I många svenska kriminalromaner är handlingen förlagd till Gotland, så också i Håkan Östlundhs Blot.

Ett medelålders par hittas mördade på en gård i Levide. Kvinnan är Kristina Traneus, dödad med ett enda hugg i bröstet, medan mannen vid hennes sida är massakrerad och svår att identifiera. Man tror att han är husets ägare Arvid, nyhemkommen efter flera år i Japan. Snart visar det sig ändå att mannen är Arvids kusin som haft ett förhållande med Kristina.

Handlingen är kryddad med familjetragedier och morden lämpligt ruskiga. Ändå gottar sig författaren inte direkt i hjärnsubstans eller onödigt blod. Det här är en klassisk deckare om än något annorlunda till uppläggningen. (Ifall nu någon kan säga hur en klassisk deckare ska se ut på riktigt.)
Berättelsen är inte svart-vit. Inga direkta motpoler finns men handlingen har en sympatisk tråd som håller. Man kan lägga Blot ifrån sig med en känsla av upphetsning, ändå somna utan obehag. De första hundra sidorna bjuder på lämpligt läsmotstånd med händelser som inte följer kronologisk ordning. Också personerna med samma efternamn kan kännas något förvirrande i början men man hänger absolut med när de tar gestalt. Författaren binder ihop trådarna med lämpliga mellanrum. Också slutet reds ut ordentligt.
Blot är Östlunds fjärde deckare i serien med Fredrik Broman som utredaren. Han är säkert bekant för många läsare. Själv har jag missat de tidigare: Släkte, Dykaren och Terror men reserverat dem inför sommarens lättjefulla dagar. Uppläggningen är smakfullt och enkelt serverad. Som läsare behöver man inte befatta sig med onödiga transportsträckor, återkommande polisförhör eller upprepningar.
Jag gillar den här boken.