Enligt Michael Haneke står musiken som konstart betydligt närmare filmen än vad litteraturen gör. Och visst har musikalisk precision (pedanteri, enligt somliga) varit utmärkande för hans produktion, från Den sjunde kontinenten (1989) till Caché (2005). Bilderna – som alltid säger det, just det och endast det de är till för att säga – avlöser varandra som efter en dirigents handrörelse. Alltid med största möjliga verkan, aldrig för att skapa en för helheten ovidkommande effekt. Man må tycka vad man vill om filmernas kalla, sterila känslolandskap – någon relevant invändning mot själva utförandet har jag ytterst svårt att föreställa mig.

När så Haneke gör det oväntade draget att spela in en amerikansk version av sin Funny Games (den tyskspråkiga versionen från 1997) är det alldeles följdriktigt att allting, med undantag för skådespelare och språk, överensstämmer med originalet. Ruta för ruta, ton för ton. Haneke har arrangerat om ett minutiöst genomarbetat partitur för en ny ensamble.
Med son (Devon Gearhart), hund och golfklubbor packade i SUV:n, kör pappa George (Tim Roth) och mamma Ann (Naomi Watts) till familjens rymliga sommarvilla. Knappt har segelbåten kommit i sjön innan det knackar på dörren. Två unga, bleka män i vita silkeshandskar (Michael Pitt och Brady Corbet) – kalla dem Peter & Paul, Tom & Jerry eller Beavis & Butthead – har kommit för att låna ägg. Men äggen faller i marken och mobiltelefonen hamnar i diskhon. När Peter provat Georges fina golfklubba – först på hunden, sedan  på Georges knäskål – kan leken verkligen börja.
Hur bräcklig är inte vår trygghet? Det krävs inte mer än att någon låter bli att följa spelreglerna för att allt ska ställas på huvudet. Vid inspelningen gav Haneke sina skådespelare följande riktlinjer: Peter & Paul spelar komedi, familjen tragedi. För familjen krossas allt; för de unga männen finns inget som kan krossas. De leker en lek som formas efter deras eget godtycke. De är bortom samvete och identitet, som hjältar i ett datorspel. Men vem är det egentligen som styr dem in på den utstuderade sadismens spelplan? Vems förväntningar uppfylls?
Att låta en halvnaken Naomi Watts studsa omkring i bilden kan te sig som en konstnärlig kompromiss. Har Haneke gått efter den betalande publikens begär? Ja, det är precis vad han har gjort, men någon kompromiss kan det inte kallas. Publiken får se precis det den vill, men nekas ändå sin tillfredsställelse. Den vars upphetsning inte förbyts i skam och förvirring under filmens lopp, är nog bortom all räddning.
I vår mänskliga värdighets namn, vad är det vi vill se på bio? Att Haneke med Funny Games U.S. ställer frågan till de många som aldrig skulle gå på en tyskspråkig film, är ett moget och genomtänkt steg. De förståsigpåare som tycker regissören bättre borde bevaka sin konstnärsintegritet, förstår inte att Haneke inte bara är ett led i den europeiska konstfilmstraditionen. Han vill verkligen säga någonting.
Funny Games är en ytterst obehaglig film. Jag hoppas många kommer att se den. Men den som aldrig av nöjeslystnad skulle söka sig till en psykopatfilm, är inte heller i behov av denna terapi.

Viktor Granö

 

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.