Svenska kulturfonden fyller hundra år. Det har knappast undgått någon. Fonden arrangerar vid sidan av den stora jubiluemsfesten, som hölls i början av maj, en massa arrangemang med anledning av jubileet. Två miljoner euro lär vara budgeterat för festligheterna.

Vi finlandssvenska konstnärer och kulturarbetare, som får leva och verka i Fondens ekonomiskt välsignande hägn är oerhört privilegierade. Det inser man snabbt om man kikar över till grannarna i Sverige eller det finska Finland. Jag har aldrig upplevt någon som helst politisk styrning av de otaliga kulturprojekt jag medverkat i med stöd från Fonden.

Mitt eget litterära arbete de senaste fem åren har varit helt avhängigt arbetsstipendier från Fonden. Så är det, och jag är lika medveten om som tacksam över detta. Kanske just därför blev jubileumsfestligheterna en så stor chock för mig. Programmet var av toppklass. Producenten hade fått in en genialisk och profileringsmässig fullträff. Här fanns hög- och lågkultur i en lekfull, salig blandning. Cirkusartisteriet bidrog till fest och karnevalsyra.

Chocken för mig var allt prat om Partiet vid festligheterna. Jag må ha varit dum och blåögd, som inte tidigare insett att Fonden är Partiet. Men kulturminister Stefan Wallins inledningstal lämnade inte rum för något tvivel. Jag antecknade inte, men försökte memorera: ”Ifjol var vi här och firade Partiet och i år är vi igen här och firar Fonden (…) Utan Partiet och Fonden finns inga garanter för den svenska kulturens överlevnad i Finland.” Att jaha.

Man kunde ju på något sätt ha förväntat sig att festligheterna skulle ha varit en manifestation av det strålande finlandssvenska kulturlivet, med alla betydelsefulla konstnärer och kulturarbetare inbjudna.

Jag förstår att alla inte ryms på vare sig fest i Finlandiahuset eller på efterföljande middag och att det är en grannlaga uppgift att göra inbjudningslistor för ett sådant tillfälle. Ändå känns det väldigt konstigt att andelen partifunktionärer och Sfp-politiker var så överväldigande, till och med alla Sfp-riksdagsmäns assistenter var bjudna – förutom den åländskas, men hon är förstås inte heller partiansluten.

Det verkar lite korkat, förlåt, ostrategiskt att kasta Fondens jubileumsmiljoner på Partiets fotfolk istället för på konstnärer och kulturarbetare.

Enskilda konstutövare har i alla tider varit beroende av välvilliga mecenater. Det är en beroendeställning som förstås tidvis upplevs som besvärande. Konstnärer har antagligen därför som en del av spelet alltid häcklat sina bidragsgivare.

Denna gång handlar det dock inte om ett pubertalt frihetsbehov eller fadersmord. De flesta av oss är helt villiga att (bildlikt) gå till sängs med kapitalet, det är en del av systemet. Jag är en glad fondhora som tacksamt låter mig påsättas av mina bidragsgivare, bara jag i övrigt får möjlighet att ägna mig åt mitt författarskap. Jag betackar mig dock från att man viftar med partiloggan framför ansiktet på mig medan vi håller på.

När det nu sedan kommit i offentligheten att Fonden valsponsorerade Partiet med sådär en miljon euro, förvånar det knappast någon. På frågan varför man inte varit öppen med sponsoreringen tidigare, svarar Fonden att det inte var deras uppgift att informera. Någon anledning att problematisera valstödet finns inte heller, det är en naturlig sak eftersom Partiet i tiderna var med och grundade Fonden. Trots det står det vad jag vet ingenstans om partistöd i statuterna, bara om kultur och språk. Den amerikanska kristna högern brukar i moraliska dilemman alltid fråga sig: ”What would Jesus do?” Fonden kunde kanske fundera: Vad var grundarnas intention?

Det finns nog också anledning att problematisera förhållandet mellan Fonden och Partiet. För mig räcker det att jag tvekar om jag vågar skriva en sån här kolumn i en sån här tidning, eller om det kan påverka mina möjligheter för framtida stipendier. Den i övrigt utsökta jubileumsmiddagen har en mycket bitter eftersmak.

KATARINA GÄDDNÄS

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.