Alla önskar vi att Robert Mugabes skräckvälde äntligen skulle sjunga sin svansång. Under sin tid som Zimbabwes härskare har Mugabe förvandlats till en otäck och brutal diktator, som utsatt sitt folk för förtryck, tortyr och allmän förnedring i nästan 30 år.
Gukurahundi, som den etniska utrensningen av tjugotusen civila under 80-talet kallas, samt operation murambatsvina, då tiotusentals fattiga kåkstadsinvånare tvångsförflyttades, för att inte tala om utbredd svält, en av världens kortaste livslängder och en nästan komisk inflationsnivå på över hundratusen procent. Listan på alla dystra orsaker till zimbabwiernas utdragna pina under Mugabe är lång.
Men en gång var Mugabe en beundrad symbol för den afrikanska drömmen om frihet och värdighet. En gång var Mugabe också en djupt förälskad äkta hälft som tiggde och pläderade med de f.d. koloniala härskarna i Storbritannien för att stoppa utvisningen av sin hustru.
Sally Mugabe flydde till London 1967 efter att maken fängslats i Harare, och efter att fyraåriga sonen dött i malaria. Som rhodesisk medborgare skulle hon ha fått stanna i England, men hon hade bara sitt ghanesiska pass på sig när hon anlände till London.
Och myndigheterna envisades.
Nu har breven som Mugabe skrev till myndigheterna offentliggjorts för första gången. De vittnar om en bitter tvist med Home Office, och lär ha sått hatets frön mot allt vad brittiskt heter.
I breven och telegrammen som Mugabe skrev, vädjar han känslomässigt och ödmjukt till 10 Downing Street att beakta hustruns sköra sinnestillstånd efter sonens död, och hennes behov av skydd.
Mugabe var redan då en känd oppositionsledare, men breven, i brist på en konsekvent policy gentemot den rhodesiska oppositionen, nonchalerades. Under samma tid beslöt regeringen – korkat nog – att bevilja uppehållstillstånd för styvsonen till den rhodesiska apartheidpresidenten Ian Smith.
Sally Mugabe fick till slut stanna i England, men inte förrän fyrahundra parlamentariker hade undertecknat en appell som äntligen fick den hårdnackade inrikesministern att ge vika.
Man kan fråga sig om här finns en av orsakerna till att Mugabe senare blev den han blev. Troligtvis inte.
Men bitterhetens destruktiva kraft ska inte underskattas, speciellt inte hos småhitlers som Mugabe.
Patsy Nakell
