I sin nya diktsamling Parakletos, vill Mohamed Omar visa hur mycket olika religioner har gemensamt, de påtagliga skillnaderna till trots.
I förordet till sin fjärde diktsamling Parakletos förklarar den svenske poeten Mohamed Omar att hans arbete med boken började i och med att han hade lovat några goda vänner att skriva en bok om islam. Författaren samlade länge material om profeten Mohammed och islams första tid, funderade och ordnade, och under processens gång kom texterna allt mera att likna dikter. Det finns inom islam en vida utbredd tradition att lovsjunga Mohammed genom poesi, och dessa dikter är ofta skrivna på rimmad vers.
Det är ett stort och problematiskt uppdrag författaren har åtagit sig. För det första är det här med religion en känslig fråga. Hur känns ett fullständigt religiöst skönlitterärt verk år 2008 i ett samhälle där man förväntas hålla religionen för sig själv, eller i varje fall inte förkunna den öppet? Hur känns det att som muslim i ett land där muslimer är en religiös minoritet förkunna sin kärlek till profeten Mohammed, som nyligen har gjorts till åtlöje genom karikatyrer och till slagträ för islamister i en stor del av de länder där islam är statsreligion? Det är ett riskabelt företag, eftersom man lätt stämplas som fanatiker om man känner starkt för någonting överhuvudtaget, oberoende om det är Jesus, Mohammed eller engelska ligans fotboll. Men ändå har Mohamed Omar skrivit en diktsamling som är en ren kärleksförklaring till profeten Mohammed, en profet som enligt islam är alla profeters sigill; den siste och den som lyser starkast. Starkare än Moses och starkare än Jesus. Dessa är, skriver Omar, bara den siste profetens skuggor. Det här betyder inte att islam inte skulle fästa stor vikt vid dessa, Mohammeds föregångare. Inte alls; om man inte säger A kan man inte säga Ö, och lämnar man bort en bokstav är alfabetet inte längre helt. På det sättet är alla profeter en del i ett led som slutar med Mohammed, och det här, tycker jag, är en av de viktigaste delarna av Parakletos. I stället för att splittra och härska sysslar nämligen författaren med att foga ihop och koppla samman, förena i stället för att särskilja, och en av de största uppgifterna verkar vara att visa hur mycket olika religioner har gemensamt, de påtagliga skillnaderna till trots.
Flera båtar –
samma mål
När man talar om religion kan man ta som utgångspunkt två diametralt olika synsätt. Det första, och det mera populära, grundar sig på okunskap om alla religioner; man tar upp de avgörande skillnaderna och grälar sedan om dem. Det här är ett mycket effektivt sätt att skapa konflikt för konfliktens skull, och har ofta att göra med att man vill ha rätt. De kristna tycker ofta om att säga att Gud och Allah inte är samma väsen. Samtidigt motsäger de sig själva eftersom de på sätt och vis säger att Allah finns (eftersom Allah är ”fel” gud), trots att de nog anser att det bara finns en gud och det är Gud. Komplicerat? Gudinog. Muslimerna föredrar att säga att Gud och Allah är samma gud för det finns bara en. Det här är det andra sättet att se på religion: att man ser de gemensamma och förenande dragen, vilka är betydligt flera är de särskiljande. Inom den österländska mystiken sägs det att alla religioner är båtar som är på väg mot samma mål, och det här försöker Mohamed Omar till en viss grad poängtera, med den skillnaden att han anser att det mål alla religioner styr kursen mot är Mohammed, och därifrån sedan vidare mot Gud. Han tar upp diverse ställen i bibelns båda testamenten som enligt islamsk tolkning förebådar Mohammeds ankomst, och han går också till buddhismens skriftliga källor och gör samma sak där.
Hyllningar
som bygger broar
Mohamed Omar har alltså velat skriva hyllningsdikter till profeten Mohammed och han skriver själv att dikterna bygger på traditioner. Han verkar också vilja bygga broar mellan olika världsreligioner och visa på vilket sätt de kan ha något gemensamt. Det här är broar som behövs, så för mig verkade den här boken som rätt bok i rätt tid redan innan jag började läsa den. Det behövs nämligen diskussion och texter om allt det positiva som islam innehåller, i stället för att man snedvridet vädrar allt det negativa. Alla religioner innehåller nämligen en mängd som den moderna människan uppfattar som negativt. De kristna som är aktivt troende väljer ofta i diskussioner att framställa Gud som enbart en kärleksfull figur, medan de helt kallt bortser från den krigiska Gud som framställs i Gamla Testamentet. Islam väljer att se Gud från alla sidor – han har nittionio olika namn, skriver Mohamed Omar. Också profeten Mohammed har diverse olika namn. Flera av dem förebådas enligt Mohamed Omar i olika heliga skrifter i många religioner. Parakletos är ett av dessa namn, ett grekiskt ord för den ”tröstare” eller ”hjälpare” som förebådas i Johannesevangeliet.
