3 x drama kallas samarbetsprojektet mellan Åbo Svenska teater, Klockriketeatern och Svenska Teatern i Helsingfors. Det har varit ett på många sätt lyckat initiativ, med föreställningar som öppnar för diskussioner kring aktuella teman som fördomar, yttrandefrihet och terrorism. Tidigare i vinter har vi sett Product och Nordost, och nu är det dags för den mångomtalade Fundamentalisten av Juha Jokela, som också har utsetts till Finlands kandidat för det nordiska manusförfattarpriset 2008.Religiös fundamentalism är fortfarande en tematik i tiden samtidigt som föreställningen ger möjligheter att fundera över också andra typer av fundamentalistiska förhållningssätt och hur de påverkar våra liv. I själva verket blir den här variationen viktig för mig som av moraliska skäl tar avstånd från tro, religion och kyrka. På torsdagen ordnade Klockriketeatern dessutom en intressant diskussion om konst och tro med manusförfattaren Juha Jokela, regissören Henrika Andersson, de medverkande skådespelarna Maria Udd och Dick Holmström samt biskop Gustav Björkstrand. Sådana här publikaktiverande initativ behövs det nu mera av inom teatern.
Pjäsen är uppbyggd så att prästen Markus Hautala som skrivit en kritisk bok om kyrkan leder dansens många svängar där sektmedlemmen Heidi, för 15 år sedan hjälpledare på Markus skribaläger, hjälplöst hänger med. Här handlar det därför mycket om maktkamp, felberoende och – ja, utnyttjande, blandat till en saftig brygd med tro och sexualitet som ingredienser. Det finns i pjäsen en övergreppstematik med många dimensioner som lätt överskuggas av de mer intellektualiserande frågorna kring olika typer av fundamentalism.
Åskådaren följer med i argumenteringens svängar och det blir en intressant dynamik i att man sympatiserar  med än den ena, än den andra – tills den slutliga katastrofen inträffar. Det blir en utmaning: Vad har egentligen hänt? Vad handlar pjäsen om? Och: Är det inte så att vi som åskådare blir manipulerade? Den sista frågan inställer sig efter att jag lagt märke till hur Markus mot slutet allt mera framställs som den onda förövaren medan Heidi blir det godtrogna offret. Markus blir den hänsynslösa livslögnsavslöjaren i ibsensk stil och mina associationer går till Vildanden. Heidis avslutning är antagligen meningen att visa en början, men den är mest antydd. Mentalsjukdomshumorn tycker jag ändå slår fel här och texten hade mått bra av en bearbetning för ett värdigt slut med tanke på problemets djup. Nu tycks också regin följa den klyvande tendensen så att mycket lämnas alltför öppet i den sista scenen. Heidis ”galna” frisyr i slutet ter sig snarast som en eftergift åt den distanserande mentalsjukdomshumorn.

ideologisk moralism

Fundamentalism är intressant, men å andra sidan går det nog att diskutera sig fram till vad det handlar om: Om att vilja bli räddad av en ideologi med klara dogmer, om att vilja komma undan sårighet och problem genom att via ideologin ställa upp skyddande barriärer mot andra människor, och om att dela in människor i en vi-grupp som följer ideologin och är bra, gentemot dom andra som följer andra normer och är dåliga. Pjäsen verkar vilja visa både problemen med fundamentalismen, som i sin grund är moraliserande, men också problemen med att mer direkt rikta sig moraliserande till andra, som Markus. På det sättet delar faktiskt de båda rollerna på samma problem kring moralismen. Den sista scenen är uppenbarligen avsedd att visa hur de kommit fram till att se mänskligheten i den andra – men för mig krävs det nog mera än så för att bli övertygad.
Det känns svårt att skriva det, men jag hade nog önskat mig en rollbesättning och personregi som hade tagit fasta på möjligheterna att spegla personligt engagemang i frågor om gott och ont, rätt och fel, ideal och verklighet. Annars fanns det nog en del ljusa stunder, till exempel det komiska sångnumret och Dick Holmströms goda kontakt med publiken, som på Helsingfors-premiären bjöd på en liten utmaning genast i början. Också regin hade vunnit på att få fram djupare tolkningar och fler nyanser i maktkampen mellan rollerna. Ljussättningen, av Mari Agge, visade intressanta skiftningar och Teemu Loikas scenografi, som jag först hade svårt att förstå, visade en dynamisk tolkning i de bruna, ganska fula persiennerna som både skyddade och skymde landskapet i fonden. Fundamentalisten är därmed en sevärd föreställning med frågeställningar kring tro och frigörelse som intresserar många.