– Nothings good until you play with it. And all that is good is funky. Jamie Lidell spelade i Helsingfors i fredags. Är han svart, är han vit, är han bög, är han hetero?
När Jamie Lidell började spela vid åttatiden på Flowfestivalen i Helsingfors i fredags väntade många sig ett hommage till de gamla stora soullegenderna. Helsingin Sanomats Nyt-bilaga hade prisat Lidells retroaktiga sound och Flowfestivalens egna rubrik löd ”soul – nu och då”. Även om en och annan sång framfördes med ett äkta soulsound var det ändå Lidells elektroniska experiment som dominerade konserten. Han bandade in sin röst under spelningen, samplade om den ett antal gånger och spelade upp den samtidigt som han sjöng på den. På scenen hoppade den närmare en och nittio långa musikern fram och tillbaka i lila, knäkorta shorts samtidigt som han härjade med två olika mikrofoner – en vanlig och en annan som samplade om hans röst på bästa retroelektro-vis.
Smal, vit, lång
Jamie Lidell har under de senaste två åren väckt intresse inom soulvärlden och speciellt i och med sin senaste skiva Jim som kom ut 2007. Gamla souldiggare har blivit överlyckliga av att få lyssna på ny musik som påminner om allt som var bra med Motown. Men istället för att låtarna skulle sjungas av en stor, kraftig svart man från Detroit är det en smal, lång, vit man från Cambridgeshire som står bakom den stora rösten. Några har till och med uttryckt sin besvikelse över att Jamie Lidell inte har en mörkare hudfärg.
– Där ser man, jag vet inte riktigt om det är rasistiskt eller inte. Keep’em guessing. Är jag bög, är jag heterosexuell, är jag svart, är jag vit. Det är helt klart en motivationsfaktor. Jag kanske gör opera nästa gång? kommenterar Lidell.
Spelningen vid Sörnäs gaskraftverk var ett praktexempel på Lidells experimentlusta och hans vilja att alltid förnya sig. För cirka åtta år sedan blev han känd som den andra parten i det elektroniska bandet Super Collider, tillsammans med technogurun Christian Vogel. Lidells två senaste studioalbum har ändå varit långt ifrån elektroniska, även om vissa samplingar påminner om hans bakgrund. Men fast albumet Jim har ett väldigt starkt retrosound och hyllar Motown-legender som James Brown och Stevie Wonder visade Lidell att allt är möjligt live. Många blev besvikna över att inte få höra ren soul, en del förtjusta i hans finurliga livespelning, men de flesta blev alldeles säkert överraskade.
Nya utmaningar
Överraskningar är något vi alla njuter av men som förorsakar managers och pr-människor huvudbry. Trots att Jim har ett sound som är lätt att ta till sig, har det inte varit en lätt uppgift att förena Jamie Lidell med hans publik. Hans show växlar från från soul till elektro till funk till hård techno och allt om vartannat.
– Visst skulle det vara lättare att marknadsföra mig om jag bara skulle sjunga poplåtar med ett popband, snyggt klädd och tio år yngre, med en snygg logo. Då skulle skivbolagen gnugga sina händer och alla skulle göra en massa pengar. Men grejen är att jag tycker om musik och jag är en musiker, jag gör musik och jag skriver musik och jag har en hel del olika intressen. Det bara råkade sig så att jag har varit intresserad av popmusik under de senaste åren, men det betyder inte att det är det enda jag gör, säger Lidell.
De som hörde Lidells konsert fick en rejäl dos av hans musikaliska versalitet. De som går på Elton Johns koncert i december får uppleva den då Lidell fungerar som uppvärmare – men vad det nästa albumet för med sig är svårt att veta, och inte ens Lidell verkar ha någon större aning om det.
– Jag vet inte, jag vill förändras. Jag vill ha en paus där jag kan se någonting nytt komma emot och jag tror att det kommer att hända ganska snabbt. Det har varit härligt att spela live för det får mig att inse vad som gör mig entusiastisk. Jag tycker om att göra bra låtar, och låtarna från de två senaste skivorna har varit roliga att spela live. Jag har lärt mig att det är någonting väldigt kraftigt i en bra sång, men samtidigt kommer jag från en John Cage typs skola, och egentligen är jag mer fokuserad på mitt sound. Jag måste fokusera betydligt mer på mitt sound på nästa skiva för att göra den till min egen.
Rädd för upprepning
Musiktrender kommer och går och den elektroniska musik som var populär för 10–20 år sedan har åter hittat till lyssnarnas öron. För Lidell var den elektroniska vågen som starkast för sex till tio år sedan när han var medlem i Super Collider. Då var Jamie Lidell väldigt koncentrerad på det elektroniska, och musiken måste vara på ett visst sätt för att vara bra i hans öron.
– Det skrämmer mig faktiskt när jag träffar människor som jag kände för tio år sedan, som spelar och gör elektronisk musik och som fortfarande spelar i technogrottor. Herregud, om det hade varit jag hade jag bara känt att jag inte kommit någonstans. Det är inte så att jag skulle vilja bli en massiv popstjärna, men jag tycker bara inte om att upprepa mig själv. Det är det jag är mest rädd för.
Att stanna kvar i det skedet skulle ha varit en mardröm för en musiker som hela tiden vill utvecklas. En manlig Amy Winehouse, utan ”alla problem”, kallade någon på Youtube honom för, men de som sett honom live vet bättre. Också technogrottorna får klara sig utan Jamie Lidell.
Jockum Hildén