Det här sättet att söka efter trådar i olika religioner och knyta samman dem är som sagt en av diktverkets ambitioner, men samtidigt knyter Mohamed Omar fast sig själv vid en ofantlig tradition, som omfattar alla de skrifter som han hänvisar till. Om man beaktar det, så ter sig resultatet av mödorna tämligen magert. Här skulle det ha funnits resurser och material till något väldigt, väldigt viktigt och stort, men Parakletos når inte ända fram. Frågan är om något diktverk skulle kunna göra det. För mig känns det som om de omkring nittio sidorna av fragment bara skummar på ytan. Ett alternativ skulle kanske ha varit att fokusera enbart på hyllningen till profeten Mohammed och att lämna kopplingen till den gigantiska traditionen och de olika religionerna därhän. Nu förväntar jag mig som läsare dikter som tränger djupt in i religionernas mystik, men i stället får jag fragment, som dessutom till stor del lånar sitt språk från gamla religiösa skrifter. Stilen är avskalad och enkel, ren, men samtidigt är känslorna stora och heta och hotar ibland att välla över alla bräddar.
Poesi som inte
följer förebilderna
Javisst, poängen med Parakletos är traditionen, och poesi balanserar ofta mellan att följa och bryta denna. Problemet här blir att Mohamed Omar inte verkar göra riktigt någondera. Koranen är i sin ursprungliga form till stor del rimmad, eller bygger på ljudlikheter och språkets mångfaldiga tolkningsmöjligheter. Raderna i Parakletos verkar i varje fall för mig inte ge mycket rum för tolkning. I stället finns det gott om språkliga klichéer som verkar väldigt gammalmodiga, vilket troligen beror just på traditionen som ligger som grund. Man behöver inte bläddra mycket för att hitta exempel: ”Din kärlek är ljuvare än vin” och ”Såsom en juvel bland stenar är min älskade bland /människor/Såsom en ros bland tistlar”. Det är sirligt. Det är mastigt. Det har allt sagts förut. Som sagt beror detta troligen på traditionen.
Jag kan föreställa mig de svåra val som författaren har blivit tvungen att göra. Nu tror jag att respekten för det som kommit före och för själva Koranen blir alltför stor och förlamande. Det är ett massivt uppdrag! Jag tror ändå att Mohamed Omar borde ha moderniserat ännu mera. Han borde ha talat med sin egen röst också i den här diktsamlingen, så som i den förra samlingen Faraos förbannelse där han lyckades knyta ihop islam med Linné, med det moderna samhället och med en svensk tradition på ett skickligt sätt rent hantverksmässigt, genom att utnyttja de medel som poesin erbjuder. Gränser mellan realism och absurditet som suddas ut, det mystiska som belyses genom något alldagligt och konkret.
Det finns en orsak till att ny poesi skrivs och det är för att traditionen ska föras vidare genom utveckling. Om det största brottet mot traditionen i den här samlingen har varit att bryta sönder den rimmade traditionella strukturen men behålla alla de språkliga klichéerna som var gamla redan för tusen år sedan, då är hantverket poesi den här samlingens svagaste sida. Ofta känns det som om Omar har delat verserna bara för att han varit tvungen att göra det någonstans. Och visst märker man den överflödande kärleken till profeten Mohammed. Den står klart och tydligt utskriven på sidan. Men som läsare känns det inte som om jag tar del av ett verk som säger något allmänmänskligt som jag kan dela med författaren. I stället känns det som författarens mycket privata känslor som utesluter mig. Jag vill inte bli utesluten. Jag vill vara med! Det borde väl inte handla om att alla som läser Parakletos måste älska Mohammed lika mycket som Omar gör? Det skulle väl snarare kunna handla om att förmedla något som konsten brukar kunna förmedla till alla på lika grunder. Eftersom själva diktverket glappar rent hantverksmässigt, så blir det inte mycket kvar i handen för mig som läsare.
Mohamed Omar: Parakletos, Ruin, 2008.
Johanna Holmström
