I Sverige har ytterligare ett utvisningsbeslut mot dödshotade kristna flyktingar bekräftats av högsta instans. Denna gång en familj från Syrien, en kvinna och två vuxna barn; en komplicerad härva som inbegriper hot om våldtäkt och mord med myndighetspersoners medverkan; falskt åtal och stundande skenrättegång med dödsstraff som påföljd; systematiska trakasserier med myndigheters goda minne – allt med familjens samfundstillhörighet som huvudfaktor. Tillvaron i Syrien, flykten till Sverige och Migrationsverkets byråkrati har för familjen varit en enda ångestfylld, kafkaesk mardröm. I kvinnans fall handlar det dessutom om flykt undan brutal hustyrann, alltså en dubbel värnlöshet där det faktum att hon är kristen och kvinna har gjort att hon är helt utelämnad åt andras rovdrifter. För denna familj, som Sverige nu slutgiltigt besultat att utvisa, står varken personskydd eller rättsskydd att få vid hemkomsten till Syrien.

Pyttsan, säger Migrationsverket, det förekommer ingen förföljelse av kristna i Syrien. I sitt beslut att utvisa familjen hänvisar man till ett underlag bestående av ett schweiziskt myndighetsdokument och en lägesrapport från svenska ambassaden i Damaskus, båda daterade 2005, samt en rapport från den syriska regeringen själv, som liksom alltid framhåller sin icke-sekteristiska och sekulära orientering. Hade kvinnan berättat samma historia och varit kurd eller muslim hade hon varit trovärdig, men kristna har det bra i Mellanöstern enligt svenska byråkrater. I denna villfarelse ligger de helt i linje med sina EU-kollegor, som skruvar på sig så fort frågan om Mellanösterns kristna kommer upp. 

 

Sanningen är att Mellanösterns kristna systematiskt görs till offerlamm av regionens många länder, i syfte att blidka en allt mer militant regional islamiströrelse och att avleda uppmärksamheten från underrättelsetjänsters maktfullkomlighet, statsförvaltningars inkompetens, och stagnerande lokala ekonomier. Det är ju ingen nyhet att makteliter i alla tider har använt etniska och religiösa minoriteter som en slags samhällelig säkerhets-
ventil; pogromer och lynchningar lättar på det sociala trycket. I Mellanöstern är det nu de kristnas tur.
Från Marocko till Irak (och ännu längre österut också, för den delen) kommer en allt stridare ström rapporter om präster som kidnappas och mördas, kyrkobesökare som misshandlas, kristna kvinnor som trakasseras och våldtas för att de gått fel klädda, eller i fel kvarter. I Irak är situationen allra värst och mest uppenbar, men i hela regionen lider de kristna. De som kan flyr – men till vad?
När det handlar om att hjälpa dessa människor är hela det europeiska debattklimatet genomruttet, från höger till vänsterkant. Att Europas politiker och byråkrater inte vill kännas vid problemet har sina egna randiga skäl. Dels vill man inte ha in mer utlänningar, dels vill man inte skapa upprördhet bland sina kollegor i Mellanöstern – och framförallt inte vara okänslig mot Islam i dessa prekära tider. Så offras Mellamösterns kristna på det prudentliga egenintressets altare. Att de som mest högljutt prisar västvärldens ”kristna kulturarv” ofta är de allra mest ”okristna” i sin självgoda vägran att hjälpa världens svaga, är ju inget nytt.

Europas kyrkfolk – präster, munkar och nunnor – har på gräsrotsnivå i mottagarländerna gjort mycket för att hjälpa de flyende, men när de höjer rösten för att dra uppmärksamheten till det kristna lidandet rycker eliten på axlarna och suckar att religiöst folk ska hålla sig utanför politiken.
Vad som är kanske mest upprörande i sammanhanget är dock att även vänstern – annars så snar till solidaritet med världens nödlidande och förtryckta – ofta talar om kristna flyktingar som om de led av självförvållade skador. De kulturella stereotyper vi formats av (eller i motsatsförhållande till) kryper fram: grundskolelektioner om religionskrig och häxjakter; avlägsna familjeminnen av bukpräster och hyckleri; amerikanska tv-predikanter och Bushs föment kristna utrikespolitik. Sånt får vänstern att rent instinktivt resa ragg. Och så är det ju en vedertagen sanning inom huvudfåran av vänsterrörelsen att rationella människor inte tror på Gud – så vad har vi egentligen att göra med andra människors primitiva religionsdispyter?

Flera av mina bekanta inom den nordiska vänstern gör ingen hemlighet av att deras solidaritet med flyktingar försvagas något när det handlar om kristna. ”Ska det vara vårt problem”, sa en bekant i Sverige nyligen till mig, ”att folk blir martyrer för sin vidskeplighets skull?” ”Vad säger det om din humanism,” frågade jag, ”att du är villig att kampanja för att Sverige ska ta emot chilenska kommunister eller kurdiska nationalister, men inte kopter från Egypten eller kaldéer från Irak? Blöder dom mindre när man skär i dom, kanske?” Han tittade på mig som vore jag från en annan planet, med nåt mummel om att ”efter allt som dom har ställt till med”…
Dom? Vilka dom?

Det abstrakta resonerandet, motviljan mot ”det kristna”, blir konkret i tre asylsökande kristna syrier. Vad har dom ställt till med? Varför skulle dom ha mindre anspråk på vår solidaritet? Tyvärr handlar invandringsdebatten nästan alltid om ”dom” – ett anonymt plural, en motsats, ett ”inte vi” – vare sig man vill att dom ska få stanna eller att dom ska ge sig av. Trots detta är det ju aldrig ett anonymt plural, utan alltid en individ som skickas tillbaka för att fängslas, torteras, våldtas, förödmjukas, eller mördas. När solidariteten tryter är det alltid en individ som får lida konsekvenserna. I det här fallet tre individer som vi nog aldrig behöver se i ögonen, aldrig behöver be om ursäkt för att myndigheterna å våra vägnar avfärdat deras lidande, talat om för dom att de har flytt i onödan, att dom inte är vårt problem, att vårt land inte är stort nog åt dom.
Jag vet inte hur ni känner det, medborgare, men själv skäms jag en smula.