I nästan 60 år har journalisten Irina Gardenina gjort radioreportage på svenska i Ryssland. Men det var en slump att hon blev journalist och att hon skulle leva hela sitt yrkesliv på svenska hade hon inte kunnat drömma om. Som dotter till en ”landsförrädare” tydde sig vägen mot såväl universitetet som utlandet stängd.
Vi befinner oss på Radio Rysslands Rösts svenska redaktion, som är belägen i närheten av Tretjakov-galleriet i centrala Moskva. Utanför fönstret ser vi Kremls murar och längre bort blänker Kristi frälsares kyrka gyllene kupol. Irina Gardenina skuttar runt med lätthet mellan redaktionens olika skåp och skrymslen. Den 17 september fyller hon 80 år, men fortfarande bubblar hon av energi och intensitet. Sedan 1950 arbetar hon som radiojournalist och hon har ännu inga planer på att sluta. Hon sätter på tevatten och jag börjar skära honungstårtan i bitar. Plötsligt stannar Irina upp mitt i en rörelse och vänder sig mot mig och säger bestämt:
– Nej! Vi har inte tid att dricka te nu, först måste vi arbeta.
Därefter föser hon vänligt ut mig i korridoren. Vid första anblicken verkar inte mycket ha förändrats på de sex år som har gått sedan jag själv arbetade här. Korridorgolvet är fortfarande fullt av håligheter som är behjälpligt lagade. Vi sätter oss utanför den gamla studion där vi brukade spela in sändningarna på stora rullbandspelare. En inte sällan överförfriskad regissör brukade leda inspelningarna medan hans kvinnliga assistent klippte och tejpade i de stora bandrullarna. Nu är den tiden förbi. Nu sker inspelningarna digitalt. Regissörerna blev överflödiga och assistenterna utbildades i den nya tekniken. De många gamla studiorna är igenbommade. Man har bara låst de tunga dörrarna och flyttat upp till moderna studior på nionde våningen.
Dotter till en
landsförrädare
I det gamla inspelningsområdet på sjätte våningen är det tyst och lugnt. Vi sätter oss ner utanför den studio där rumänerna tidigare spelade in sina program, och Irina tar till orda. Hon tar kommandot från första stund. Det är så mycket hon vill berätta.
Irina föddes 1928 i Moskva. Hennes far var jurist och hennes mor var sekreterare och familjen bodde på Arbat, som är Moskvas mest pres-
stigefyllda gata. Den lilla familjen hade ett rum i en kommunalka, en lägenhet som man delade med flera andra familjer. Detta var en mycket vanlig boendeform i Sovjetunionen och än idag bor många ryssar i kommunalkor.
– När jag var sju år stormade några röda letter i långa skinnrockar in och arresterade min far. Jag återsåg honom aldrig, suckar Irina.
Fadern hade blivit socialdemokrat långt före revolutionen och han var glad åt Sovjetunionens tillkomst. Under 20-talet företrädde han som jurist en fabrik, som konstruerats av tyskarna före första världskriget. Fabriken beställde av naturliga skäl maskindelar från Tyskland även fortsättningsvis, och detta togs som intäkt för att döma fadern för spioneri. Vid den här tiden hade man börjat planera för stora datja-områden (ryska fritidshus) utanför Moskva och fadern arbetade med projektet. Han hade en lista på husspekulanter, som sedan av polisen sades vara en lista över spioner. Personerna på listan fick dela faderns öde och skickades även de till Sibirien. Irinas mamma blev rädd att också hon skulle skickas iväg och därför valde hon att säga upp sig och skicka dottern till mormodern i Ukraina. Mellan 1935 och 1940 bodde Irina hos sin mormor och gick i ukrainsk skola. Hon kom bara att gå två år i skola i Moskva, ett år före och ett år efter det Stora Fosterländska kriget (1941–1945, de år då Ryssland deltog i andra världskriget). Varje gång var det en svår omställning eftersom nivån på undervisningen var mycket högre i Moskva än ute i landet.
