Tilliten till skattesänkningarnas magiska styrka när det gäller att skapa välfärd har blivit en statsreligion i Finland. Diskussionen om alternativ till den förda samhällspolitiken har blivit lika sällsynt som den var i Sovjetunionen.
Partierna, facket, arbetsgivarorganisationerna och de dominerande medierna har i hög grad varit eniga om att de betydande skattelättnader som genomförts efter depressionen haft en avgörande betydelse för den snabba tillväxten inom ekonomin och sysselsättningen.
Den mest högljudda kampanjen i offentligheten för skattesänkningar har drivits av höginkomsttagarnas inflytelserika intresseorganisation Skattebetalarnas centralförbund. Detta har med mediernas hjälp trumpetat ut att skattesänkningar ökar tillväxten i ekonomin och sysselsättningen så mycket att skattesänkningarna betalar sig själva.
Skattebetalarnas centralförbunds budskap till medborgarna har varit att skattesänkningar är en nödvändig förutsättning för växande välfärd och det enda sättet att säkerställa finansieringen av välfärdsstaten i den globaliserade ekonomin.
Organisationen har marknadsfört skattesänkningarna som om de skulle ligga i alla medborgares intresse och hållit tyst om att förbundets skattemålsättningar i praktiken innebär en omfördelning av nationalprodukten till höginkomsttagarnas fördel.
tråkigt räknefel
Denna propaganda har nått fram på ett farligt sätt genom att Skattebetalarnas förbund i offentligheten nästan uppnått en ställning som en neutral sakkunnigorganisation. Ett utmärkt exempel på det okritiska mottagandet av organisationens ”expertinformation” var den stora genomslagskraft förbundets chefsekonom Jaana Kurjenoja fick för en undersökning som publicerades för ett par år sedan.
Enligt undersökningen hade de omfattande skattesänkningarna efter år 1996 inte minskat skatteintäkterna med den summa på fem miljarder euro som man förutspått, utan med bara en tiondedel av den. När det senare kom fram att Kurjen-ojas forskningsresultat grundade sig på ett räknefel teg massmedierna om denna tråkiga nyhet.
Budskapet från de profeter som predikar om skattesänkningarnas välsignelse har spritts effektivt. Numera får skattesänkningarna stöd inte bara inom de borgerliga partierna, utan också från många inflytelserika personer inom vänsterpartierna och facket. Den växande ojämlikheten i samhället godkänns numera inom en stor del av vänstern, eftersom man tror att den är nödvändig för att säkra förutsättningarna för ekonomisk tillväxt.
Forskningen har dock inte kunnat påvisa att sänkta skatter skulle inverka positivt på den ekonomiska tillväxten och sysselsättningen. Påståendena om en konflikt mellan en hög skattenivå och ekonomisk effektivitet grundar sig inte på kunskap, utan enbart på antaganden.
Om en hög skattenivå och en stor offentlig sektor utgjorde hinder för ekonomins dynamiska utveckling, som teorier på modet antar, skulle Sverige och Danmark, med de högsta skattenivåerna i världen, för länge sedan ha sackat efter i den globala konkurrensen. Ändå hör de till dem som klarat sig bäst.
kostbar stimulans
När Finlands borgerliga regering i början av sin bana beslöt att skjuta upp genomförandet av skattesänkningar med tanke på risken för överhettning av ekonomin, protesterade Skattebetalarnas centralförbund. Vid tillställningen Skatt-2008 som ordnats av organisationen hade finansminister Jyrki Katainen goda nyheter för värdarna.
Han bedömde att skatterna kanske skulle sänkas med mer än den summa på 1,1 miljarder euro som regeringsprogrammet talar om. Skattebetalarnas centralförbunds VD Teemu Lehtinen tackade för serien av skattesänkningar som olika regeringar genomfört efter depressionen.
Katainen underströk att skattesänkningarna inte var ett värde i sig, det viktiga är vad de för med sig. Enligt honom uppmuntrar de männskor att arbeta. Katainens förklaring är typisk skattesänkningsliturgi. Man vill hävda att syftet med politiken är att öka sysselsättningen, inte att vidga inkomstklyftorna, vilket ändå är följden av denna politik.
Den allmänna sänkning av inkomstskatten som Katainen utlovar är dock en mycket kostsam sysselsättningspolitik, bl.a. för den skull att den minskar höginkomsttagarnas intresse för att arbeta. Om detta råder det rätt stor enighet också bland ekonomer som representerar den nuvarande huvudströmmen inom nationalekonomin.
– Vi tror inte att skattelättnader för höginkomsttagare ökar antalet arbetstimmar, snarare tvärtom. Sanningen är att bara skattesänkningar av ett visst slag stöder sysselsättningen. Största delen av de skattesänkningar som genomförts i Finland har inte alls förbättrat sysselsättningen, säger Juhana Vartiainen, forskningschef vid Svenska konjunkturinstitutet.
Enligt honom ökar de sänkningar av arvsskatten och livsmedelsmomsen som Finlands borgerliga regering genomfört inte utbudet av arbetskraft. Vartiainen anser att man i Finland håller på med en auktion om skattesänkningar som sätter finansieringen av basservicen på spel.
– Jag är orolig över hur det går i Finland, eftersom den demografiska försörjningskvoten försvagas mycket mer dramatiskt i Finland än i Sverige. I det senaste valet tog ändå inte en enda politiker upp hur man borde förbereda sig för den kommande krisen, klagar Vartiainen. (Försörjningskvoten är förhållandet mellan förvärvsarbetande och hela befolkningen.)
Stoppa skatterean
Jaakko Kiander, chef för Löntagarnas forskningsanstalt, anser däremot att den offentliga ekonomin i Finland för närvarande är i så gott skick att risken för kriser är rätt avlägsen.
– Jag tycker att man ser alltför pessimistiskt på framtidsutsikterna. Jag medger att det finns hotbilder, men vi har olika möjligheter att anpassa oss till dessa förändringar. Att höja sysselsättningsgraden skulle vara det allra viktigaste. På lite längre sikt skulle man kunna stöda befolkningsutvecklingen med hjälp av familjepolitiken och integreringen av invandrare på arbetsmarknaden skulle också vara mycket viktig, säger Kiander om medlen att motverka förändringarna i åldersstrukturen.
I motsats till många andra ekonomer ser Kiander det inte motiverat att fortsätta skattesänkningarna. Enligt honom kan man vid behov tvärtom stärka den offentliga sektorns inkomstsida genom att höja skattegraden.
– Jag ser inget behov av nya skattesänkningar. Det skulle snarare finnas ett behov av att öka de offentliga utgifterna, eftersom det finns stora brister t.ex. inom åldringsvården.
Kan välfärdsstaten bevaras om man trots allt beslutar att fortsätta med skattesänkningarna?
– Nog minskar möjligheterna i så fall. Man kan förstås tänka sig att det kommer någon verklig lyckospark som gör allt möjligt, men visst minskar sannolikheten för att det lyckas. På utgiftssidan har man redan tvingats dra en ganska stram linje, säger Kiander.
Markku Vuorio
