”Ett samhälle utan dårar föder få eller inga solar”, heter det på ett ställe i Ola F Nilssons oförtjänt undanskymda novellsamling Artur under kepsen (2007). Kanske skulle man kunna säga att lidandet behövs för att kampen ska vara någonting värd – och mena ungefär samma sak. Offret är en protest som endast den våghalsige ger sig in på alldeles frivilligt, i full insikt om att det långt vanligare fallet är att tvehågsna eller förnöjsamma måste offra sig för en sak som de inte omfattar eller ens känner till. Men så kunde den våghalsige också hoppas på att kunna kravla sig upp på tronen eller åtminstone få slänga en medalj om halsen.
Demokratins ankomst lovade att rucka på själva denna grymma grundförutsättning. Indolens och svaghet skulle inte automatiskt exkludera från deltagande i samhällsarbetet. Det fanns de under 1900-talet som var oroliga för att demokratin kräver för mycket av oss vanliga människor – en sådan som Hannah Arendt. Vi är inte så funtade att vi orkar ägna all vår vakna tid åt att grubbla på statens styrelse och överlevnad. Medborgarskapet må vara en plikt, det är å andra sidan ingenting vi kan tvingas till att utöva. Att välja är också att avstå från att välja, eller hur?
För Hannah Arendt var politiken långt mer än ett åsiktspaket eller ett förhållningssätt. I Machiavellis anda påkallade hon en särskild sorts kunskap av den som ägnar sig åt allmänna värv. Politikern ska vara en expert på styrandets konst, statskonsten. Till den bekännelsen ansluter sig socialingenjören. Av Karl Popper kunde denne ses som alternativ till tidens demagoger och folkförförare. Expertmakten skulle tygla totalitära böjelser. Med sakkunskap som ledstjärna kunde samhällslivet rationaliseras och politiken bli mindre oförutsägbar. Det skulle helt enkelt bli lättare att vara medborgare. Vi får mer tid för att göra sådana saker som utvecklar oss som människor.
Visst kan man också här tala om ett offerväsen. Inte behöva göra någonting motvilligt – men också avstå från belöningen. Det kan vara sådant som föder terrorism: känslan av att ha blivit fråntagen någonting som man ändå hade inom räckhåll, och den samtidiga förhoppningen om att återvinna det genom handlingar som inte går att förutsäga. Med postmodernismen infann sig en oförutsägbarhetens politiska filosofi. Och med ovissa utfall skärps kontroll och övervakning av de enskilda fallen. Det vill säga: terrorn motiverar nya former av totalitarism i samhällen som anser sig ha befriat sig från den.
Kan det vara så att de demokratiska ordningarna i vår tid kräver på tok för litet av oss? Eller uttryck på annat sätt: den som uppför sig dåraktigt eller lättsinnigt skulle inte få lov att så lätt komma undan. Det är inte enkelt att vara människa och därför bör det inte vara enkelt att styra över människor. Nutida statskonst går ut på att bygga in så få friktioner som möjligt i de offentliga systemen – principiell grundbult i skapelser som Lissabonfördraget. Därmed mister man den tröghet och den baktunghet som är lekmannens speciella bidrag till en levande konstitution. Historien lär att den våghalsige inte alltid har varit att lita på, vilka offer han än berett sig på.