Helsingfors utvecklas hela tiden som en expanderande metropol. Visserligen vet få stadsbor vad som avses med begreppet. Stadsplanerarna bryr sig just inte om att definiera det. Det talas om konkurrenskraft och bra skattebetalare, mer sällan om ett gott boende och ett gott liv.
Inom stadsplaneringen kommer man dock med lösningar som i hög grad påverkar människornas livsvillkor. I dag ändras detaljplaner som omfattar flera stadsdelar och som innebär att grönområden som är viktiga för invånarna förstörs för att ge plats åt byggande.
Förändringen är särskilt stor i förstäderna – hälften av förstadens areal kan vara under byggnad. Skogsförstäderna i Helsingfors planerades och byggdes ursprungligen så att bebyggelsen och den urbana naturen anpassades till varandra. Också enligt undersökningar är i synnerhet östhelsingforsarnas favoritställen ofta naturområden, och bostäder marknadsförs med att de ligger nära grönområden.
Extra byggmark planläggs nu mitt på etablerade bostadsområden. Ursprungliga lösningar, där parker och öppna gårdar balanserade de höga flervåningshusen och de små lägenheterna och erbjöd extra utrymme, rekreation och ro, förstörs liksom i smyg. Byggandet åtföljs av föroreningar, buller och andra olägenheter, vilket i sin tur leder till missnöje, bortflyttning, oroligt nattliv, stress och andra sjukdomar som är svåra att mäta men ändå viktigare än skatteintäkterna.
Varför förstörs ovärderlig stadsnatur fastän det frigörs en hel del ny mark för bostadsbyggande då hamnar, lagerbyggnader och bangårdar flyttas längre bort? Varför inverkar den erfarenhetsmässiga och ekologiska kunskapen om skogarnas betydelse för välfärden inte på beslutsfattandet? Uppenbarligen är byggherrarna ute efter stora tomtreserver för att kunna välja var och när de vill bygga. Stadens tjänstemän och beslutsfattare håller snällt på att förverkliga dessa önskemål och gör överdimensionerade markreservationer.
Den gemensamma stadsskogsrörelsen för aktivister från olika stadsdelar har som utgångspunkt människornas lokalkännedom. Invånarna vet själva hur en bra boendemiljö ska se ut. Det är populärt att röra sig i naturen. Närskogarna utnyttjas dagligen som barnens lekplatser, för små stunder av rekreation, motion, för att följa med naturfenomen och årstidernas gång. Byggda parker erbjuder inte motsvarande naturupplevelser. Skogen är unik visuellt sett – just därför byggdes den finska förorten i skogen på 1960-talet.
Närskogarna är särskilt viktiga för barn och åldringar. Berget bredvid höghuset fungerar ofta som samlingsplats för ungdomar, som en del av det allt snävare offentliga stadsrummet. Större rekreationsskogar erbjuder mångsidiga sysselsättningsmöjligheter utan att skapa bilköer på landsvägarna.
Markanvändnings- och bygglagen har bestämmelser om omfattande växelverkan och deltagande, men i praktiken är besluten redan fattade då planerna presenteras för invånarna. Det är klart att vissa vinner på planerna medan andra förlorar på dem. Det är inte konstigt att planeringsprocessen ger upphov till konflikter. Invånarna har orsak att känna sig sårade för att deras intressen på den egna boplatsen har blivit nedtryckta.
Bygglagen håller på att ändras i riksdagen redan för andra gången, så att kommuninvånarnas möjligheter att överklaga detaljplaner begränsas.
Det här bör förhindras. En begränsning av dessa möjligheter skulle strida mot 20 paragrafen i grundlagen enligt vilken ”det allmänna skall verka för att alla tillförsäkras en sund miljö och att var och en har möjlighet att påverka beslut i frågor som gäller den egna livsmiljön”.
Det stora problemet med Helsingfors bostadspolitik, nämligen bristen på hyresbostäder, löses inte genom att planlägga skogar för bostadsbyggande. Det bästa sättet att råda bot på den ökande bristen på hyresbostäder skulle vara att hyra ut de tusentals hyresbostäder som nu befrias från aravabegränsningarna till skälig hyra.
Stadsskogsrörelsen kräver att en folkomröstning anordnas för att förverkliga demokratin och att invånarna själva får besluta om skogiga rekreationsområden ska bevaras tillgängliga för alla. Detta krav presenteras för stadsfullmäktige i det skedet då fem procent av de röstberättigade helsingforsarna har samlats bakom initiativet. Den nuvarande rådgivande folkomröstningen är å andra sidan bara en början på direkt demokrati, men redan det vore en historisk händelse i Helsingfors.
Eila Salomaa
Foto: Pexels
