För att fira sommaren vill jag bjuda dig på en snabbanalys av några fenomen som du kan stöta på ifall du besöker Nepal.
1. Hemmalunch. Att som utlänning bli hembjuden till en vanlig nepalesisk familj på lunch kan bli en plågsam upplevelse. Efter några veckor i Kathmandu blev min fru och jag bjudna till en familj vars son vi hade träffat i Helsingfors. Seden påbjuder att gästerna äter först, medan hela familjen sitter bredvid och noggrant följer med sina gästers varje rörelse. En plågsam process om du inte älskar att stå i centrum. Den andra plågsamheten är all mat som familjen har bullat upp med. Med tanke på hur knapert många i Nepal har det känns spektaklet långt ifrån trevligt. Lärdom: Avböj lunch, föreslå en kopp te. Och måste det bli lunch, meddela att du är vegetarian.
2. Maoistisk politik. I våras hyllades Nepal runtom i världen för de välutförda parlamentsvalen. Sedan dess har maoisterna och de övriga partierna mest ägnat sig åt tjafs. Redan övningen att få ihop en regering har blivit en seg process. Att få klarhet i maoisternas resonemang är nästan omöjligt. Ett exempel: Strax efter valet gav sig maoisterna på de journalister som hade granskat och kritiserat dem. De sa: Folket har valt oss, nu är vi det största partiet och därför får ni journalister inte längre kritisera oss. Nå, maoistledarna hamnade i hetluften och fick retirera med några vackra klyschor om vikten av pressfrihet. Men skadan var redan skedd och signalen till redaktionerna i landet var tydlig.
3. Reklamens intåg. En ny medelklass har uppstått och den är shoppingsugen. Idag är Katmandudalen ett nedsmutsat hav av gigantiska utomhusreklamer. Jag har en aning om att det finns ett samband mellan ett lands fattigdom och storleken på reklamerna: Ju fattigare land desto större reklamplakat eftersom priserna för produktion och reklamyta är låga och sambandet mellan den genomsnittliga inkomsten och varorna som utannonseras saknas. Stora kylskåp, motorcyklar, öl, whisky och mobiltelefoner hör till de vanligaste grejerna och för de flesta är sådant avlägsna eller ouppnåeliga drömmar.
4. Nepalesisk festkultur. Härom veckan bjöd vi hem ett par och deras son på middag. Min fru som genom sitt arbete har hunnit med en del middagar och fester förklarade att vi måste bjuda på mycket snacks. Jaha, tänkte jag, då lägger vi väl lite extra jordnötter på bordet. Men jordnötterna var bara början. När våra gäster anlände dignade bordet av snacks, både sådant jag hade släpat hem från butiken och sådant som vår hemhjälp hade fixat, tillräckligt för att hålla en maoistarmé marscherande i en månad. Min fru hade försökt förklara fenomenet för mig: På en nepalesisk fest är det under det inledande snacks- och dryckesskedet man umgås. När middagen har ätits går alla hem och så var det. Vår middag avklarades på 20 minuter (medan snacksorgien hade dragit ut mot närmare två timmar). Genast efter det steg våra gäster upp, tackade för sig och gick nöjda ut genom dörren.
5. Utlänningar. I Nepal kan den här gruppen delas in i två huvudgrupper: Turister och biståndsarbetare. Båda grupperna kan i sin tur delas in i två underkategorier. Turisterna består av friluftsfolket och batikfolket. Medan den första gruppen drömmer om att så fort som möjligt andas bergsluft, drömmer batikfolket om … någonting. Batikfolket syns tydligt i stadsbilden (vilket måste roa nepaleserna storligen) och alla verkar de leta efter en svunnen värld. Kanske existerade den världen på 1960-talet men inte längre i dag.
Den andra gruppen utlänningar jobbar på de många biståndsorganisationerna och FN-organen som trängs i landet. Det finns en risk för att jag har missförstått den här gruppen. Jag är säker på att många frivilligorganisationer gör ett gott jobb, men vad gäller FN-gänget är jag tveksam. Om du är på en fest och tjuvlyssnar på en grupp FN-anställda inser du fort att diskussionen kretsar kring tre rubriker:
1.”Mina förmåner och hur mycket jag tjänar”
2.”Länder jag har arbetat i”
3.”Min strålande karriär inom FN”
När rubrikerna efter en stund har betats av uppstår det en pinsam tystnad. Sedan går alla hem.
Joakim Enegren
