1,K
Ska man hålla på och vara finlandssvensk så kan man väl ta ut det roliga och blossa på medan tid är. Lena Linderborgs bok Sex, sprit och kulturfonden känns som ett hälsotecken, skriver Trygve Söderling.
Handen på hjärtat, hur mycket finlandssvensk självanalys klarar vi av egentligen, innan vi kreperar och helt försvinner in i vår navel? I en tid av framtidsinstitut och andra tunga investeringar kommer det lättsamma tonfallet i Lena Linderborgs bok Sex, sprit och kulturfonden som en positiv överraskning. Underrubriken är ”en road movie genom Svenskfinland”, men om man i misstag läser ”en rOad movie” är det inte alldeles fel. Vid sidan av road movie finns här inslag av soap opera och science fiction. Också en del fakta smygs in, och man kan t.o.m. misstänka en agenda. Men tack vare sina hejdlösa infall blir det aldrig den gråa och sorgsna broschyr som man först kan frukta när bokens jag-berättare Bodil kör iväg i en gammal Volvo för att skaffa material till sin rapport.
Väderkvarnen
”identitet”
Boken är ett kåseri, ett fiktivt reportage, en klassisk pikareskroman, typ Don Quixote. Och den väderkvarn som Bodil ska slåss med är den finlandssvenska så kallade identiteten, en komisk idé i sig själv, lika 1800-tal som ”talet till Kvinnan”. I fickan har hon ett jättestipendium på 30 000 euro från Kulturfonden, som hon tillsammans med väninnnan Maj-Britt sätter sprätt på under bokens lopp, okänt hur – både sex och sprit kan ju i princip bli dyrt, men eftersom vi här snarare talar om att pimpla vin och skicka några trånsjuka textmeddelanden (à 7,8 cent stycket) så är det egentligen fullständigt mysteriöst vad som händer med fyrken.
Visserligen också en bisak. Kanske är boken, bland allt annat, en satir över bristfälliga stipendieredovisningar?
Det roliga är alltså de vilda projekt som Bodil upptäcker under resans lopp. Ett av dem är Definitionsakademin, 18 personer som ska sitta på livstid och fundera ut hur finlandssvenskheten ska definieras. (Hur vore följande: ”finlandssvensk är den som har en finlandssvensk identitet”?) Ett annat hejdlöst infall är den superhemliga motståndsrörelsen Tvångssvenskans Ovänner, som inte vågar träda fram öppet, men vars medlemmar känner igen varandra på en hemlig symbol. (Det är här man kan ana agenda. Ovännerna hör till bokens mera sympatiska figurer.) Ytterligare en tredje rörelse jobbar för återinförande av monarkin i Finland, med prinsessan Madeleine som självskriven regent. (Och varför inte återförena Finland med Sverige när man ändå är igång, kan man då tänka, det skulle ju samtidigt lösa problemet med svenskans ställning en gång för alla?)
I Sex, sprit och kulturfonden möter vi också ett antal finlandssvenskar, från norr till söder, från alkis till överklass. Däremot är det politiska spektret ganska snävt, vi rör oss nästan bara mellan mainstream-SFPare och ärkekonservativa. Vill man vara kritisk kan man också mena att den finlandssvenska självupptagenhet som Linderborg på så många lyckade sätt parodierar, trots allt i viss mån snärjer in boken själv. För vem säger att det är just finlandssvenskarna Bodil och Maj-Britt ska fråga om de vill få veta något om ”det finlandssvenska”? Det blir litet som att försöka beskriva ett moln inifrån ett moln.
Samtidigt vet vi alla att minoritetens öde framför allt beror av hur majoriteten uppfattar oss. Kan det svenska alls verka intressant och levande, också utifrån sett? Det var därför de tvåspråkiga samtalen i teveprogrammet Tusen sjöar och en ankdamm kändes smått geniala, trots allt. Där konfronterades åtminstone vår inåtvändhet en smula, finskt och svenskt fick mötas och vilt tackla klichéer.
Allt hänger på Mark
En sak jag verkligen gillar med Sex, sprit och kulturfonden är bokens många fina aforismer eller one-liners, typ ”Kulturfonden är mänskans bästa vän”, och iakttagelser som den här om finlandssvenskans ställning i Sverige:
”Muminsvenskan, som den kallas, […] har varit ett problem för oss förut […] men alla finlandssvenskar som åker till Sverige numera märker att den inte längre är det. […] Och det är förstås tack vare Mark Levengood.
Fråga: Vad händer om Mark Levengood försvinner ur offentligheten?
Svar: Då återgår allt så småningom till det gamla. Då övergår rikssvenskarna igen till engelska när de talar med en.”
Om jag får spinna vidare på observationen om Sverige så inser man ju att vad vi finlandssvenskar absolut skulle behöva är ett lika oplanerat och oväntat Mark-fenomen här hemma – alltså en gestalt som uppfattas som svensk men ändå är karismatisk och positiv. Och det är svårt. Alltför svårt. Ansatser har väl funnits, från Mannerheim till Tove Jansson, men problemet är att när dom eventuella populära finlandssvenskar som finns i dag blir populära blir dom samtidigt liksom nationell egendom och alltså en sorts hedersfinnar. Att vara svensk och populär är alltså mer eller mindre omöjligt. Den populära är otypisk.
