Även om Espoo Ciné hade ett något ojämnt och ofokuserat program i år, lyckades Viktor Granö hitta några intressanta och aktuella rullar.
Den finskengelske dokumentaristen John Websters dokumentär Katastrofin aineksia, som redan ett längre tag varit omtalad, hade världspremiär på Espoo Ciné. Filmen följer med Websters egen familj som, till följd av pappa Johns plötsligt uppvaknade ekologiska samvete, sätts på en ettårig oljediet. Alltså blir det buss och cykel istället för bil; såväl arbets- som semesterresor med tåg istället för flyg; totalförbud på inköp av plastvaror.
Websters film är framställd i en underhållande anda, med lustiga meningsutbyten mellan familjemedlemmarna, varvade med kavalkader av gamla filmklipp i grälla färger ackompanjerade av en psykologiskt och moraliskt samhällsanalyserande berättarröst. Webster strävar efter att nå en stor, internationell publik – vilket bland annat understryks av att han väljer att tala engelska också med sin hustru, vilket hon flera gånger uttrycker sitt obehag för – och låter budskapet bli lika lättillgängligt som det är angeläget. Det är vårt ansvar att ändra våra vanor, och det är möjligt!
Det praktiskt mest besvärliga visar sig vara att undvika plastförpackningar. Tandkräm, matvaror, wc-papper – allt är packat i plast! De stora matbutikerna visar sig vara en verkligt utmanande motståndare för miljökämpen. Eftersom detta blir en central del av filmen, kan man fråga sig varför Webster fullständigt undviker att söka upp de ekologiskt inriktade butiker som ju faktiskt finns tillgängliga. Såhär blir det förstås mera motigt, och alltså mer underhållande, men något tvivelaktigt är det att Websters projekt nu ser ut som en enmanskamp för upplysning i en värld av total förnekelse.
Att hela miljörörelsen förträngs har i och för sig den positiva följden att projektet förblir fullständigt rumsrent i sin medelklassmiljö. Inga skumma ekohippier skymtar till. Och problematiken med medelklassens inställningar är också ett av filmens huvudteman. När allt kommer omkring är det inte så fasligt utmanande att rucka lite på de praktiska vanorna. Det är rentav skönt att slippa sitta i bilkö varje morgon; i bussen kommer man åt att umgås med barnen på ett avslappnat sätt; de flesta varor kan med lite god vilja hittas i plastlös form; solpanel kan skaffas till sommarstugan, och såväl båt som bil kan gå på biodiesel.
Det verkligt svåra är de djupt rotade förhållningssätten: hur svårt det är att i medelklassmiljön företa sig någonting udda. Vad tänker arbetskamraterna om jag går med en mängd enorma wc-pappersrullar i famnen? Är det i sin ordning att tacka nej till bilskjuts?
Filmens bärande element är relationen mellan man och hustru. Hon ställer hjältemodigt upp på hans idealistiska äventyr, men känslan av att lämnas utanför hans stundom allt överskuggande projekt får sammandrabbningar att uppstå. Och barnens tandvård går bannemej före konsumtionsrestriktionerna!
Katastrofin aineksia visar att det är fullt möjligt att delta i kampen mot klimatförändringen. Uppoffringarna drar familjens årliga utsläppsmängd ner med femtio procent, tio ton kol! Men möjligt är att den siffran, i proportion till familjen Websters uppoffringar, inte låter så övertygande. Om jag inte får till stånd mer än så, kan jag lika väl låta bli …
Mannen från mars
Nic Balthazar – belgisk författare, tv-profil och kulturpersonlighet i största allmänhet – debuterar som filmregissör med ungdomsfilmen Ben X. Filmen, som hunnit göra succé i sitt hemland och gått väl hem också i övriga Europa, fick sin Finlandspremiär på Espoo Ciné.
