”Så länge det yttre arbetet för kvinnan icke är det centrala utan det perifera intresset, så länge behåller hon under arbetet sin kvinnliga egendomlighet”, skriver Ellen Key år 1896 i Missbrukad kvinnokraft. ”Skall det åter blifva af första klass, då måste det erhålla samma plats i kvinnans som i mannens lif. Och tager det denna plats, då måste det också verka fysiskt och psykiskt omdanande på kvinnotypen.”

Ellen Keys stora fasa är att kvinnligheten ska utrotas, kvinnan förmanligas och heterosexualiteten förlora i attraktionskraft. I kvinnosakens namn har man velat fnysa åt hennes farhågor, men handen på hjärtat, mina damer, hur har ni det riktigt med ”kvinnotypen”?

”Den kvinnliga egendomligheten” är det nog lite hipp som happ med hemma hos mig åtminstone, konstaterar jag när jag blickar ut från dataskärmen över den obeskrivliga röra som är vårt vardagsrum. Detta hem har tyvärr inte sett skymten av en kvinnas vårdande hand. Här finns inte en enda gosig inredningsdetalj att fotografera och lägga ut på nätet (om man inte räknar med julprydnaden som dammig hänger i ett hörn ännu första juni och som ingen bara gitter åtgärda). Däremot har man fri utsikt över köket och diskbänken där kärl och grönsaker samsas med räkningar, gratistidningar, kassetter, hårspännen, dagispyssel, pokemonfigurer, skosulor, fjärrkontroller, batterier, plåster, nintendospel och smell freaks. Jag har ett jobb som jag tycker om och som jag rusar till på morgonen och barn som jag tycker om som jag susar efter på kvällen men de där extra timmarna för att odla ”det sant kvinnliga” – blankandet och bonandet, flärden och pysslet – dem har jag bara inte.

Många av oss som skulle behöva en grävskopa för att få ut allt som ligger utspritt är de facto ensamförsörjare med flera barn, heldagsarbete och utbildning inom humaniora (= lite fyrk, mycket kvällshängande över datorn). Lösningen för oss kunde heta subventionerad städhjälp men på familjerådgivningen kan man bara beklaga; den har sparats bort och har man inte råd att betala marknadspriser så är det ingenting som kan göras, sorry.

Nödlösning nr 2 skulle då heta gifta om sig (fyra händer, två löner…) men där stöter vi på det där med den moderna ”förmanligade” kvinnans ”bristande intresse för det heterosexuella”. För en som varit med i leken ett par varv redan känns ett nytt heterosexuellt förhållande ungefär lika spännande som gårdagens kalla gröt. Ny svärmor, nya släktfester, ny karl som genast tar nappatag på fjärrkontrollen… Dessutom tycks jag med åren ha utvecklat ett tredje öga i pannan som gör att minsta retning kommer hela heterospektret att uppenbara sig i all sin förfärlighet. Jag ser bara gradskillnader, inte artskillnader. För vad är det t.ex. egentligen för skillnad mellan henne som förevisar sina smycken: ”den här fick jag på vår bröllopsdag, den här när första barnet föddes” och henne som sitter på skyddshemmet med sina blåmärken: ”Den här fick jag för att jag inte kunde hålla käft…”?

Inga omgiften, alltså, men hur få hjälp i vardagen? Är du inte kvinna nog att ljudlöst glida omkring med dammtrasan mellan 22 och 02 när barnen sover så är det bara att betala eller vada i skit. Din enda tröst blir då 1) alla stackars medsystrar som också har julljusen ute på balkongen ännu i april och 2) smärtsamt träffsäkra kolumner som Anna Rotkirchs (Ny Tid 22/08) eller Vivi-Ann Sjögrens (Ny Tid 21/08). Det är dags att inse att den moderna yrkesarbetande kvinnan inte behöver vare sig lyckopiller eller förlovningsringar utan städhjälp. Vad hon behöver är en Riktig Kvinna, med dådkraft och flitiga händer.

Jenny Kajanus

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.