969 Barnet fyller nio i morgon. I kön för födelsedagskakan inser jag att hon inte heller detta år får vad jag heligt lovat henne och mig själv i flera år: ett fotoalbum. Eller snarare en hög med fotoalbum.

I stället samsas foton från babytid till dansuppvisningar med teckningar, betyg och brev i en stor hög i en vrå. Över denna hög har jag brett ut en grön filt så det ser prydligt ut. När jag senast skulle Ta Itu hittade jag inledningsvis under filten en roskpåse med mumifierat innehåll. Just så känns det i själen: skammen och det onda samvetet ligger överst, ett obehag som får en att ytterligare skjuta upp och ytterligare skämmas.

Jag minns alltid vad partner och föräldrar säger på disputationsfester, och särskilt minns jag detta: en äkta man som gratulerade sin fru, det hade varit ansträngande tider för hela familjen men nu, avslutade han, ”ska dedär klädskåpen nog bli städade”. Det gick en tid och då jag mötte forskaren igen hade hon just skilt sig. Men skåpen, ville jag helt opassande utropa. Hur gick det med skåpen? Kanske de inte blev städade förrän flyttbilarna kom. Vad jag räds: att barnen växer upp, sjukdom, otur och död infinner sig så det ogjorda faktiskt aldrig blir gjort.

Har det någonsin städats, ordnats och sorterats så mycket som nu? Förr hade de rika mängder av mat, möbler och kläder men likaså skaror av trotjänare. Tjänarinnornas egna hem var däremot inte överbelastade. Det fanns inte mjölkkartonger, plastlådor för vindruvor, leksaker i Kinder-ägg, billiga kläder, billig elektronik, dyr elektronik, take-away-

pizza och tiotals tidskrifter. Det fanns inte heller lika många föräldrar med lång livstid men få arvingar, vars möbler du ärver först då du redan har inrett ditt eget hem.

Inredningsproffsen känner vår ängslan. Moderna köks-

reklamer visar upp sterila laboratorier – minimalistiska, hårda enfärgade linjer i stål utan minsta lilla spillda saftdroppe, krukväxt eller handavtryck. Inte ens någon liten hylla fylld med nycklar, räkningar och gula limlappar …

Det finns förstås härliga, bohemiska personligheter som ifrågasätter konventionen att bädda sängar och har kylskåpsmagneten “Hellre lite skit i vråna än ett rent helvete”. Sådan ville jag vara! Men då blir både jag själv och närstående utan rena kläder, färsk mat, busskort och dokument-erad barndom.

En väninna har börjat måla små vita tavlor i sitt vardagsrum. På tavlorna syns spiralformade snäckor som består av bokstäver. Någon gång ska alla ting ännu vara i ordning står det på en.

Jag har ofta undrat hur människor med en svår sjukdom eller andra långvariga problem klarar det dagliga städandet och röjandet. Det gör de inte, menar Mona Jonsson från finska Befolkningsförbundet. Mona leder projektet Arki haltuun, som utarbetar en metod där utsatta familjer får stöd med vardagens rutiner. Projektets anställda och familjen gör upp en sekvenskarta med vars hjälp man lättfattligt kan kartlägga alla de småsysslor som ska ske under ett dygn. Metoden fokuserar alltså inte på de problem familjen kan ha. Vissa klienter säger att detta är den första konkreta hjälp de upplever sig ha fått från myndigheterna.

I flera av de familjer projektet jobbat med kunde man ändå inte genast börja med sekvenskartan. Först måste det röjas! Köket, ett sovrum eller hela våningen var så igenmurade att flera dagar gick åt till storstädning. Kläderna borde ju till exempel huvudsakligen befinna sig i antingen skåp eller tvätt före man kan kolla huruvida barnen har de nödvändigaste plaggen.

Röjning är fruktansvärt intimt. Att låta en främmande person se ditt rådd kräver inte bara tid och ork. Bland virrvarret finns minnen och hemligheter, kanske oväntade eller smärtsamma; stora delar av livet som du dessutom genast ska klassificera i skräp och inte skräp.

Röjning är inte heller något som vanliga socialarbetare gör. Personer med problem kan i bästa fall få hjälp med lätt städning; också då är socialarbetaren och städerskan olika personer. En terapeut som arbetar för Helsingfors stad berättade att åldringar eller sinnessjuka klienter ibland inte klarar av att städa själva på flera månader. I så fall brukar staden skicka dit en utomstående städfirma: tre–fyra raska personer som snabbt ska göra rent. Det händer att personen vägrar ett så drastiskt ingrepp av främmande. Då blir det aldrig städat.

Kunnig, mjuk röjning verkar ligga högt på listan av vettig förebyggande socialvård. Lika högt på listan ligger den hos många så kallade vanliga familjer. Behöver inte medelklassen er sekvenskarta? var min första reaktion på Monas projekt. Sedan lärde jag mig att det på engelska redan finns nätsidor med steg-för-steg program, uppmuntran och gyllene råd.

Exempelvis www.flylady.net verkar veta mycket om den skam och uppgivenhet som blossar upp inför röjning och hur den kan övervinnas. Samtidigt är dess standard för hög för mig. Ren diskbänk efter varje måltid? Räcker det inte med bäddad säng, och ett fotoalbum nästa år …?

Anna Rotkirch