Motorleden mellan

flygfältet och Beiruts centrum har alltid varit skådeplatsen för bråk. Demonstrationståg, flygräder, vägspärrar därifrån folk med ”fel” id-handlingar försvinner, allt detta har ägt rum på den symboliska motorvägen under Libanons många krig och väpnade konflikter. Sedan kom premiärminister Rafik Hariri i början av nittitalet och täckte över bombkratrarna som blivit kvar efter inbördeskriget. Han renoverade det söndersargade flygfältet och ersatte de flagnande vägskyltarna och sönderskjutna lamporna med nya.  Vägsträckan blev symbol igen, denna gång för det rehabiliterade Libanon som inte längre hade tid att tjafsa om dammiga tvister utan hade bråttom med att blomstra och bli det ekonomiska centrum det alltid varit förut.

Hariri mördades 2005, och de gamla grälen har återvänt till Libanon. Under tre års tid har motorvägen än en gång fått sin beskärda del av bomber och besvär.
Det israeliska flygvapnet slog upp nya kratrar under förödande flygräder för två somrar sedan. Dessa finns inte längre. Idag är det Imad Mughniyye som påminner om den förändrade verkligheten i Libanon. Var hundrade meter längs motorvägen är det den mördade Hizbollahkommandantens ansikte som, i stora väldesignade affischer i fyrfärg, tittar över bilisterna. Mughniyye, nom de guerre Haj Radouan, i militärutstyrsel eller Mughniyye med warholska konturer, resultatet är effektfullt i all sin proffsighet.
”Vi ritade en mall av honom, så att folk skulle komma ihåg honom på samma sätt som man minns Che Guevara”, sade Mohamed Noureddine i en intervju för en fransk nyhetsbyrå tidigare denna månad. Noureddine är ”creative director” för den av Hizbollah-drivna reklambyrån Ressalat (budskap eller brev på arabiska) som ansvarat för affischkampanjen längs motorvägen som kostat etthundratusen dollar.
”Han har uppoffrat sitt liv och har rätt att bli erkänd och sedd på det här sättet”, fortsatte Noureddine.
Länge existerade Imad Mughniyye inte ens. Alltid när en kollega på Wall Street Journal brukade fråga Hizbollah-representanterna om honom löd standardsvaret: ”Imad vem?”.
Imad Mughniyye har toppat CIA:s lista över de mest eftersökta brottslingarna sedan åttitalet efter att ha skjutit ihjäl en amerikansk militärofficer under kapningen av ett TWA-flyg till Beirut 1985. Han påstås också ha ansvarat för ett par bombattentat mot den amerikanska ambassaden i Libanon.
I februari i år dog han själv av en bilbomb i Damaskus. Automatiskt beskylldes Mossad för attentatet, och Hizbollah-ledaren Hasan Nasrallah hotade Israel med ”öppet krig” i ett tal som faktiskt hör till ett av hans mest skrämmande (en snutt finns på youtube, sökord nasrallah+open war).
Något öppet krig har det lyckligtvis inte blivit, inte ännu i alla fall. Inte ens efter attentatet i början av mars i år mot en judisk skola i Jerusalem där sju elever sköts ihjäl. Gruppen som tog på sig attentatet identifierade sig som ”Imad Mughniyyes och Gazas martyrer”.
Automatiken som ledde till att Israel beskylldes för mordet på Imad Mughniyye kan ändå ha varit förhastad. En iransk nyhetsbyrå som är kopplad till president Ahmadinejad publicerade en rapport för ett par veckor sedan som sätter skulden inte enbart på Israel, utan framförallt på den andra regionala ”djävul”, åtminstone enligt iranierna, nämligen Saudiarabien.
Rapporten antyder att det finns spänningar mellan Syrien och Saudiarabien om den pågående utredningen av bombattentatet. Enligt nyhetsbyrån har syrierna blottlagt ett nätverk som sägs ligga bakom mordet och som har kopplingar till saudiska Prins Bandar bin Sultan, som tidigare fungerat som ambassadör i Washington och som är en av de främsta politiska drivkrafterna i den saudiska monarkin.
En saudisk agent, som nu lär sitta i häktet i Syrien, hade införskaffat två bilar som användes i attentatet av israeliska agenter. Syrierna sägs vara beredda att publicera resultatet av utredningen men har övertygats av Kuwait och Qatar att ”vänta”.
Motivet för saudierna, enligt den iranska rapporten, handlade om attentatet år 1996 mot en amerikansk militärförläggning i staden Khobar i Saudiarabien som Mughniyye påstås ligga bakom, och som bin Sultan ville hämnas. I det attentatet dödades 19 amerikanska medborgare medan 371 skadades.

