Då och då får jag som de flesta författare frågan om jag har någon idealläsare. Och i likhet med de flesta brukar jag svara nekande eller svävande och i vilket fall under viss förlägenhet. Men nu vet jag. Min idealläsare heter Michel Foucault. Den Foucault som drömmer om en kritik som ”lyssnade till vinden och fångade vågskummet i flykten för att sprida det.” Den Foucault som i en anonym intervju säger: ”En dömande kritik får mig att somna; hellre en som liknade ett fantasifullt gnistregn. Den skulle varken vara suverän eller klädd i domarkåpa. Den skulle bära med sig blixtarna från potentiella åskväder.” Jag delar Foucaults drömmar om vågskum och åska men också drömmen om ”en ny era av nyfikenhet”.

I samlingsvolymen Diskursernas kamp varifrån citaten är hämtade ger Foucault också prov på egen kritik. Med en lyhörd kreativitet närmar han sig i kortare texter författare, konstnärer och filosofer men också mer generella frågeställningar: hur relaterar författarnamnet till den diskurs som omsluter det och hur har jaget odlats från antik till modern tid? Vad kännetecknar egentligen en heterotopi och vad kännetecknar inte en diskurs? Ständigt uppmärksam på maktens förvandlingar ifrågasätter Foucault vår föreställning om makt som förbud. Ur denna kritik framträder begreppet om en biopolitik som laborerar med befolkningens kroppar, hälsa och liv. Makten är även en positiv kraft och den kan inte inskränkas till juridikens område. Rättare sagt, och med typisk stilistik: ”Samhället är en arkipelag av olika makter.”

När Umberto Eco i våras mottog ett hedersdoktorat vid Uppsala universitet talade han om internet som ett dåligt minne, överfullt av information – en parallell till historieskrivningens nödvändiga struktureringar. Foucault däremot är alltför medveten om diskursens regler för att inte anamma en motsatt attityd: hellre mångfaldiga än stänga ute. Böcker och universitet är inte annat än kanaler för kommunikation bland andra medier.

Men om jag pekar ut Foucault som en idealläsare måste jag reservera mig för det kapitel där han går till motangrepp på en annan lika uppmärksam som uppmärksammad textkritiker – Jacques Derrida. Foucaults indignerade kritik av filosofkollegan gäller mindre skiljaktigheter i läsningar av Descartes meditationer. Det är fortfarande intressant men snarare som boxning än som teori. Den verkliga kritiken gömmer sig istället namnlöst i de omgärdande texterna. Samtidigt ger debatten ett levande intryck genom sin känslomässiga koloratur. Och det spännande med den här typen av antologier är just rörelsen. När material från tidskrifter och appendix samsas med föreläsningar tenderar något av tänkandets och skrivandets process att komma till ytan. Linjer dras upp för kommande forskning och föregående insatser revideras.

Diskursernas kamp – trots allt en något missvisande titel – inbjuder till kapitelvis läsning i avsmakningsportioner men bildar också en fint samtalande helhet genom redaktörerna Thomas Götselius och Ulf Olssons försorg. Även om mycket känns igen från de större verken erbjuder volymen tillgängliga ingångar till några av Foucaults viktigaste tankar och metoder. För den nyfikne rymmer utgåvan också en bibliografi över Foucault på svenska. Om nu nyfikenhetens era är här.

Michel Foucault: Diskursernas kamp. Brutus Östlings förlag Symposium. Översättning: Lars Bjurman, Jan Stolpe m.fl.

Johan Gardfors

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.