbart som värmande pälsar, nej senaste mode innebär kragar, brämen, garneringar, smycken – till fluff och flams åtgår miljoner skinn av räv, mink, ekorre m.fl.
Kaniner räknas inte, de är som känt oräkneliga. Kanske klotets kommande härskare när de nuvarande tagit livet av varandra och andra djur, ifall det finns någon markens gröda kvar. Jag har känt några tiotal kaniner och kunnat konstatera att de har framgångskriterier förutom förökningskapaciteten: charm, ordningssinne, uppfinningsrikedom och stark revirkänsla. De står ingalunda människan efter i fråga om mobbning, misshandel och till och med mord.
Man gör inte djuren någon tjänst genom att förmänskliga dem, även om de, förmänskligade i sagor och allegorier, gjort människan ovärderliga tjänster också på detta symboliska plan. I synnerhet den fräcka och listiga räven har kunnat nosa upp sig mot överheten på ett sätt som kunnat kosta författaren livet i direkt anföring.
Man gör inte djuren någon tjänst genom att idealisera dem, utan genom att låta dem leva ett djuriskt liv och tacksamt ta emot den tillgivenhet en del av dem trots allt är redo att visa skapelsens herrar och fruar. Umgänget med djur på djurens villkor gör oss gladare och godare. Och lite klokare. Myten säger att tre djur skapades till människans vänner för att hon inte helt skulle klippa banden till den natur hon vill ställa sig över. De är hunden, hästen och katten. Nog har de arbetat på sitt uppdrag, än är utgången oviss.