– Det finns i dagens värld två nya tyrannier: dollarn och den politiska korrektheten, säger den ryske filmregissören Andrej Konchalovskij, Tarkovskijs kurskamrat vid filmskolan i Moskva.

Andrej Konchalovskij (f.1937) var Tarkovskijs kurskamrat vid filmskolan i Moskva. Tillsammans skrev de manuskriptet till Tarkovskijs mästerverk Andrej Rubljov (1969), liksom till Konchalovskijs numera klassiska debutfilm Den första läraren (1966), ett drama om en ung komsomollärare i kamp mot feodala traditioner i en kirgizisk by. I hemlandet hann regissören bland annat med Turgenjev-filmatiseringen Ett adelshem (1969) och en bejublad filmversion av Onkel Vanja (1970) innan han förflyttade sig till Hollywood där till exempel den hisnande flyktfilmen Runaway Train (1985, efter ett manuskript av Kurosawa) kommit till. Med stora projekt på gång såväl i öst som i väst är Konchalovskij en av de få idag fullt verksamma filmregissörerna som utan förbehåll kan kallas mästare.

Du talar å ena sidan om sann regi som upptäckande, å andra sidan om vikten av traditionsmedvetenhet, om att sträva efter att nå upp till mästarnas nivå. Föreligger här någon motsägelse?

– Nej. För att göra sig av med traditionen måste man först känna den. Behärskar man redskapen kan de läggas åt sidan. Behärskar man dem inte är man en apa. Apor har ingen tradition. Tarantino, å andra sidan, är en välutbildad man. Men han citerar, han gör nyfilmatiseringar. Han är begåvad, men ingen uppfinnare. Hans första filmer, Reservoir Dogs och Pulp Fiction, var väldigt lovande, men så blev han allt för fascinerad av dollarn.

Finns det idag unga filmmakare som du uppfattar att hänger sig åt det viktiga, som du formulerat som försöket att begripa vad människan är?

– Det finns säkert regissörer som försöker förstå, men jag vet inte så bra, jag ser inte så mycket film. Alltid finns det unga begåvade män som försöker komma in i filmvärlden, försöker komma till uttryck. Men dagens publik är annorlunda än vad den en gång var. Den har bestämda förväntningar på vad den vill se på bio. Vi har en hel Star Wars-generation i dagens unga, en generation som saknar ett vuxet sinnelag. Star Wars är inte en film för vuxna, utan för barn. Så har Lucas fortsatt göra film för barn, liksom Spielberg. Och de har hela världens publik. Var kan man idag finna en publik som är intresserad av att se Tarkovskij?

Tja, i den mån de visas fyller Tarkovskijs filmer biosalongerna åtminstone i Helsingfors.

– Ja i Finland, men nu talar vi om världen. I Finland har ni långa, kalla nätter: ni har tid att läsa och se på film på ett annat sätt! I de nordiska länderna har folk tid för begrundan. Kultur är intimt kopplad till natur.

– Bröderna Coen är storartade filmskapare. De är väldigt fräscha, alltid oväntade. De är djupt traditionsmedvetna, men deras filmer är moderna, underliga, roliga. De bevisar att det är möjligt att uttrycka sig själv, tänka på männi-skans natur och ändå få folk att se på vad man åstadkommit.

– David Lynch, däremot, säger ingenting om människans natur. Han har en oefterliknelig stil, liksom Tarkovskij. Han är underlig, galen, men han får mig inte att gråta eller skratta, hans filmer är rent intellektuella.

Att ropa är svårt

I hur hög grad styrs dina filminspelningar av teori, i hur hög grad av intuition?

– Intuition är väldigt bra, så länge man besitter en tillräcklig mängd kultur. Utan kultur är inte intuition till någon hjälp. Vi måste tänka på dagens publik; eftersom film bör göras för människor, inte för en själv, i synnerhet som så mycket pengar används. Dagens publik har inte en stort uppmärksamhetsvidd. Ifall en film spelas in på det sättet som Tarkovskij gjorde, lämnar publiken salen, och det är dem vi vill nå.

– Man måste lära sig att ropa

istället för att viska. Viskar man kommer ingen att lyssna. Och att ropa är svårt: man måste öva upp lungor och röst, genomgå en hel massa träning. Och det samma gäller för dagens film: man måste lära sig att tala ett djärvt, framfusigt, högljutt, intagande språk. Det rådande glansigt glittrande filmspråket hjälper en inte göra djup film.

– För att göra djup film måste man tänka på människor, på filosofi. Vad är gott, vad är ont? Hur kan goda människor bli onda? Vad är döden? Frågor som inte har något med kamerarörelser att göra. När du får publiken att tänka är kamerarörelser inte viktiga. Men förstås: de bästa filmerna har alltihop.

– Utan kultur kan man inte vara en stor filmmakare. Europeisk filosofi befinner sig i en djup kris. Kunskap och kultur är nämligen inte längre viktiga, utan betraktas rentav som tillkortakommanden. Dagens studenter tänker: ”Vad behöver jag kunskap för? Jag har ju internet!” Det är lättja och frånskjutande! Postmodernismen är i sig förnekande av tradition. Postmodernismen är i sig en dollarns diktatur.

– Det finns i dagens värld två nya tyrannier: dollarn och den politiska korrektheten. Politisk korrekthet är den väldigt övermodiga trosföreställningen att europeiska värden är allmängiltiga. Den är en av de största lögnerna i världen. Alla vet att den inte stämmer, men vi upprepar den: mänskliga rättigheter! Det är idiotiskt att tänka att vi alla är likadana. Gud skapar inte alla träd i skogen likadana. Visst är alla lika mycket värda, men alla kan inte uppnå samma resultat. Det är bekvämt att säga att alla är jämlika, men försök tillämpa den tanken på verkligheten!

– Så jag är glad att den västerländska filosofin kommer till sitt slut. Postmodernismen är felaktig, så det är av godo att vi vandrar in i öknen. Och inte är öknen livlös. Det sprudlar av liv i öknen. Det ser bara inte ut som det vi är vana vid.

Du talar mycket om vikten av kultur. Dina tidiga filmer är väldigt nationella, ryska, sovjetiska. Anser du att dagens människa bör sträva efter en mer global kultur, eller efter att upprätthålla det lokala.

– Vad som än är globalt är McDonald’s. McDonald’s är globalt, CocaCola är globalt. Men öl och korvar är nationella.

Viktor Granö

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.