En redaktör kontaktade mig och undrade om hon skickat mig samma tidningspaket två gånger.

– Allting föreföll så bekant när jag skrev adressen. Som om jag gjort det någon gång förut, sa hon.

Jo, visst hade jag fått två paket. Hon bad om ursäkt och så sa hon:

– Jag har inte sovit på tre år.

Hon tillade inte ”ursäkta, jag menar dagar.” Hon menade år.

Det är svårt att berätta historien för någon. Jag kommer av mig när jag ska säga år, jag måste hålla en paus, rytmen blir fel och så måste jag ta allt från början. Det är något med betoningen. Den som inte har sovit på tre dagar drar ut på daaagar. Den som inte har sovit på tre veckor säger veckor. Men man kan inte säga tre ååår. Den som inte har sovit på tre år har en annan tideräkning och säger tre år. Där hamnar trean i huvudrollen. I tidsenheten har man klämt in 365 dagar, 52 stycken veckor. Där handlar det inte om blott en dag, ett ögonblick i sänder.

Hon lider inte av sömnproblem och hon vet inte vad sömnmedicin är. Hon är bara småbarnsförälder. En av dem vars barn inte sussar sött natten igenom.

Häromdagen suckade en närstående person över allt uppskjutet arbete som tyngde henne. Jag tog det till mig, fick en genial idé och ringde upp henne. Två små råd, sa jag, som hon möjligen kunde ha nytta av.

– Röj skrivbordet så att det inte bara är tillgängligt utan absolut tomt. Det enda som får finnas på bordet är en stor mugg te som någon annan lagat. Och så kappan på och ut. Ingen följer med. Inga barn, inte ens en hund. Du behöver inte gå långt, det räcker med lekparken. Vänd, gå tillbaka, häng upp kappan, sätt dig vid skrivbordet, läppja på teet och sätt i gång. Bry dig inte om att du göder papperskorgen till en början, bara skriv på. Plötsligt kanske du får tag i något och det börjar flyta.

Rådets mottagare stirrade på mig i telefon. När hon stirrat färdigt sa hon långsamt:

– Tror du att jag skjuter upp saker av lättja?

Hon nämnde högarna med smutstvätt som väntade på att tvättmaskinen skulle tömmas, den torra tvätten som väntade på att tas ner och sorteras. Hon nämnde delar av allt annat som kräver sin tid i ett sex personers hushåll med fyra små barn i ett egnahemshus på landet när man därutöver har ett krävande förvärvsjobb.

– Vet du hur mycket jag tvingas att skjuta upp varje dag för att det inte finns tid att göra allt som borde göras?

Hon nämnde också det ständiga sömnunderskottet, sjuka barn, sendragsbarn, växtvärksbarn, mardrömsskrämda barn, ynkliga barn.

– I natt var den äldsta kräksjuk och spydde över hela sängen klockan halv fem så vi måste byta till och med madrassen.

En annan närstående person sköter barn på heltid. Hennes son har flyttat hemifrån för länge sen, mannen är nypensionerad. Tidigare hade de hundar, men också det är länge sen. Jag berättar om fyrabarnsmammans dilemma och hon tittar förvånat på mig.

– Det är ju bara att organisera sig. Så gör vi på dagis också.

Hon lever som hon lär. Det varken handlas eller lagas mat hemma hos dem under veckan. Hon äter lunch med barnen på dagis, mannen går ut och äter dagens rätt på någon servicecentral. Kylskåpet är tomt, det blir ingen disk, köket är alltid blänkande rent. Och tomt.

– På kvällen kan jag gå långsamt hem från jobbet, det är ingen därhemma som väntar på middagen. Vi tar en kopp te och en macka lite senare och så sitter vi och tittar på teve. Vi äter hemma bara under veckoslutet och då tar jag oftast något färdiglagat djupfryst.

Jag känner naturligtvis flera andra personer som också anser att det bara handlar om att organisera sig.

Borde jag ringa upp den där redaktören och berätta det för henne? Hon har kanske inte kommit att tänka på det. Det är ju svårt att se klart när man blir alltför stressad. Men om hon sen också stirrar på mig i telefon?

Vivi-Ann Sjögren

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.