926
För många mänskor i Sovjetunionen blev Helsingfors i varje fall en symbol för genuin vänskap efter undertecknandet av det s.k. Helsingforsavtalet 1975. Helsingforsavtalet utformades för att minska på spänningarna mellan Sovjet och Västblocket. För Sovjets del betydde avtalet framförallt en garanti för fortsatt herravälde i Östeuropa efter andra världskriget. Hos vanliga Sovjetmedborgare väckte avtalets program ändå lite hopp om att deras land skulle pressas till att respektera mänskliga rättigheter. Helsingforsavtalet uppfattades som en samling riktlinjer för vad allt som kan göras när det gäller respekten för mänskliga rättigheter. Det innebar ett oerhört hoppingivande steg i rätt riktning som de facto påskyndade kalla krigets slut genom att stöda dem som kämpade för medborgerliga rättigheter gentemot tyranni.
År 1990 deklarerade världen att kalla kriget var slut. Följande år upphörde Sovjetunionen att existera. Världen applåderade de reformer som utlovades i Ryssland och som skulle ge mera makt åt medborgarna och föra in landet på en demokratisk väg. Många mänskor både i och utanför Ryssland ville tro på detta.
Ryssland har välkomnats som medlem både i EU och Grupp 8. Deras nya bundsförvanter närde hopp om att partnerskapet skulle utvecklas från så kallad ”mikrofon”–vänskap till genuint samarbete.
Sedan 1999 har Ryssland lagt sig till med en skrämselns retorik. Den har blivit ett sätt att manipulera opinionen både inom och utanför landets gränser. I oktober 1999 gjorde Sergej Lavrov ett uttalande som i många avseenden har fastställt kursen i Putins Ryssland. Under FN:s 54:e generalförsamling deklarerade han: ”Det står tydligt och klart att det största hotet mot freden i dag härstammar från aggressiv nationalism, separatism, terrorism och extremism som inte känns vid några gränser och som redan nu för med sig död och förstörelse”. Det var samma månad som fruktansvärda missilattacker hade gjorts mot Grozny i vilka många civila invånare dödats, oavsett etnisk tillhörighet. Det var samma månad som det ryska flygvapnet bombat kolonner med mänskor på flykt från Tjetjenien.
Världen fördömde det oproportionerliga våldet men vågade inte kräva att det skulle upphöra. Alltsedan dess har Ryssland praktiserat en dubbeltydig policy, både innanför och utanför landets gränser. Inom landet massproduceras tesen om Kremls opposition mot Väst, samtidigt som man alltjämt strävar efter att ”accepteras” av sina västerländska allierade. Den här sjuka diskrepansen mellan ord och handling verkar ha accepterats av Väst…
Kremls sanna ansikte
För mig framstår kalla kriget som en verkligt unik period. Två internationella huvudspelare som var i stort sätt jämlika ifråga om makt och inflytande. De var båda rättframma i sina intentioner och budskap. Detta hjälpte dissidenterna inom Östblocket att ta Väst på orden ifråga om engagemanget i människorättsfrågor och stödet till de förtryckta.
Hur ser dagens verklighet ut? Yttrandefriheten har i Ryssland krympt och blivit liten som ett vallmofrö. Politiska fångar håller på att bli en vardagsföreteelse: Michail Chodorkovskij och Yukos-fångarna; forskare som åtalats för spionage; muslimer, av vilka många åtalats för att ha stött extremism bara för att de utövat sin religion; folk i ryska städer som vågat gå ut på gatorna med sina åsikter i hopp om att bli hörda. De har slagits av polisen med batonger. De har häktats. De har åtalats på absurda grunder för våld mot polis. De har tvingats undergå psykiatriska behandlingar.
De två senaste valkampanjerna i Ryssland har varit farser. Huvudändamålet med valen har varit att försäkra att den autoritära regim som skapats i Ryssland skall bestå.
Situationen i min hemstad Nizjnij Novgorod, landets tredje största stad, utgör ett perfekt exmpel på Kremls sanna ansikte. Det började med att vår lilla mänskorättsgrupp, Vänskapsföreningen för Ryssland–Tjetjenien, lades ner. Det fortsatte med att oppositionens fredliga demonstrationer under marsmånad 2007 slogs ner. I augusti 2007 utsattes vår nybildade organisation, Stiftelsen för befrämjandet av tolerans, för polisrazzior liksom även redaktionen för Novaya Gazetas Nizjnij Novgorod-upplaga, där man konfiskerade alla datorer. I oktober 2007 omintetgjorde myndigheterna vår avsikt att hålla en minnesstund för Anna Politkovskaja. Repressionerna fortsätter. Den 20 mars 2008 gjorde polisen simultant husundersökningar och konfiskeringar i ett tjugotal personers hem i Nizjnij Novgorod-regionen, liksom i den nya stiftelsens kontor. De konfiskerade återigen all utrustning, såsom mobiltelefoner och DVD-spelare, med förklaringen att de bekämpar extremism.
