För Li Andersson (20) är ungas delaktighet i beslutsfattande en vital fråga för demokratin. Hon har varit aktiv inom Finlands svenska skolungdomsförbund sedan gymnasietiden och satt på generalsekreterarposten under läsåret 2006–07. Hon är ordförande för Vänsterförbundets svenska lokalavdelning i Åbo och sitter i kårfullmäktige, där hon också är ordförande för jämlikhetsutskottet. I höst ställer hon upp i kommunalvalet. Så det är knappast innebörden i det slitna uttrycket Li Andersson vänder sig emot.
På Vänsterförbundets Åbolista är hon en av fyra svenska kandidater.
Vad tror du om dina chanser att komma in?
– Alla som gör en kampanj måste ha målsättningen att bli invald. Men det viktigaste är ändå att visa att det finns unga alternativ.
Vad betyder egentligen ett ”ungt alternativ”?
– ”Unga” är såklart ingen enhetlig grupp, men föreställningen om att unga inte har den kompetens som krävs för politiken är farlig för demokratin, speciellt för närdemokratin.
starka åsikter
Här kommer det andra slitna uttrycket som hon ville bespara läsarna. Det blir en ond cirkel när den föreställningen tillåts råda.
– Tjugoplussare röstar på sextioplussare för att man likställer ålder med kompetens, vilket leder till ännu mera gubbar och en förstärkt bild av politiken som ett område som inte tillhör alla.
Hur kom det sig att engagemanget riktades åt vänster?
– Båda mina föräldrar är verksamma inom kulturen, och de har haft ett visst inflytande. Men samtidigt är jag den första i familjen som tagit det politiska intresset i en mer samhällelig riktning.
Vissa tillfälligheter under skoltiden har också satt sina spår.
– I gymnasiet hade jag turen att ingå i ett gäng där vi diskuterade mycket politik och där det var tillåtet att ha starka åsikter.
Hur har dina åsikter förändrats sedan dess?
– Jag ser saker i ett bredare perspektiv nu. Ju mer man lär sig, desto lättare är det att sätta saker i sitt sammanhang. Förr var jag mer osäker på mina åsikter. Nu vågar jag välja sida.
få är aktiva
Li Andersson studerar folkrätt med ryska och kvinnovetenskap som biämnen. Jag frågar om det politiska klimatet bland studerandena på ekonomisk-statsvetenskapliga fakulteten vid Åbo Akademi.
– Det diskuteras förvånande lite partipolitik. Folk är nog samhällsintresserade, men inte partipolitiskt aktiva. Ja, förutom några som är med i ”det dominerande partiet”.
Sfp alltså. Vänsterförbundare, eller överlag personer med vänstersympatier, verkar det inte finnas så värst många av. På den politiska arena som ligger närmast studenterna är vänstern representerad av ÅGV, Åbo socialdemokratiska studerande och Feministpartiet. Men den traditionella vänster-höger-uppdelningen är inte särskilt synlig. Det råder konsensus kring de största frågorna; ingen vill införa terminsavgifter och alla vill bevara kårobligatoriet. Bara ibland uppstår det politiska spänningar.
– När det diskuterades kring hur den allt dyrare studenthälsovården skulle finansieras blev skillnaderna partierna emellan ganska tydlig. Vänstern föreslog en förhöjd kåravgift, medan högern ville höja besöksavgiften.
Sett till det totala antalet studerande är det sist och slutligen en ganska liten grupp som är kårpolitiskt aktiva. Det tycks bli allt svårare att få med människor. De uppställda i fjol lyckades nätt och jämnt fylla fullmäktige- och suppleantplatserna. Det nya Bologna-systemet, som i stort sett tvingar studeranden att bli klara med studierna på fem år, är en av orsakerna.
– Folk har inte tid. Resultatpressen drabbar definitivt sådant som bygger på frivilligt engagemang.
globaliseringen drar
Det är med vissa reservationer Li Andersson talar om en framtid inom politiken.
– Jag skulle aldrig säga ”jag vill bli politiker”. Jag tror att man måste ha en annan grund att stå på. Så jag får se vartåt det bär. Men för tillfället kör jag hårt.
Vad gäller yrkeskarriären har hon dock sina aningar.
– Jag tror att jag kommer att landa i någon organisation. Någon ynklig världsförbättrarorganisation.
Globaliseringen och storföretagens ansvar i processen, är ett ämne som intresserar henne.
– Hur går man till väga när företagen verkar i en global omgivning, medan arbetarna fortfarande är fast i en nationell struktur? I hur hög grad skall man bygga upp internationella motsvarigheter till de nationella institutionerna?
Ansvaret för globala missförhållanden ligger delvis på lokala aktörer. Miljöfrågor är något som Li Andersson hoppas blir ett centralt tema i kommunalvalet.
– Miljöpolitik inom kommunen är allt från kollektivtrafik och avfallshantering till stadsplanering. Kommunen borde ta ett större ansvar. Man borde göra det lättare för folk att göra miljöval, i stället för att dirigera in mera bilar till centrum, säger hon och syftar på den planerade parkeringsgrottan under Salutorget i Åbo.
titel: Aktivist
Den 3–4 maj ordnar ÅGV en finlandssvensk vänsterträff på Hirvensalo utanför Åbo. En av dem som kommer dit är Micke Brunila, som skall tala om autonoma stadsutrymmen. Han har varit involverad i husockupationer i Helsingfors under det senaste året.
Hur förhåller du dig till husockupationerna?
– Jag stöder dem. Jag ser inget fel i att försöka skapa ett fritt utrymme, att visa att man inte ryms med i de existerande strukturerna. Jag har inga problem med att titulera mig ”aktivist”.
Tycker du att det finns utrymme att kalla sig aktivist i Vänsterförbundet?
– Ja, det hoppas jag att det gör.