885
Vi landar i femtiotalet, Finland, och ett samhälle i landsorten. Första september ska Ruth börja i andra klass. Med enkel, konkret och nästan genomskinlig finska för Leena Krohn läsaren in i barnens värld. Först undrar man om det alls ska lyfta. Så lyfter det.
Det här är tiden då husen såg ut som hus och kaffekopparna som kaffekoppar, och då man hade precis det man behövde, och saker fick ta den tid de behövde. Dels är det förstås något av Leena Krohns egen barndom, född 1947 är hon precis jämnårig med flickan Ruth. Samtidigt är det något av ett arketypiskt barndomslandskap, en lugn och ordnad tillvaro där små och stora händelser träder fram mot en fond av lugn och kärleksfull vardag.
Mycket hinner hända i ett litet barns liv under ett enda skolår. Ruth får en ny vän: Raija med den långa flätan med rödrutig rosett. Barnen spelar Afrikas stjärna på lampaffärens vind och leker fina damer på gravgården med namn och personligheter som de lånar från gravstenarna, Pikkupauli försvinner och blir hittad, och Isopauli får sin stjärnkikare.
Så det allvarliga: Raija får polio och blir förlamad i benen. Kan man vara glad om man aldrig mera kan springa och hoppa? De andra barnen vaccineras. I bakgrunden finns krigen och alla de stupade morbröderna, stiliga pojkar som man gärna hade velat träffa. Vad betyder det att man stupar? Vad händer när man dör?
Och så finns där alla de andra frågorna. Hur ser världen ut år 2000? Blir världen bättre eller sämre? Finns det verkligen ett mystiskt bevingat djur som bor i källan i skogen? Hur smällde det när universum kom till? Vad har de vanartade flickorna gjort då de måste bo på skolhemmet i utkanten av byn? Är det självklart att Ruth är just Ruth, eller kunde hon vara vemsomhelst?
Och vad är tiden? ”Jos ajalla oli ääni, se oli juuri tuulen ääni. Tuuli puhalsi mistä tahansa ilmansuunnasta, mutta aika puhalsi vain yhdestä suunnasta, menneisyydestä tulevaisuuteen.” (Om tiden hade ett ljud, så var det just vindens ljud. Vinden blåste från vilket vädersträck som helst, men tiden blåste bara från ett håll, från det förflutna in i framtiden.)
Såhär mycket vet Ruth åtminstone: i alla saker som finns har skaparen skrivit med liten handstil allt det som har hänt dem och allt som kommer att hända. Om man lärde sig läsa skaparens handstil skulle man veta allt. Tanken får ett drag av fatalism när Ruth tänker att det kanske stod skrivet på Raija att hon ska bli sjuk. Men det är ändå, kanske främst, ett sätt att ge ord åt det stora mysteriet: att allting finns och är på ett visst sätt.
Bland karaktärerna framträder två framom andra. Den ena är lamphandlaren, Isopaulis morfar, som var lärare när han var ung, talar latin och ständigt glömmer bort barnens namn. En riktig upplysningsmänniska i dubbel bemärkelse, säljer alla sorters lampor åt alla sorters människor och talar om ”historien” och ”utvecklingen” och ”mänskligheten”. Den andra är Pikkupauli som går i första klass, faderlös och oäkting och lite knäpp enligt den allmänna uppfattningen, vilket betyder att han är full av fantasi och påhitt, öppen för alla människor, också för dem som de andra barnen undviker. Vad ska det bli av honom? undrar folk.
Kapitlen är korta, som gjorda för högläsning i lediga stunder eller för ett litet skolbarn att läsa själv. Krohns illustrationer understryker det mystiska och tidlösa; en ständig trolsk närvaro av precis allting i varje stund. Med en lämplig vuxen blir boken en inledning till filosofiska frågor för barn, men frågorna är varken påträngande eller didaktiska. De sitter precis rätt i Ruths värld.
Mycket hinner hända i ett litet barns liv under ett enda skolår. Ruth får en ny vän: Raija med den långa flätan med rödrutig rosett. Barnen spelar Afrikas stjärna på lampaffärens vind och leker fina damer på gravgården med namn och personligheter som de lånar från gravstenarna, Pikkupauli försvinner och blir hittad, och Isopauli får sin stjärnkikare.
Så det allvarliga: Raija får polio och blir förlamad i benen. Kan man vara glad om man aldrig mera kan springa och hoppa? De andra barnen vaccineras. I bakgrunden finns krigen och alla de stupade morbröderna, stiliga pojkar som man gärna hade velat träffa. Vad betyder det att man stupar? Vad händer när man dör?
Och så finns där alla de andra frågorna. Hur ser världen ut år 2000? Blir världen bättre eller sämre? Finns det verkligen ett mystiskt bevingat djur som bor i källan i skogen? Hur smällde det när universum kom till? Vad har de vanartade flickorna gjort då de måste bo på skolhemmet i utkanten av byn? Är det självklart att Ruth är just Ruth, eller kunde hon vara vemsomhelst?
Och vad är tiden? ”Jos ajalla oli ääni, se oli juuri tuulen ääni. Tuuli puhalsi mistä tahansa ilmansuunnasta, mutta aika puhalsi vain yhdestä suunnasta, menneisyydestä tulevaisuuteen.” (Om tiden hade ett ljud, så var det just vindens ljud. Vinden blåste från vilket vädersträck som helst, men tiden blåste bara från ett håll, från det förflutna in i framtiden.)
Såhär mycket vet Ruth åtminstone: i alla saker som finns har skaparen skrivit med liten handstil allt det som har hänt dem och allt som kommer att hända. Om man lärde sig läsa skaparens handstil skulle man veta allt. Tanken får ett drag av fatalism när Ruth tänker att det kanske stod skrivet på Raija att hon ska bli sjuk. Men det är ändå, kanske främst, ett sätt att ge ord åt det stora mysteriet: att allting finns och är på ett visst sätt.
Bland karaktärerna framträder två framom andra. Den ena är lamphandlaren, Isopaulis morfar, som var lärare när han var ung, talar latin och ständigt glömmer bort barnens namn. En riktig upplysningsmänniska i dubbel bemärkelse, säljer alla sorters lampor åt alla sorters människor och talar om ”historien” och ”utvecklingen” och ”mänskligheten”. Den andra är Pikkupauli som går i första klass, faderlös och oäkting och lite knäpp enligt den allmänna uppfattningen, vilket betyder att han är full av fantasi och påhitt, öppen för alla människor, också för dem som de andra barnen undviker. Vad ska det bli av honom? undrar folk.
Kapitlen är korta, som gjorda för högläsning i lediga stunder eller för ett litet skolbarn att läsa själv. Krohns illustrationer understryker det mystiska och tidlösa; en ständig trolsk närvaro av precis allting i varje stund. Med en lämplig vuxen blir boken en inledning till filosofiska frågor för barn, men frågorna är varken påträngande eller didaktiska. De sitter precis rätt i Ruths värld.
- Kotini on Riioraa. Leena Krohn, text och bild. Kustannusosakeyhtiö Teos, 2008.
Nora Hämäläinen