Dussintals grava förbrytelser mot fredliga medborgare i vårt land har förblivit anonyma och onoterade. Vi är skyldiga till att ha gett våra röster åt en president som – för att citera en grupp som representerar offren i Beslan-tragedin 2004 – löser sina problem med hjälp av tankers, eldkastare och gas. Men det är inte vårt fel att världens politiska elit okritiskt stöder honom.
Ryska försvarare av mänskliga rättigheter har helhjärtat välkomnat överläggningarna kring mänskorättsfrågor mellan EU och Ryssland, som ett redskap att föra Ryssland och det internationella samfundet närmare varandra i denna fråga.
Emellertid finns det allt mindre hopp om att EU skall engagera sig i mänskorättsfrågor på högsta politiska nivå, samtidigt som situationen inom Ryssland stadigt förvärras. EU bryr sig inte särskilt mycket om att skydda sina östliga grannars mänskliga rättigheter. Det enda de verkligen är redo att diskutera med Kreml är allsköns säkerhetsfrågor.
Förbjuden debatt
Den ryska regeringen är ännu mottaglig för konstruktiv EU-kritik och mån om sin image och globala position. När Europa blundar för den speciella ryska demokratins dubbelnatur, så uppmuntrar de nolens volens den ryska regeringen att introducera allt fler repressiva politiska åtgärder.
Häromveckan hade jag tillfälle att närvara vid en debatt om finlandiseringen och huruvida den fortfarande påverkar Finlands politik. Det är experters och finländares sak att dra slutsatser beträffande detta. Men som utomstående kunde jag inte hjälpa att jag kände avund gentemot dessa mänskor som samlats för att lyssna, diskutera och uttrycka sina åsikter för att de tog friheten att göra det förgiven. Jag vill understryka att denna självklara rättighet är en av de dyrbarheter som berövats det ryska folket av dem som tagit sig rätten att styra över oss.
Vi hoppas alltjämt att EU ska använda varje tillfälle att inskärpa i sina ryska samtalspartner att Europeiska Unionen betraktar respekten för mänskliga rättigheter som själva hörnstenen i sin existens. Den borde också utgöra hörnstenen i EU:s relation till Ryssland. Europa får inte glömma det engagemang som man en gång valde då man anslöt sig till Helsingforsavtalet.
Vi hoppas att EU ska använda varje tillfälle att i sina ryska samtalspartner inskärpa att Europa betraktar respekten för mänskliga rättigheter som själva hörnstenen i sin existens, skriver Oksana Chelysheva i sitt upprop till EU.
Den 6 april hade det förflutit sextio år sedan Finland och Sovjetunionen undertecknade den så kallade Vänskaps- och biståndspakten. Jag förmodar att det för Finlands del handlade om en nödvändig åtgärd för att kunna ställa sig utanför stormaktskonflikter och inta en neutralitetsposition i kalla kriget.
För många mänskor i Sovjetunionen blev Helsingfors i varje fall en symbol för genuin vänskap efter undertecknandet av det s.k. Helsingforsavtalet 1975. Helsingforsavtalet utformades för att minska på spänningarna mellan Sovjet och Västblocket. För Sovjets del betydde avtalet framförallt en garanti för fortsatt herravälde i Östeuropa efter andra världskriget. Hos vanliga Sovjetmedborgare väckte avtalets program ändå lite hopp om att deras land skulle pressas till att respektera mänskliga rättigheter. Helsingforsavtalet uppfattades som en samling riktlinjer för vad allt som kan göras när det gäller respekten för mänskliga rättigheter. Det innebar ett oerhört hoppingivande steg i rätt riktning som de facto påskyndade kalla krigets slut genom att stöda dem som kämpade för medborgerliga rättigheter gentemot tyranni.
År 1990 deklarerade världen att kalla kriget var slut. Följande år upphörde Sovjetunionen att existera. Världen applåderade de reformer som utlovades i Ryssland och som skulle ge mera makt åt medborgarna och föra in landet på en demokratisk väg. Många mänskor både i och utanför Ryssland ville tro på detta.
Ryssland har välkomnats som medlem både i EU och Grupp 8. Deras nya bundsförvanter närde hopp om att partnerskapet skulle utvecklas från så kallad ”mikrofon”–vänskap till genuint samarbete.
Sedan 1999 har Ryssland lagt sig till med en skrämselns retorik. Den har blivit ett sätt att manipulera opinionen både inom och utanför landets gränser. I oktober 1999 gjorde Sergej Lavrov ett uttalande som i många avseenden har fastställt kursen i Putins Ryssland. Under FN:s 54:e generalförsamling deklarerade han: ”Det står tydligt och klart att det största hotet mot freden i dag härstammar från aggressiv nationalism, separatism, terrorism och extremism som inte känns vid några gränser och som redan nu för med sig död och förstörelse”. Det var samma månad som fruktansvärda missilattacker hade gjorts mot Grozny i vilka många civila invånare dödats, oavsett etnisk tillhörighet. Det var samma månad som det ryska flygvapnet bombat kolonner med mänskor på flykt från Tjetjenien.