Ben X skildrar den autistiska tonåringen Bens (Greg Timmermans) tvekluvna upplevelsevärld. Å ena sidan lever han, så ofta han kan, i spelet Archlords virtuella universum. Där är möjligheterna oändliga – man får vara vem och vad man vill – och samtidigt harmoniskt balanserade, klart avgränsade. I Archlordvärlden är seger och nederlag tydligt definierade. Och hjälten Ben hör till högsta kasten.
Å andra sidan tvingas Ben dagligen uthärda bussens, stadens, skolans obegripligheter. Utifrån, avskild, följer han med människornas märkliga handlingsmönster: hur de pratar i ett utan att ha något ärende, hur de med stort begär dricker varandras saliv, hur de rusar, hojtar, ränner. Alla andra tycks obehindrat spela med i detta absurda spel, där det aldrig är klart om och varför man lyckas eller misslyckas. Ben är ”marsmannen”, som han kallas av sina skolkamrater, plågoandarna som i en ständig förnedringslek utnyttjar Bens udda reaktioner för att få sig ett skratt.
Filmens ljud- och bildspråk för på ett uppfinningsrikt och kraftfullt sätt åskådaren in i Bens värld. Vi känner den ro Ben finner i Arch-lordvärldens mjuka elegans av öppna landskap och enkla kommandon. Genom fragmenterande närbilder och uppskruvade oljud får vi en inblick i Bens främlingskap och obehag inför omvärldens skrän och stoj.
Gestaltningen av skolmobbningen är just så effektivt enkel som skolpojkars mobbning brukar vara. Ett ständigt ”lekande” är nog för att skapa en mardröm utan uppvaknande. De senaste trenderna inom mobbningstekniken finns också representerade: manipulerade filmsnuttar tagna med mobiltelefonkameror, och så vidare.
Det är att hoppas att Future Film förverkligar sina föresatser och ordnar en skolturné med filmen. Kanske kunde den lindra tillvaron för något mobbningsoffer, åtminstone för en eftermiddag.
Gubbfantasier
Två unga amerikanska väninnor tillbringar en sommar i Barcelona. Vicky (Rebecca Hall) är förlovad, arbetar på sin avhandling om katalansk identitet och gör sitt bästa för att hålla styr på den spänningslystna konstnärsgnistan Cristina (Scarlett Johansson). Dyker så bildkonstnären och förföraren Juan Antonio (Javier Bardem) upp och föreslår, med ögonen hett glödande på dem bägge, en resa på tre man hand till den lilla staden Oviedo. Vickys motsträvighet vill varken Juan Antonio eller Cristina lyssna på. Vin, mat, spansk gitarr, en världsföraktande diktarpappa och en lika livsfarlig som begåvad skönhet till exfru (Penélope Cruz) och Woody Allen har kokat ihop ett verkligt kvadratdrama.
Allens senaste film Vicky Cristina Barcelona anspelar på Truffauts Jules och Jim. Liksom hos Truffaut behandlas två vänners förälskelse i samma person; i bägge filmerna presenteras karaktärernas själsrörelser av en snabbt talande, utomstående berättarröst. Men vad djupet hos karaktärerna, stämningen i fotografiet, rytmen i dialogen och övriga konstnärliga kvaliteter gäller har Allens film föga gemensamt med Truffauts.
Tre vackra kvinnor suktar efter en man, och har ingenting emot att dela på honom. Demonälskaren Bardem har föga gemensamt med Allen, men likväl är det svårt att inte uppfatta Vicky Cristina Barcelona som en åldrande mans erotiska fantasi.
Skådespelarna är i världsklass, men inte ens de lyckas blåsa liv i de schabloner som befolkar manuskriptet. Vicky är den seriösa och traditionella kvinnan, vars längtan till ett mindre förutsägbart liv blossar upp när en verklig man närmar sig henne. Hennes fiancé är en golfande affärsman med stabil ekonomi och fasta åsikter om rätt och orätt, ja, ni vet hurudana de är. Cristina vill ha spänning, och söker ständigt vidare, vidare – och då finner hon ju aldrig vad hon söker, eller hur? De spanska konstnärerna är eldiga, expressiva och oberoende av alla konventioner.
