Under ett år har oljepriset mer än fördubblats och är därmed i förhållande till den allmänna prisnivån högre än någonsin tidigare. Bilförsäljningen – isynnerhet av så kallade SUV-modeller – har börjat gå ner. Flygbolagens förluster räknas i miljarder. Långtradarchaufförer och trålfiskare blockerar vägar och hamnar. Jordbrukarna gläder sig över stigande matpriser, men beskärmar sig över de hutlösa bränsle- och gödselpriserna. Politikerna är villrådiga. Klimatpolitiken och underskotten i statsbudgeterna talar för högre bränsleskatter, men starka väljargrupper upplever att bensinen redan nu kostar alldeles för mycket och att skatterna därför borde sänkas.

Då spekulanterna i stora skaror har köpt upp framtida olja till höga priser, har många utsett dem till syndabockar. Det är ju de som genom sin girighet har trissat upp efterfrågan och priserna! Det är sant att det finns mycket lösa pengar som söker lämpliga investeringsobjekt, men spekulanter köper inte den olja som nu produceras; de köper olja som produceras i framtiden. Om de betalar höga priser beror det på att de förväntar sig att oljan kommer att vara ännu dyrare om några månader eller om ett år. Det är inte spekulanterna som höjer dagspriserna utan de stigande priserna som lockar fram spekulanterna.

Det mesta tyder på att vi redan har passerat oljeålderns första hälft, det vill säga att vi under de 125 senaste åren använt mer än hälften av alla tänkbara lättillgängliga oljetillgångar. Eftersom världens konsumtion är över 30 miljarder fat per år – och dessutom tycks fortsätta att växa – måste vi räkna med att oljan räcker i 20 eller 30 år till innan den blir så dyr att ytterst få har råd att bränna upp den. Det betyder slutet på fossilismens långa 1900-tal.

Bilen är den fossila tidsålderns paradigmatiska produkt. Utan olja, ingen bil. Och utan bilen, inte den slags mobilitet som präglade det 20:nde århundradet och – så långt oljeförsörjningen räcker – några decennier in på det 21:sta. Med bilismen och alla dess följder har fossilismen fäst sig i vardagslivet, förtätat sig till en kultur. (Elmar Altvater 2006, citerad i Rune Skarstein: Økonomi på en annan måte 2008).

När president Bush (och andra som inte vill ta klimatförändringen på allvar) framhäver att vi inte kan minska oljeförbrukningen, eftersom det skulle ”krascha vår ekonomi”, så kan det hända att de har rätt. Den enda ekonomi som de kan föreställa sig är synonym med ”the American way of life”. USA ensamt står för en femtedel av alla koldioxidutsläpp. Kinas andel är ungefär lika stor, men kinesernas utsläpp per capita är fortfarande inte ens en fjärdedel av amerikanarnas.

USA:s egen oljeproduktion nådde sitt maximum redan år 1971. Trots det fortsatte konsumtionen att växa och idag importeras över två tredjedelar av oljan, i huvudsak från Mellanöstern. Kina har också på kort tid blivit kraftigt beroende av importerad olja. Hälften köps utifrån och importandelen växer snabbt tack vare bilismens kraftiga genomslag. (Kina, som bara framställde personbilar i liten skala före 2000-talet, har gått om Japan, och håller på att gå om USA, ifråga om bilproduktion. Bilsektorn i Kina sysselsätter nu uppskattningsvis 130 miljoner människor.)

Kampen mellan de två stormakterna om oljan i världen förvärras därför. Kina tycks ha trumfkorten på sin hand. Dels är USA:s roll i Mellanöstern ytterst prekär eftersom man har bundit upp sig till Israel och därmed tvingas stöda sådana odemokratiska regimer i arabvärlden som kan hålla de propalestinska krafterna på mattan. Dels kan Kina räkna med olja från länder som av olika skäl kommit på kant med eller som helt enkelt försöker minska sitt beroende av USA. Att Medvedev inledde sin presidentperiod genom att besöka Kazakstan och Kina antyder var tyngdpunkten i Rysslands på oljan baserade utrikespolitik i allt högre grad ligger. Kriget mot terrorismen – som samtidigt är ett krig för kontrollen över oljetillgångarna – har en säker vinnare: Kina.

Vinnare på konkurrensen om den allt knappare oljan är förstås alla oljeexporterande länder – eller egentligen alla de regimer som kan skaffa sig enorma finanstillgångar tack vare att världsmarknadspriserna stigit. Handelsbalansen under de senaste 12 månaderna i några länder: Norge +67 miljarder, Ryssland +153 miljarder, Indonesien +40 miljarder; Venezuela +24 miljarder och Saudiarabien +151 miljarder dollar. Då USA samtidigt visar upp ett minus på 824 miljarder kan man fråga sig hur landet i längden skall kunna upprätthålla sin oljeimport utan att tvingas sälja reala tillgångar till regimer som man helst vill hålla på avstånd.

Fossilismens tragik framgår också av att regeringarna i allmänhet inte beskattar utan subventionerar bensinpriserna för konsumenterna. Hälften av världens befolkning betalar ett pris som understiger världsmarknadspriset. I Venezuela kostar en liter bensin 5 cent, i Kina 80. I Ryssland och USA är literpriset ungefär 1 dollar, det vill säga inte ens hälften av vad vi betalar i EU-länderna. I Malaysia går 7 procent av BNP till oljesubventioner, i Indien 2-3 procent. På det här sättet upprätthåller regeringarna efterfrågan på olja på ett konstlat sätt, som givetvis kommer att påskynda fossilismens ändalykt.

Slutet på fossilismens långa århundrade kommer att innebära väldiga omställningar. En massa investeringar som görs idag kommer att visa sig vara helt misslyckade. Bilindustrin – den viktigaste industrin i världen – kommer att drabbas hårt. Flygbranschen – modernitetens, massturismens och globaliseringens främsta symbol – kommer att krascha under bränslekostnadernas tryck. Fisket och livsmedelsproduktionen måste läggas om. Långa transporter som inte sker till havs eller på räls blir helt enkelt för kostsamma. Vem kommer att ha råd att handla i Ideapark, fräsa omkring i tiotals knop, bilpendla från sin naturomgärdade villa till arbetsplatsen i storstaden? Vilka kufar kommer att bo kvar i glesbygden?

Det betyder emellertid inte att vi kommer att leva som på 1950-talet. Vi kommer att kunna kommunicera med hjälp av allt bättre mobiler och datorer. Nya transportmedel som i huvudsak drivs med elektricitet kommer efterhand att tränga ut de bensindrivna. Kärnkraften får ett nytt lyft, men forskningen kommer allt mer att inrikta sig på att utvinna energi ur naturliga kraftkällor som sol, vind, vågor och tidvattenströmmar.

Men innan en ny framtid tar form kommer fossilismens våndor att ställa till med en massa elände. Om inte oljeexportörerna och profitörerna förvandlas till globala altruister kommer inga av FN:s millenniemål att kunna uppnås. Även om Barack Obama blir president kommer USA knappast att på ett värdigt sätt kunna anpassa sig till en postfossilistisk värld. Den står inte bara i konflikt med ”the American way of life” utan också med supermaktens hegemoni på två avgörande områden: livsmedelsproduktionen och krigsmaskineriet. Vardera är ju beroende av att oljan inte blir för dyr.

Jan Otto Andersson

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.