Världen fördömde det oproportionerliga våldet men vågade inte kräva att det skulle upphöra. Alltsedan dess har Ryssland praktiserat en dubbeltydig policy, både innanför och utanför landets gränser. Inom landet massproduceras tesen om Kremls opposition mot Väst, samtidigt som man alltjämt strävar efter att ”accepteras” av sina västerländska allierade. Den här sjuka diskrepansen mellan ord och handling verkar ha accepterats av Väst…
Kremls sanna ansikte
För mig framstår kalla kriget som en verkligt unik period. Två internationella huvudspelare som var i stort sätt jämlika ifråga om makt och inflytande. De var båda rättframma i sina intentioner och budskap. Detta hjälpte dissidenterna inom Östblocket att ta Väst på orden ifråga om engagemanget i människorättsfrågor och stödet till de förtryckta.
Hur ser dagens verklighet ut? Yttrandefriheten har i Ryssland krympt och blivit liten som ett vallmofrö. Politiska fångar håller på att bli en vardagsföreteelse: Michail Chodorkovskij och Yukos-fångarna; forskare som åtalats för spionage; muslimer, av vilka många åtalats för att ha stött extremism bara för att de utövat sin religion; folk i ryska städer som vågat gå ut på gatorna med sina åsikter i hopp om att bli hörda. De har slagits av polisen med batonger. De har häktats. De har åtalats på absurda grunder för våld mot polis. De har tvingats undergå psykiatriska behandlingar.
De två senaste valkampanjerna i Ryssland har varit farser. Huvudändamålet med valen har varit att försäkra att den autoritära regim som skapats i Ryssland skall bestå.
Situationen i min hemstad Nizjnij Novgorod, landets tredje största stad, utgör ett perfekt exmpel på Kremls sanna ansikte. Det började med att vår lilla mänskorättsgrupp, Vänskapsföreningen för Ryssland–Tjetjenien, lades ner. Det fortsatte med att oppositionens fredliga demonstrationer under marsmånad 2007 slogs ner. I augusti 2007 utsattes vår nybildade organisation, Stiftelsen för befrämjandet av tolerans, för polisrazzior liksom även redaktionen för Novaya Gazetas Nizjnij Novgorod-upplaga, där man konfiskerade alla datorer. I oktober 2007 omintetgjorde myndigheterna vår avsikt att hålla en minnesstund för Anna Politkovskaja. Repressionerna fortsätter. Den 20 mars 2008 gjorde polisen simultant husundersökningar och konfiskeringar i ett tjugotal personers hem i Nizjnij Novgorod-regionen, liksom i den nya stiftelsens kontor. De konfiskerade återigen all utrustning, såsom mobiltelefoner och DVD-spelare, med förklaringen att de bekämpar extremism.
Dussintals grava förbrytelser mot fredliga medborgare i vårt land har förblivit anonyma och onoterade. Vi är skyldiga till att ha gett våra röster åt en president som – för att citera en grupp som representerar offren i Beslan-tragedin 2004 – löser sina problem med hjälp av tankers, eldkastare och gas. Men det är inte vårt fel att världens politiska elit okritiskt stöder honom.
Ryska försvarare av mänskliga rättigheter har helhjärtat välkomnat överläggningarna kring mänskorättsfrågor mellan EU och Ryssland, som ett redskap att föra Ryssland och det internationella samfundet närmare varandra i denna fråga.
Emellertid finns det allt mindre hopp om att EU skall engagera sig i mänskorättsfrågor på högsta politiska nivå, samtidigt som situationen inom Ryssland stadigt förvärras. EU bryr sig inte särskilt mycket om att skydda sina östliga grannars mänskliga rättigheter. Det enda de verkligen är redo att diskutera med Kreml är allsköns säkerhetsfrågor.
Förbjuden debatt
Den ryska regeringen är ännu mottaglig för konstruktiv EU-kritik och mån om sin image och globala position. När Europa blundar för den speciella ryska demokratins dubbelnatur, så uppmuntrar de nolens volens den ryska regeringen att introducera allt fler repressiva politiska åtgärder.
Häromveckan hade jag tillfälle att närvara vid en debatt om finlandiseringen och huruvida den fortfarande påverkar Finlands politik. Det är experters och finländares sak att dra slutsatser beträffande detta. Men som utomstående kunde jag inte hjälpa att jag kände avund gentemot dessa mänskor som samlats för att lyssna, diskutera och uttrycka sina åsikter för att de tog friheten att göra det förgiven. Jag vill understryka att denna självklara rättighet är en av de dyrbarheter som berövats det ryska folket av dem som tagit sig rätten att styra över oss.
Vi hoppas alltjämt att EU ska använda varje tillfälle att inskärpa i sina ryska samtalspartner att Europeiska Unionen betraktar respekten för mänskliga rättigheter som själva hörnstenen i sin existens. Den borde också utgöra hörnstenen i EU:s relation till Ryssland. Europa får inte glömma det engagemang som man en gång valde då man anslöt sig till Helsingforsavtalet.
Oksana Chelysheva
