Både som individ och kollektiv varelse kan människan liknas vid en svärm, t.ex. en bisvärm. Miljoner nervceller och synapser bildar ett nätverk, varav individens helhet är beroende. Som social varelse söker hon sig till likasinnade, till människor med liknande erfarenheter och världsbild, inte i fortplantingssyfte, för artens överlevnad, utan i sitt relativt sett fåfänga försök att hitta sin egen plats i tillvaron.Bland annat så läser jag Leena Krohns roman Bipaviljongen. En berättelse om svärmar, en på många sätt för henne typisk, på en gång fabelaktig och skarpt nutidskritisk roman, som kännetecknas av ett hisnande filosofiskt djup och en gudabenådad fantasi. Läsaren konfronteras ideligen med de mest väsentliga frågorna om vår mänskliga existens.

Surrande konglomerat
Leena Krohn är flerfaldigt prisbelönad och översatt till ett tiotal språk. Hon har en diger produktion romaner och essäer bakom sig. Tainaron, hennes tionde bok, som hon gav ut 1986, blev hennes genombrott. Den kandiderade i likhet med Bipaviljongen för Nordiska rådets litteraturpris.
Bipaviljongen är ingen kronologisk historia, utan består av många olika berättelser och berättare. De griper ofta, men inte alltid in i varandra, men bildar ändå en lika fascinerande som myllrande helhet.
Allt kretsar kring ett gammalt, rivningshotat tegelhus, som tidigare fungerat som sinnessjukhus – bebott av själiska, inte själssjuka — och senast som härbärge för fyllon. Nu är det plats för de mest udda sällskap eller svärmar, som här har sina mötesrum. Här träffas bland andra helgelsevandrare, palladister, pärmbärarsjälar, Herpetologiska föreningen, stormälskare, hartsbarnens mödrar, självvalt fattiga och andare, som tror att de kan leva på enbart luft, vatten och solljus.
I Bipaviljongen huserar också teatern Hjärta & Lever och porrbutiken Hekuba. I alla rum eller celler är surret konstant.

Föränderlig verklighet
Romanens jagberättare och huvudperson ansluter sig, utan att hon riktigt vet varför, till cirkeln Föränderlig verklighet, en cirkel i vilken vem som helst skulle kunna bli medlem. Människan kan förändras bara av ett enda möte med en annan människa, snabbt eller långsamt, nästan omärkligt.
I staden, någonstans i Europa där krig rasar och närmar sig, finns inte längre vare sig fyllon eller mentalt störda, bara människor som är intagna för rehabilitering. Åldringar finns inte heller längre, bara seniorer.
Leena Krohn skriver med humor och mild ironi. Hennes fiktiva jag är uppslukat av funderingar kring natur, vetenskap och mänskligt medvetande. Vad är människan, fungerar kollektiv lagbundet, hur förhåller sig människor till varandra och varför? Vad är verkligt?
De mest otroliga och mycket vanliga berättelser, minnen och upplevelser tar form i Bipaviljongen. Gerda återger en historia om en tid då människor kokades till tvål och han som kallar sig Jag skulle inte ens vilja vara hetero berättar om sin vän Sebu som skapade sig en tulpa, en gestalt som är skapad av fantasin, men som går omkring i verkligheten precis som alla andra människor.

Blötdjur och professorer
Leena Krohn skriver om blötdjur som odlar svamp till föda åt sig själv, om en redaktionschef som anser att verk som skänker skönhetsupplevelser, tröst och glädje inte är konst, för kännetecknet på konst är äcklet.
Prefekten vid en institution för moralfilosofi hävdar att ingen kan eller får säga vad som är rätt eller fel. En litteraturprofessor hävdar att alla texter är likvärdiga, att kvalitetsskillnader inte finns och att det är dags att göra sig av med begreppet författare.
Den mest minnesvärda personen är kanske ändå den gåtfulla Lahja, hon som städar i Bipaviljongen och hos många av dess ofta sedda besökare. Hon är dövstum och blir senare också blind och därmed utfrusen. Varken Bipaviljongen eller staden behöver en så handikappad person. Man kan se henne som det kitt som binder samman de olika berättelserna.
Människan är övermodig, hon anser sig stå över allt och alla, men handlar varken förnuftigt ur sin egen eller samhällets synvinkel. Bisvärmen gör vardera. Så ungefär ser den här härligt mångfasetterade och hela tiden fängslande romanens sensmoral ut.

Leena Krohn: Bipaviljongen. En berättelse om svärmar. Kabusa Böcker/Söderströms 2008.