Skyldiga eller inte,

israelerna, precis som libaneserna, avvaktar i vilket fall som helst. Nyligen upptrappades det spända läget ytterligare när Tsahal (den israeliska armén) utförde sin största militärövning någonsin intill gränsen till Libanon. Trots premiärminister Olmerts försäkringar om att ”inget doldes” bakom övningen, spred sig nervositeten i regionen och den libanesiska armén sattes i högsta beredskap.
Det är bara två somrar sedan helvetet släpptes loss över libaneserna under trettiotre oändliga dagar av bomber och förstörelse. Över 1 200 personer dog, av vilka de flesta var civila och en tredjedel var barn under 13. Efter den sommaren fanns få broar kvar i Libanon som inte hade smulats sönder, och det oljeläckage som bombningen av ett elverk hade förorsakat betraktas som det värsta i Medelhavets historia.
Det kommer att ta många år för miljön att återhämta sig, men några förstörda byggnader såg jag nästan inte alls under ett besök i södra Libanon under påskveckan.
Vi körde ända ner till den israeliska gränsen, längst ut till staden Naqura. Från kullen där den sista armévägspärren satte stopp för vår färd söderut såg vi israeliska fartyg på andra sidan näset. Ett av dem, med sina många master och antenner, var uppenbarligen ett militärfartyg. Mobiltelefonerna visade ännu Libancell, men vår chaufför som varit där många gånger tidigare berättade att hennes mobil ibland snappar upp ett israeliskt mobilnätverk.
Staden Naqura är idag en FN-stad. Det är här som UNIFIL-styrkorna har sitt högkvarter, och under de tjugotvå år som staden existerade under den israeliska ockupationen har det enda yrkesområdet som överhuvudtaget kunnat överleva haft med de utländska soldaterna att göra. Restauranger, tolk- och översättningsbyråer, turistshoppar, tvätterier, skyltarna är på flera språk, och bringar in ännu mera pengar nu när antalet FN-soldater mångdubblats efter sommarkriget 2006. Femton tusen soldater är stationerade längs gränsen idag. Många får besök av sina familjer under semestrarna, och alla konsumerar i hård valuta.
Södra Libanons ekonomi utgör faktiskt ett undantag i det annars dystra läget i landet. Bankerna, hotell- och byggnadsbranschen formligen blomstrar söder om Beirut.
Annat är det i huvudstaden. Enligt alla konstens regler är Libanon, som nu levt utan president i mer än fyra månader, en s.k. misslyckad stat. Ifjol låg landet på 28:e
plats på det index över misslyckade stater som den amerikanska tankesmedjan Fund for Peace och tidningen Foreign Policy publicerar varje år.
Under den veckan som jag var där varslade bl.a. två fackföreningsförbund för strejk, lärarnas och flygfältsarbetarnas. Båda klagade över att löner inte hade betalas i flera månader, och den senare över rykten om att staten tänker privatisera det nationella flygbolaget Middle East Airlines. Speciellt privatiseringen av underhållsfunktionerna väckte förargelse.

Det påstås att

mer än en miljon libaneser har flytt landet sedan nittitalets början. Främst gäller det män, som familjer traditionellt hellre skickar iväg efter jobb eller utbildning utomlands, fast antalet kvinnor som emigrerar har börjat öka. Resultatet är i alla fall att proportionen unga män mot unga kvinnor är mycket skev. För två år sedan var förhållandet fem till ett. Idag är den uppe i sju till ett.
Unga libanesiska män lever så att säga loppan, speciellt de som jobbar eller studerar utomlands och återvänder hem under semestrarna. Landet har beskrivits som ett av de mest aggressiva vad gäller konkurrensen om att fånga en manlig partner. För nåt år sedan blev en libanesisk bank den första i världen att erbjuda lån enkom för plastikkirurgiska ingrepp. Att var och varannan låter sig retuscheras (inklusive män) är något som mina landsmän dessvärre tar nuförtiden för givet.
Västerlänningar med förutfattade meningar om hur ett arabland ska se ut chockeras över mängden av naket kvinnligt skinn som offentligt visas upp i Libanon, på ett sätt som skulle få oss här i det liberala Norden att formligen rodna. Detta gäller lika mycket vanliga, levande kvinnor som modeller och stjärnor på reklamaffischer.
I de mest konservativa delarna av landet i t.ex. södra Libanon såg jag ett par sådana reklamaffischer där vissa strategiska delar hade täckts med svart målarfärg. Annars samsas lättklädda underklädesmannekänger ogenerat sida vid sida med t.ex. religiösa ledare på Libanons gator. Det är ingen annan än vi som kommer utifrån som överhuvudtaget noterar detta.
Senast jag besökte Libanon var för tre år sedan, dryga sex månader efter att f.d. premiärminister Hariri hade mördats, och den politiska krisen var ännu färsk. Då var libaneserna ångestfyllda och i chocktillstånd över den vändning som deras tillvaro så våldsamt tagit.
Minnen från inbördeskriget gjorde sig gällande igen både i folkmun och i kulturlivet. Idag, tre år in i krisen och med ett visst avstånd till sommarkriget 2006, var stämningen en helt annan. Läser man tidningsrubrikerna skulle man kunna tro att inbördeskriget bryter ut vilken sekund som helst. Lyssnar man på vad vanligt folk säger i Beirut, Saida eller Tripoli är bilden nog en annan.
Är det något som libaneserna lärt sig under alltför många år av krig och elände så är det att överleva. Och att förhålla sig cyniskt till allt vad politik heter. ”Beslutsfattarna får snacka ihjäl sig”, sade en bekant till mig med tre barn att försörja. ”Något inbördeskrig blir det inte mera i Libanon. Det enda som folk är intresserade av är att klara livhanken”.
Om det stämmer eller inte återstår att se. Men man kan fråga sig hur det riktigt ska gå till i praktiken att kriga med så få män i ”arbetsför” ålder kvar i landet. Ett kvinnornas Libanon är på många sätt en garant för freden, åtminstone på vissa fronter.

Patsy Nakell

 

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.