MINSK – DRÖMMARNAS SOLSTAD

Första gången jag mötte Minsk i litteraturen var i Wolfgang Büschers Berlin – Moskau Eine Reise zu Fuß. Det är vandrarens eller den förbipasserandes Minsk man ser en skymt av här och ändå har bilden något gemensamt med den som Artur Klinau ger oss inifrån stadens djup, från stadens långa brutala historia, från Klinaus uppväxt i staden. Büscher skildrar den en gång så här: ”Det var en skönhet och en ordning, som om den vore skapad av scenarbetare strax före premiären.” Denna beskrivning motsvaras av ett av alla de skikt som Klinau ger oss i sin bok Minsk – Sonnenstadt der Träume, (Minsk – drömmarnas solstad).
Både titeln, stilen och delar av innehållet anknyter till Tommaso Campanellas (1568–1639) Solstaden. Stilen har också stråk av legend eller saga i sig. Klinau beskriver Minsk, dess människofrämmande dimensioner, dess stora tomma rum, ljusets obarmhärtighet över dessa ytor, de långa skuggorna (här associerar han bland annat till de Chiricos måleri).
Han analyserar också kommunismens huvudlösa mastodontiska grymhet genom Minsks kalla palats och monstruöst överdimensionerade och folktomma avenyer. Men han går också långt tillbaka i Minsks historia. Staden har gång på gång under sin mer än tusenåriga historia skövlats och förötts. Dess herrar har varit slaviska furstar, litauer, polacker, ryssar, fransmän, tyskar och sovjetryssar.
Klinau beskriver Minsk som ett slags gravplats för alla de tidigare uppenbarelserna av staden, men också som ett tomrum som blev till den perfekta platsen för uppförande av den kommunistiska utopin, drömstaden. Introduktionstexten till boken börjar så här:
”Den som för första gången kommer till Minsk blir irriterad och överväldigad av de jättelika boulevarderna, de ändlösa parkerna mitt i centrum, de många palatsen så rikt utsirade med sin märkliga dekor. Minsk, som av sovjetkommunisterna planerades som idealstaden, som förverkligandet av den kommunistiska utopin, har blivit till en absurditetens stad: ett arkitektoniskt monument över Lyckans stad och uttryck för omöjligheten att uppnå denna. Här äger kampen om framtiden rum, demokratin tränger in och denna har ju alltid torpederat skapandet av en idealstad. ”
I sitt porträtt av ”drömmarnas solstad” berättar Artur Klinau om motståndet mot Lukasjenkos diktatur och låter oss se Europa försvinna i den vitryska skymningszonen.

Illusionens makt

Minsk planerades som porten till Moskva, sovjetkommunismens hjärta, idealstaden. Men Moskva omvandlades aldrig till detta, eftersom staden inte ville eller kunde släppa sin historia och sina rötter och eftersom den ännu hade sin speciella prägel. Minsk däremot var efter andra världskrigets – och alla tidigare – härjningar helt ansiktslöst och kunde därför ges det uttryck som makthavarna och stadsplanerarna ville. Klinau frågar sig om solstaden hade kunnat uppstå på någon annan plats än just i det minskska vakuumet:
”Hade solstaden kunnat bli verklighet någon annanstans? Förmodligen inte. Den kunde bara uppstå på den brända jorden, i ett rum som rensats från kultur. Antagligen hade den inte kunna uppstå i demokratins kaos. Utopins idealstad måste ha en enda upphovsman, en stor Arkitekt, och den arkitekten var Diktaturen.”
Klinau låter oss se på staden genom olika ögon. Mycket ser vi genom barnets ögon. Vi upplever och tjusas av den gamla stadsdelen Njamiha som fått sitt namn efter floden Njamiha, på litauiska Nemiga, som betyder ”sömnlösheten”. Här växte Klinau upp och han älskade dess trånga gränder och flagnande husfasader. Njamiha förstördes för att bereda plats åt solstadens tillväxt. Floden blev en underjordisk flod.
Vi ser med barnaögon på Sovjetunionen som Lyckans Land, men vi känner också hur solstadens dimensioner ibland skrämmer den lilla människan. Staden binder och förblindar, men ibland känns också hotet, fast Klinau menar att han inte lyckades frigöra sig från Minsks illusioner förrän han lämnat staden och såg på den från Vilnius’ horisont.
Även arkitektens perspektiv har fått stort utrymme i boken. Vi går längs de breda avenyerna och synar byggnaderna som i de centrala delarna är utsmyckade på alla sidor, men som när man lämnar huvudstråken blir mer och mer till kulisser och fasader utan något alls innanför. Längst ut vid bigatorna har husen bara fragment av dekor, fragment som ibland ter sig absurda, som till exempel en nyklassisk pilaster som placerats någonstans helt på måfå på en betongvägg: ”Palatsens stad töar bort framför ögonen, slocknar, dunstar bort. Ju längre från centrum man kommer, desto djupare sjunker den i en grå tegelskymning. Då och då lyser något upp, ett ensamt fasadpalats, en glömd vas, rester av skulpturer i parken eller en lång stuckvägg med gipskålhuvuden, men verkligheten är obeveklig. Staden blir till illusion, mer och mer, den försvinner…”

