Uti Kronstadt jag gick, fast ur himmelens sky

Regn och hagel i ymnighet föll,
Och jag staden besåg, fast mitt resparaply
Jag beständigt för ögonen höll.

Jag off’cerare såg i kapotter och gull,
Jag såg folk uti tvister och skämt,
Jag såg barn uti smuts och kaptener på lull,
Och madamer i trasor alltjämt.

Elias Sehlstedt, tullinspektör i Sandhamn, känd visdiktare och författare till ”småborgerligt idyllisk och humoristisk poesi, som fick en bred publik” – som det står i den svenska Nationalencyklopedin – besökte Kronstadt en gång i sitt liv, 1874 ombord på ångfartyget ”Piteå”. Han skrev en visa i tretton strofer över sina intryck. Sehlstedt ”åt kaviar och pirog, och drack rönnbärslikör på försök” och studerade livet i Ryssland.
Vad är det märkliga här? För att vara från Sverige är Sehlstedt sällsynt fördomsfri och nyfiken, han ser Kronstadt som det är, det säregna och roliga men han drar också de politiska slutsatserna:

Och jag såg något stort uti regnluften stå,
Och jag undrade först och gick fram:
Och Stor-Peters staty stod och trampade på
Carl den Tolvtes banér. Det var skam!

Se’n jag skådat mig trött, rann det bjärt i min håg,
Att i Ryssland vi ha en koloss.
Och av allt vad jag såg uti Kronstadt, jag såg,
Att jag inte med Ryssen vill slåss.

Att inte vilja slåss, med en koloss, blev tullinspektörens summering. Visan trycktes 1893, under den tid då det i Finland blev mäkta populärt att ställa till gräl med ryssarna och Ryssland, än med juridiska och vetenskapliga slagträn, än med ännu mera konkret aktivism och attentat, slutligen med krig.
Det finns inte en enda visa av finländskt ursprung om Ryssland som skulle ha samma konkreta, verklighetsnära tonfall som Sehlstedts Kronstadt. I stället finns krigspropagandan, på finska alltid med ryssä som objekt – ”silmien välliin ryssää, kyllä se siihen tyssää”. Och sedan finns de studentikosa vodkasångerna och några översättningar, som den progressiva sångrörelsen från 1970-talet har efterlämnat i Finland.
Överhuvudtaget verkar det finnas en obetvinglig lust att slåss just med ryssarna, att förklena och utdela försmädliga nålsting, under namn av politik och kritik. ”Rysslands belackare”, som Alexander Pusjkin kallade dem i sin dikt från 1831 har följt vår – men också Rysslands egen – historia åt. Det finns en massiv tradition att falla tillbaka på när det gäller att kritisera Ryssland, samhällsskicket, eliten och vardagslivet: diktatur, korruption, laglöshet, ofrihet. Och så vidare. Och alla de experter och forskare som var antisovjetiska och kritiserade kommunismen, de borde väl vara nöjda nu? Men nej, ingenting duger fortfarande.
Inte en positiv nyhet. Det är alltid något som hotar bakom gränsen. Virkestullarna hotar skogsindustrin i Finland. För mycket ryska biltransporter på vägarna hotar den vanliga finländska trafiken. Energibolagen Gazprom och Nord Stream hotar hela Europa med beroende av naturgas från Ryssland. Som täcknamn för ryska staten sträcker firmorna ut sina rörtentakler mot Västeuropa. Gasledningen i Östersjön från Viborg till Greifswald hotar miljön och därtill Sveriges försvar.
Och försvarsministern Häkämies på besök i Förenta staterna tar fram det militära hotet, utmaningarna i säkerhetspolitiken: ”Rasha, Rasha änd Rasha”. Sedan står det i tidningarna att man i Villmanstrand skall börja bygga upp ett nytt stort tilltaget Tali-Ihantala-center för att föreviga/förhärliga striderna – det vill säga kampen mot ryssen – sommaren 1944 för kommande generationer av turister. Just i Villmanstrand råkar det finnas en av hela landets största hjältegravar kring kyrkan – ett färdigt center för krigshistorisk begrundan.

Men lyckligt är, att det uppstår andra, nya kontaktfält mellan Ryssland och Finland som är helt oberoende av mediernas, politikernas och belackarnas gamla skyttegravar. Mängden av så kallade vanliga människor som rör sig från Ryssland till Finland verkar öka: de arbetar, studerar, gifter sig, reser på uppköp, skidar i Lappland. En grupp avtecknar sig i den akademiska världens listor över forskare och doktorsdisputationer, ofta på engelska. Ett minnesmärke i sitt slag över ett generöst finskt-ryskt samarbete inom litteraturforskningen, som visar hur Finland integrerats i ”The Moscow-Tartu School of Semiotics” och mycket annat, är den 600-sidiga festskriften till Pekka Pesonen, professor i rysk litteratur i Helsingfors (Varietas et concordia. Slavica Helsingiensia 31, 2007). Ingen ”nordisk” eller ”inhemsk” litteratur här inte, utan en större värld. Och inte en rad om denna imponerande bok i Hufvudstadsbladet, eller Helsingin Sanomat med, för den delen.
Universitetens tradition i Finland har varit att premiera det finsk-nationella. Efter 1917 avskaffades alla professurer i Helsingfors som ansågs ha betjänat ”förryskningen”, med en viss motvilja återupprättades lärostolen i ryska språket och litteraturen 1947. Än i dag sägs de små ryska institutioner som finns utanför Helsingfors vara olönsamma och hotade av indragning.

Svårt att förstå, vad kan vara mera lönsamt eller belönande i Finland i dag än att kunna ryska språket? Det är grundinställningen som är fel, attityden till Ryssland som något obegripligt, hotande Barbarien. Därför blir Elias Sehlstedts simpla visa om Kronstadt med sin enkla melodi plötsligt så befriande i sin inställning. Där finns inget krav på att ge betalt för gammal ost, för Bobrikoff eller Vinterkriget, Karelen eller ens Tjetjenien. Inte förakt, hat eller skräck inför ”ryssen” utan vanlig nyfikenhet och upptäckarglädje. Samt förmågan att inse att Karl XII:s dagar är förbi.
Kronstadt är för övrigt väl värt ett besök också i dag. Den monstruösa dammen över Finska viken är ett minnesmärke över ingenjörskonstens och kommunismens samfällda försök att behärska naturen, med samma rationella medel som beskrivs i andra delen av Goethes Faust. De gamla forten och fästningsverken är ett Sveaborg i sitt slag, själva staden är extremt militäriskt ordnad i ett rutnät med enhetliga huslängor från 1800-talet. Peter den store står kvar som staty och ser ut över redden, där Östersjöflottans skrotfärdiga krigsfartyg ligger för ankar, men med nya bland dem. Över allting ruvar den jättelika ”Havskatedralens” mörka kupol, som syns ända till fastlandet på Karelska näset. Stadens äldre och mindre, men mycket vackrare S:t Andreas-katedral är numera helt nedriven. Här verkade på 1800-talet den i dag mest kända Kronstadtbon, den helige fadern Johannes från Kronstadt, Ioann Kronsjtadtskij, kanoniserad som helgon 1990.