Blossa på
Men nog jåmat om det; det kan vara en hotbild i sig att hela tiden dryfta hotbilder. Att tycka sig vara förtryckt kan till slut bli hela ens så kallade identitet (och litet fint är det också, tycker man). Ungefär som en rökare som hela tiden förklarar hur ohälsosamt det är med rökning, liksom hostande släpar omkring med sin gravsten. Ska man hålla på och vara finlandssvensk så kan man väl ta ut det roliga och blossa på medan tid är. Sex, sprit och kulturfonden känns som ett hälsotecken.
Väderkvarnen
”identitet”
Boken är ett kåseri, ett fiktivt reportage, en klassisk pikareskroman, typ Don Quixote. Och den väderkvarn som Bodil ska slåss med är den finlandssvenska så kallade identiteten, en komisk idé i sig själv, lika 1800-tal som ”talet till Kvinnan”. I fickan har hon ett jättestipendium på 30 000 euro från Kulturfonden, som hon tillsammans med väninnnan Maj-Britt sätter sprätt på under bokens lopp, okänt hur – både sex och sprit kan ju i princip bli dyrt, men eftersom vi här snarare talar om att pimpla vin och skicka några trånsjuka textmeddelanden (à 7,8 cent stycket) så är det egentligen fullständigt mysteriöst vad som händer med fyrken.
Visserligen också en bisak. Kanske är boken, bland allt annat, en satir över bristfälliga stipendieredovisningar?
Det roliga är alltså de vilda projekt som Bodil upptäcker under resans lopp. Ett av dem är Definitionsakademin, 18 personer som ska sitta på livstid och fundera ut hur finlandssvenskheten ska definieras. (Hur vore följande: ”finlandssvensk är den som har en finlandssvensk identitet”?) Ett annat hejdlöst infall är den superhemliga motståndsrörelsen Tvångssvenskans Ovänner, som inte vågar träda fram öppet, men vars medlemmar känner igen varandra på en hemlig symbol. (Det är här man kan ana agenda. Ovännerna hör till bokens mera sympatiska figurer.) Ytterligare en tredje rörelse jobbar för återinförande av monarkin i Finland, med prinsessan Madeleine som självskriven regent. (Och varför inte återförena Finland med Sverige när man ändå är igång, kan man då tänka, det skulle ju samtidigt lösa problemet med svenskans ställning en gång för alla?)
I Sex, sprit och kulturfonden möter vi också ett antal finlandssvenskar, från norr till söder, från alkis till överklass. Däremot är det politiska spektret ganska snävt, vi rör oss nästan bara mellan mainstream-SFPare och ärkekonservativa. Vill man vara kritisk kan man också mena att den finlandssvenska självupptagenhet som Linderborg på så många lyckade sätt parodierar, trots allt i viss mån snärjer in boken själv. För vem säger att det är just finlandssvenskarna Bodil och Maj-Britt ska fråga om de vill få veta något om ”det finlandssvenska”? Det blir litet som att försöka beskriva ett moln inifrån ett moln.
Samtidigt vet vi alla att minoritetens öde framför allt beror av hur majoriteten uppfattar oss. Kan det svenska alls verka intressant och levande, också utifrån sett? Det var därför de tvåspråkiga samtalen i teveprogrammet Tusen sjöar och en ankdamm kändes smått geniala, trots allt. Där konfronterades åtminstone vår inåtvändhet en smula, finskt och svenskt fick mötas och vilt tackla klichéer.
Allt hänger på Mark
En sak jag verkligen gillar med Sex, sprit och kulturfonden är bokens många fina aforismer eller one-liners, typ ”Kulturfonden är mänskans bästa vän”, och iakttagelser som den här om finlandssvenskans ställning i Sverige:
”Muminsvenskan, som den kallas, […] har varit ett problem för oss förut […] men alla finlandssvenskar som åker till Sverige numera märker att den inte längre är det. […] Och det är förstås tack vare Mark Levengood.
Fråga: Vad händer om Mark Levengood försvinner ur offentligheten?
Svar: Då återgår allt så småningom till det gamla. Då övergår rikssvenskarna igen till engelska när de talar med en.”
Om jag får spinna vidare på observationen om Sverige så inser man ju att vad vi finlandssvenskar absolut skulle behöva är ett lika oplanerat och oväntat Mark-fenomen här hemma – alltså en gestalt som uppfattas som svensk men ändå är karismatisk och positiv. Och det är svårt. Alltför svårt. Ansatser har väl funnits, från Mannerheim till Tove Jansson, men problemet är att när dom eventuella populära finlandssvenskar som finns i dag blir populära blir dom samtidigt liksom nationell egendom och alltså en sorts hedersfinnar. Att vara svensk och populär är alltså mer eller mindre omöjligt. Den populära är otypisk.
Blossa på
Men nog jåmat om det; det kan vara en hotbild i sig att hela tiden dryfta hotbilder. Att tycka sig vara förtryckt kan till slut bli hela ens så kallade identitet (och litet fint är det också, tycker man). Ungefär som en rökare som hela tiden förklarar hur ohälsosamt det är med rökning, liksom hostande släpar omkring med sin gravsten. Ska man hålla på och vara finlandssvensk så kan man väl ta ut det roliga och blossa på medan tid är. Sex, sprit och kulturfonden känns som ett hälsotecken.
- Lena Linderborg: Sex, sprit och kulturfonden. En road movie genom Svenskfinland. Söderströms, 2008.
Trygve Söderling