Lenin som flög bort

Klinau ser också på staden genom tänkarens eller filosofens ögon. Han analyserar atmosfären på de vidsträckta torgen, vid de massiva monumenten och längs de pampiga boulevarderna. Han tolkar det som stadsbilden uttrycker: ”Illusionens stad uppstod på platsen för spökstäderna, som en dekoration till ett sällsamt högstämt romantiskt teaterstycke. Denna pjäs handlar om mänskliga drömmar och om omöjligheten att uppfylla dessa, den handlar om lyckostaden och om lyckans oåtkomlighet. Det är myten om Sisyfos och myten om Ikaros som flyger till solen och blir bestraffad med döden för det. Lyckans stad är död. Men den fantastiska, enastående estetiska konstruktionen – drömmarnas solstad – består: som grandios scenografi till ett utopiskt projekt med namnet ’lycka’.”
Ibland blir perspektivet irrationellt eller får en fläkt av en kreativ galenskap över sig. Klinau berättar om sin far som tjänade pengar på att göra gudabilder, alltså avbildningar eller skulpturer av Lenin eller Stalin eller någon av de andra politiska högdjuren. Han berättar den vilda och dråpliga historien om skumgummi-Lenin som målas med bronsfärg. Statyn placeras på ett torg: ”Men det var höst och vädret var inte något vidare. Plötsligt kom en häftig vindstöt och blåste bort Iljitsj. Och Lenin flög över byn, hans utsträckta hand som visar vägen till kommunismen, kom fullständigt ur kurs, den pekade än mot norr, än mot väster, än mot söder, än mot marken och än mot Mars. Länge försökte byborna att fånga in Lenin och de jagade också gudaskaparna för att med ett par ordentliga smällar på käften rycka dem upp ur fyllan.”
Föreställningen om den flygande skumgummi-Lenin föder osökt associationer till Marc Chagalls svävande gestalter. Och Vitebsk ligger inte långt från Minsk, så det är samma himmel dessa flygare avtecknar sig emot.
Klinau låter oss se på Minsk från alla håll man kan tänka sig och också från sådana som väl ingen kunde ha tänkt ut. Han vill med sin bok föra in eller föra tillbaka Minsk i det europeiska medvetandet. Han skapar en länk mellan Minsk och vår föreställningsvärld. Han ger oss en bild av en främling, men en bild som tar allt större plats i vår tankevärld.
Om man reser ut från staden en sommarkväll efter en het dag känner man den fuktiga varma andedräkten från det hav som inte finns i den här staden. Lämnar man den på vintern så blir stadens intensiva, svartvita, isiga klarhet kvar i minnet, en sällsam stad, som står helt ensam på en plats där Europa slutar och en kontinent börjar, en kontinent som sträcker sig ända till fjärran oceaner.

---

Artikeln har publicerats tidigare på www.salongen.de