Hon står och vinkar glatt i dörren till sitt hem när jag kommer trippande. Jag har färdats till Ekenäs för att träffa författaren till boken Hon som fick veta. Vi kliver in i en gul villa med vita knutar. Där bor Marina med sina två söner. Golvet knakar lite hemtrevligt och det doftar sommar. Vi sätter oss på varsin sida om ett bord av grovt trä med var sin kopp hibiscuste framför oss. − Ibland sover han en timme, säger Marina och syftar på sin lilla son Armas som sover sött i vagnen utanför fönstret.
Det betyder att vi har en halv timme på oss tills vi får sällskap.
Det är något konstnärligt över hela hemmet och hela Marina för den delen. Och mycket riktigt, hon berättar att hon har arbetat med specialmålning (ådring och marmorering) och restaurering.
− Det ser ju helt ut som inälvor! utbrister hon och drar med fingret över en speciellt brokig marmorerad plansch som hon har grävt fram för att visa mig.
Det visar sig att Marina har en fäbless för människokroppar. Hon fascineras både av kroppens utseende och funktioner.
− Det finns en hel värld inne i oss, säger hon med drömmande röst.
Marina har en examen i estetik med inriktning på kroppsmedvetenhet, dans och miljökonst. I sina estetikstudier vid universitetet fick Marina inspiration av böckerna hon läste, men det tog ändå länge innan hon insåg vad hon egentligen ville syssla med i livet. Hon mediterade mycket och reste omkring. Det fanns också ett skede i hennes liv då hon egentligen inte ville göra något annat än att sitta och stirra in i elden.
− Kärlek var ett dött ord för mig. Jag slog till och med upp det i en ordbok för att få tag på ett svar, säger hon för att beskriva sitt hjälplösa tillstånd.
Att mista sina föräldrar i mycket unga år lämnar sina spår. Marina är helt säker på att hennes illamående hade med denna förlust att göra. Men ordboken gav henne hopp, den definierade kärlek på följande sätt: ”Älska, älska, allt annat är ingenting!”
Så småningom lärde sig Marina att kärleka igen.
− En dag bara insåg jag att vänta nu, här är ju lek! Ordet lek ingår ju i ordet kärlek. Att leka ska väl vara möjligt, säger hon och gestikulerar glatt.

Texten i dagboken

Dagboksskrivandet har alltid varit viktigt för Marina. Som en livlina. Nuförtiden skriver hon inte så regelbundet, men tidigare hade hon tre olika dagböcker. En för tankar, en för att dokumentera vad hon hade gjort och en för vänstra handen.
− Det kommer helt annan text när jag skriver med vänstra handen. Det är som om Marina sju år skulle kika in då, berättar hon med ett hemlighetsfullt leende på läpparna.
En dag fylldes några sidor i Marinas dagbok av någonting som inte alls liknade något annat hon skrivit. Det var en berättelse med ett början och ett slut. En berättelse som hade bott i henne länge och nu äntligen kom ut i skrift. Den berättelsen blev grunden för boken Hon som fick veta.
− Fast egentligen är det nog en helt annan berättelse, för jag har tagit bort och ändrat på så mycket, säger hon och berättar om sina speciella arbetsmetoder.
Marina började med att skriva rent berättelsen på dator. Därefter klippte hon ut varje mening skilt för sig och bredde ut dem framför sig på golvet. Sen började ett tidskrävande klistrande. Inget copypaste här inte, här var det sax och lim som gällde.
− Det tog länge, men den konstnärliga skapandeprocessen var mycket viktig för mig, säger Marina allvarligt.

Att veta och att veta

Ordet ”veta” i bokens titel syftar på olika saker. Det syftar på att det lilla barnet faktiskt verkade veta att hon skulle bli föräldralös förrän hon blev det.
− Släktingar har antytt att jag gick omkring och sjöng om olyckan före den inträffade, säger Marina.
Men Marina menar att övernaturlighet inte existerar för henne eftersom allt som många uppfattar  som övernaturligt för henne är helt naturligt.
−  Jag vet att det finns en dimension där allting är möjligt, säger hon och ser mig rakt i ögonen.
”Veta” syftar även på smärtan och alla svårigheter som Marina i och med sin föräldralöshet har fått gå igenom. Men det innebär också någonting annat. Någonting som får Marina att  förgylla sina sopborstar med guldblad, att glädjas åt att känna sina fötter röra vid marken och att njuta av varje sinnesförnimmelse som ett litet barn gör.
− Förluster lär en otroligt mycket, man kommer till insikt om vad man har. När man inser det får man både pärlor och skatter, säger hon och jag har svårt att föreställa mig den här människan helt förkrossad.

Med magen mot marken

Marina arbetar i dag som kroppsterapeut. Hon ger aromaterapimassage och leder pilatesgrupper i terapi- och kulturcentret Gnist som hon driver med två kollegor.
− Vi lever i en sinnligt påfrestande värld. Vi omges hela tiden av reklam, oljud och sådant som gör att vi sinnligt trubbas av och det krävs mycket för att våga öppna sina sinnen ordentligt igen, säger Marina som har sinnesförnimmelser som passion.
Om hon skulle få vara ett djur skulle hon vilja vara en orm.
− Då skulle jag kunna känna marken under mig med hela min mage, utbrister hon med ett listigt leende.
Lilla Armas har vaknat och blivit matad med fruktyoghurt. När han har ätit färdigt öppnar han sin lilla mun och säger ”tack”. Marina ler för hennes son har just uttalat hennes favoritord.
Jag lämnar mor och barn ensamma och traskar iväg mot tågstationen. Dörren blir välkomnande öppen bakom mig.