Även om Eva Nekljajeva arbetar med teater njuter hon av att kunna vara sig själv i Finland – i Vitryssland arbetade hon under pseudonym, i skuggan av en berömd och regimkritisk far.
Vi sitter i solskenet på uteserveringen vid kulturcentret Korjaamo, där Eva Nekljajeva arbetar som teaterproducent. Hon är lite stressad på grund av den pågående Stage-festivalen.
Det har gått snabbt för Eva. Trots att hon bara är 28 känns det som om hon hunnit med allt. Uppväxten i Minsk under perestrojkan har präglat hennes liv.
– Våra föräldrar var uppslukade av all litteratur och kultur som plötsligt kom in från väst. Vi barn lyssnade på deras diskussioner. Vi blev vuxna så snabbt, vi som växte upp då.
Eva Nekljajevas familj var dock inte vilken som helst. Hennes far, Vladimir Nekljajev, var en uppburen vitrysk författare och poet, vars dikter var obligatorisk läsning i skolorna. Fadern var också ordförande i Vitrysslands författarförbund. Landet kom ur askan i elden – från en totalitär regim till en annan. Mellan 1992 och 1994 var ordet som friast innan Aleksandr Lukasjenko blev president 1994. Sedan hårdnade klimatet. De oppositionella såg det kommande valet 1999 som en möjlig utväg, men Lukasjenko beslöt helt enkelt att flytta fram valet två år. Vladimir Nekljajev kritiserade beslutet, och efter det blev han en icke-person och hans verk togs bort från läroplanen. Hans dotter arbetade då sedan några år som konstkritiker, men att underteckna artiklar med efternamnet Nekljajeva blev omöjligt efter att fadern råkat i onåd.
– Chefredaktören ville att jag skulle fortsätta skriva konstkritik, men att jag borde ta en pseudonym. Det blev Jelena Nikolajeva, skrattar Eva.
Inbjuden av
finska PEN-klubben
Eva arbetade även med att organisera olika kulturarrangemang. Barnkonserter är särskilt populära i Vitryssland och vid en sådan fick Eva sitta bredvid kulturministern för att innan konserten försöka övertyga honom om att ge pengar till olika konstprojekt.
– Kulturministern var försenad och konserten skulle just börja. Han vet naturligtvis att ingen placeras bredvid honom av en slump, så han vände sig direkt mot mig och sa ”Jaha?” och väntade på att jag skulle börja tigga pengar. Jag berättade om våra projekt och om alla unga konstnärer som skulle vara med och om deras installationer. ”Installationer?” sa ministern. ”Vad är det?” Han visste ingenting om konst, så jag fick börja med att ge honom en snabbgenomgång om konst och installationer och sen gav han faktiskt pengar till projektet, säger Eva och ler finurligt.
Hon tycker att det är lättare att arbeta med kulturprojekt i Finland eftersom det här handlar mer om hur bra projekten är och inte bara om kontakter som i Vitryssland. Att Eva sedan flera år bor i Finland beror på att pappa Vladimir blev inbjuden hit av finska PEN-klubben, och ett par år senare följde Eva efter med man och barn. Hon födde en son när hon var sjutton och lever fortfarande tillsammans med barnets far.
– Ja visst är det omodernt, men vi har faktiskt försökt att skilja oss, fnittrar Eva.
– Under två år var vi ifrån varandra, men sen gick det inte längre. Vi träffades ju så tidigt, jag var femton år, och vi har format varandra.
Evas man jobbade som doktorand i filosofi vid Helsingfors universitet, men han slutade ganska snart och började i stället arbeta som murare, eftersom han tyckte att han kunde tänka bättre då. Sonen har rotat sig helt här men har en klar vitrysk identitet.
– Under en period kallade några pojkar i skolan honom för ”rysse”. Men då svarade han ”dumskallar jag är ju vitryss”. Då sa de bara ”jaha” och slutade reta honom. De visste väl inte vad Vitryssland var för något. Nu går han gärna till skolan i en tröja som det står Vitryssland på, säger Eva och ler.
Det har gått bra i Finland. Eva tycker att hon har haft tur som har mött personer på vägen som trott på henne och hjälpt henne framåt. År 2004 arbetade Eva som projektassistent vid teaterfestivalen Russian Seasons under producent Helena Autio Meloni, och året därefter blev Eva själv producent. Publiken bestod mest av ryssar som bor här i Finland och de har ofta väldigt konservativ smak.
– Jag försökte förnya med samtida rysk teater, exempelvis från Novaja Drama-rörelsen (Nytt drama) i Moskva, och mer visuell teater. Exilryssarna uteblev, och de som ändå kom blev besvikna. Publiken minskade drastiskt, men den nya inriktningen fick ett positivt gensvar från professionella finländska teatermänniskor och från unga ryssar, som är födda här och har ett annat sätt att tänka. De kände stolthet över att uppleva intressant och nydanande teater här i Helsingfors på sitt eget modersmål.
Efter arbetet med Russian Seasons arbetade Eva med finska konserter i Sankt Petersburg och skrev artiklar i den engelskspråkiga tidningen Pap, vilka lästes med stort intresse av Raoul Grünstein som rekryterade henne till Korjaamo till den tjänst som teaterproducent hon har idag.
Ingen återvändo
Eva vill inte återvända till Vitryssland. Hon tror inte på någon förändring eftersom den generation som är ung idag inte har upplevt något annat än Lukasjenkos regim och verkar ganska nöjda med den och även om Lukasjenko försvann och man införde demokrati skulle människorna i samhällets topp ändå vara de samma. Eva uppskattar att man kan experimentera mer i Finland, att samhället här inte är så hierarkiskt och att hon ses mer som yrkesperson än som kvinna här.
Något annat som Eva uppskattar i Finland är könsrollerna.
– Visserligen får man mer uppmärksamhet som kvinna i Vitryssland, blommor och komplimanger, men det kan ofta vara störande. I yrkeslivet är det svårt. Det finns väldigt få kvinnor inom näringslivet och politiken. Männen har lämnat kulturen till kvinnorna eftersom den inte ses som så viktig och för att lönerna där är så låga, säger Eva och kisar med ögonen.
Eva Nekljajevas far Vladimir bor nu åter i Vitryssland och det är en gåta för henne hur han försörjer sig. För hennes egen del kommer nog den tillfälliga exilen i Finland att vara hela livet. Ibland får hon en längtan tillbaka men i våras försvann det sista kornet av hennes längtan att återvända.
– Det var en vitrysk teaterföreställning här i Helsingfors. Publiken var laddad inför föreställningen, men upp på scen kommer Vitrysslands ambassadör och han pratar både länge och väl om hur bra det går i Lukasjenkos kungarike. Då kände jag att, nej jag vill verkligen inte tillbaka – jag stannar i Finland.
Kristoffer Lieng
