”De flesta tänker att pengar, hälsa och äktenskap har stor betydelse för lycka, men det har de inte.”

Det intressanta påståendet fanns att läsa på Dagens Nyheters vetenskapssida nyligen (11/5), och det var, som sig bör, vetenskapligt förankrat. En kalifornisk psykologiprofessor har forskat fram det och vem är jag att säga emot henne.

Men hur låter meningen om man för skojs skull laborerar in några adjektiv? ”Ont om pengar, dålig hälsa och ett uselt äktenskap har ingen betydelse för din lyckokänsla.” Om det första påståendet är sant måste ju det senare också vara det.

På 60-talet var det omgivningen som avgjorde hurdana vi blev, idag är det generna. Arv eller miljö – ett evigt gräl som aldrig kan avgöras? Just nu verkar det inte alls så. Genforskningen upptäcker varje arbetsdag nya bitar i dna-kedjan, och det är dom bitarna som bestämmer om du blir sur när kaffet i kaffeburken är slut på morgonen eller om du tänker ”oj va bra, kaffe är ju ändå bara ohälsosamt”.

Lyckan över en ny båt eller en ny kjol varar inte länge, det vet vi alla (läs Proust som skrivit bäst av alla om lyckan i att längta efter något versus uppnå det). Inom forskningen kallas fenomenet hedonisk anpassning. Därför säger professorn (hon har ett namn men jag låter bli att nämna det av stilistiska skäl) att man inte ska söka lycka i ekonomiska levnadsförhållanden.

Men man behöver inte läsa mer än två stycken vidare i artikeln så står det att det är de lyckliga mänskorna som har framgång i arbetslivet och därmed de största chanserna att höja sina inkomster.

Jaha. Men om ekonomi inget har med lycka att skaffa så varför över huvud taget relatera resonemanget till inkomst?

Det är då i förlängningen fel att på ett samhällsplan tala om ekonomiska klyftor när det i grunden handlar om lyckoklyftor. Det är den ojämna fördelningen av lyckan man ska försöka råda bot på om idealet är ett rättvist samhälle. Och om lyckan i hög grad är genetiskt bestämd så finns det ju bara en effektiv åtgärd, rensa ut de dåliga generna. Ni märker var i historien vi snart landar. (Varför ser inte DN:s vetenskapsreporter den här kopplingen?)

Professorn utan namn är inte helt enögd. Hon har ett diagram där miljöns betydelse finns med – den är graderad till 40 procent (det genetiska arvet får 50 procent, resterande 10 procent går under den flummiga beteckningen ”personliga omständigheter”). Intressant nog övergår professorns forskning där till att bli ett slags självhjälpsprogram för 40 procent av ens lycka kan styras av det egna beteendet. Man kan lära sig ”uttrycka tacksamhet, odla optimism, göra snälla saker”. Man kan lära sig ”njuta av livets glädjeämnen och ta hand om sin kropp”.

Okej, men då vill jag veta i hur hög grad de här komponenterna är genetiskt styrda? T.ex. kan det ju hända att ”odla optimism” är lättare för vissa mänskor för att de har den där förbannade ”odla optimism-genen” (som forskningen snart hittar).

Totalt onödigt att ens börja fundera på definitionen av ordet ”snäll” eller ”livets glädjeämnen” (som för en del är heroin) – nivån på DN:s vetenskapssida gör mig besviken – rentav alldeles olycklig.

Tapani Ritamäki

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.