Och alltihop i bilder kvävda i färger, med omotiverat svepande kamerarörelser över gränder och ängar. Är det här verkligen samma regissör som instruerade Manhattan?
Kanske är det värmen, vinet och den goda maten som lockat Allen till Spanien. När han nu en gång sökt sig dit kunde han ju förslagsvis studera människo- (med betoning på kvinno-) skildringen i Almodóvars filmer. Men som bekant är det svårt att lära en gammal hund sitta.
Krigare mot krig
Dokumentären Winter Soldier (1972), inspelad och hopklippt av det fjortonhövdade Winter Film Collective, är en av filmhistoriens kraftigaste krigsskildringar. Under ett veckoslut i Detroit berättar en samling unga vietnamveteraner om sina erfarenheter. I tur och ordning visas de unga männens skäggiga ansikten. Vi hör deras vittnesmål om hur krigsutbildning och ständig skräck förvandlar människor till rovdjur och rov. Med stadiga röster beskriver de det som var deras vardag: att kasta bundna fångar ur flygande helikoptrar, stena barn och bränna by efter by. Om gruppvåldtäkter och avrättningar av unga kvinnor. Om den dagliga tävlingen där den som återvänder till lägret med flest avskurna öron får mest öl. Om officerarnas manipulerande av body count-siffrorna: en död ”gook” är en kvantitativ militär framgång, om det så handlar om en fyraårig flicka.
Filmen är gjord i samråd med rörelsen Vietnam Veterans Against the War, och dess syfte är glasklart: kriget måste omedelbart avslutas. För att detta ska övertyga var och en som ser Winter Soldier krävs inte en droppe känslosvall, ingen retorik, inga effekter. Det veteranerna framför finns det ingen invändning mot, om än en journalist undrar om inte veteranernas långa hår och orakade hakor kan hämma deras trovärdighet. Filmen är fullkomligt fri från konstnärliga pretentioner, ingen skapande hand låter sig antydas. Den är en skimrande ren dokumentär, en okonstlad dokumentation av en av mänsklighetens många nederlag. 1972 kom filmen till som ett led i kampen mot Vietnamkriget; idag kräver den ett slut på alla väpnade konflikter.
Det som klarast stannar hos åskådaren är en av männens kristuslika ansikte, som i något överexponerad närbild berättar hur han genom att ta värvning undvek fängelse, hur han kom att tro på kriget, frivilligt återvände till fronten efter att ha hemförlovats, hur hans slakter täckte hans bröst med medaljer, hur han skrev brev till den amerikanska pressen och uppmanade alla unga män att kämpa för fosterlandet. Och hur han väl hemkommen plötsligt insåg vad som hänt.
Att Espoo Ciné till sitt ojämna och något riktningslösa program lyckats plocka in Winter Soldier är en verklig förtjänst. Återstår att hoppas att filmen når fler finländare än den handfull som satt i salongen i Esbo.
Katastrofin aineksia (Recipes For Disaster). Regi: John Webster. Finland 2008. Biopremiär: 19.09.2008.
Vicky Cristina Barcelona. Regi: Woody Allen. USA/Spanien 2008. Biopremiär: 31.10.2008.
Ben X. Regi: Nic Balthazar. Belgien/ Holland 2007.
Winter Soldier. Regi: Winterfilm Collective. USA 1972.
Katastrofin aineksia (Recipes For Disaster). Regi: John Webster. Finland 2008. Biopremiär: 19.09.2008.
Vicky Cristina Barcelona. Regi: Woody Allen. USA/Spanien 2008. Biopremiär: 31.10.2008.
Ben X. Regi: Nic Balthazar. Belgien/ Holland 2007.
Winter Soldier. Regi: Winterfilm Collective. USA 1972.
Viktor Granö