Moskva var hotat
I juni 1941 var Irina åter hos mormodern över sommaren. Det kom då ett telegram från modern i Moskva att de genast skulle bege sig dit. Tyskarna var på väg att ockupera Ukraina.
– Tänk att ingen då tänkte att Moskva kunde vara hotat. Jag kom till Moskva i juli. Vi fick alltid äta kall middag eftersom sirenerna började tjuta så fort vi satt oss till bords. I augusti hotades Moskva av blockad och alla skulle lämna staden. Mormor packade filtar och kastruller. Hon hade ju erfarenhet av första världskriget, säger Irina och skrattar.
När de väl kommit till Kurskstationen i Moskva där de skulle ta tåget mot Samara började plötsligt flyglarmet tjuta, men Irina och hennes mor och mormor släpptes inte ner varken i metron eller till skyddsrummen.
– Det var hemskt! Där stod unga ryska soldater och spärrade alla nergångar från Kursktorget, och vi var många som kommit för sent, säkert tusentals som sprang omkring där.
Till slut lyckades den lilla familjen komma med ett godståg mot Samara. Idag tar resan Moskva–Samara en natt, då tog den en hel månad. Vid stationerna möttes kommande och farande soldater. Här fick de unga män, som snart skulle ut i strid, möta andra unga män som inte var dugliga för strid. De kom hem lemlästade och söndersprängda, vilket säkert inte var särskilt uppbyggligt för dem, som var på väg mot fronten.
Resan var svår även för lilla Irina. Hon hade tjocka långa flätor som föll av under resan på grund av näringsbrist.
Hela Moskva i Samara
I Samara fanns redan hela Moskva – alla ministerier, Bolsjoj-teatern, nyhetsbyrån TASS med flera och de flesta hus var redan upptagna. Samara var en ganska liten stad med bara två gator med stenhus. Irinas familj hade kommit lite för sent men till slut fick de ett litet hörn bakom ett skynke hos en präst. I rummen bodde redan flera andra familjer och kvar fanns bara en liten vrå i vardagsrummet. På andra sidan skynket låg prästen själv och kved. Efter en kort tid dog han men han fick ligga kvar tre dagar som traditionen bjuder. Det var 50 grader varmt och Irina minns ännu stanken och obehaget.
– Han låg ju bara någon meter från mig på andra sidan det där skynket och jag var tvungen att gå tätt intill honom varje gång jag skulle ut. Man hade rakat prästen vid dödstillfället, men senare började hans skägg att växa igen. Hu så hemskt det var, utbrister Irina med en liten
flickas förfärade ansiktsuttryck.
År 1944 återvände Irina och hennes mor till Moskva. Modern hade intyg på att hon var folkbokförd i Moskva men det hade inte Irina. Därför fick Irina gömma sig under en officers stora rock för att inte bli upptäckt under tågresan. När de kom tillbaka till sin gamla lägenhet bodde där en annan familj. Det blev bråk. Ändå lyckades de leva i den sedermera avdelade lägenheten under flera år.
Vi var inte ensamma
Före kriget hade Sovjetunionen varit isolerat från resten av världen, men under efterkrigstiden inleddes en period av många utbyten och ungdomsträffar med de andra länderna i Östblocket.
– Jag kände en sån glädje vet du. Tänk att vi inte var ensamma. Då föddes mitt intresse för andra länder och språk, säger Irina och tittar drömskt upp i taket.
I samma veva skulle Irina söka in till universitet. Stalin levde fortfarande och Irinas far var dömd som landsförrädare. I ansökan till universitetet skulle man dessutom skriva namn och adresser på alla släktingar som bott på ockuperade områden. Det blev många, eftersom tyskarna ockuperat Ukraina.
– Mamma sa bara ”skriv alla namn, de vet ändå allt”. Jag tror att det fanns många bra människor som arbetade på lägre nivåer inom KGB, som blundade för så kallade ”dåliga enkäter”. In kom jag i alla fall, fast först för att studera turkiska och sen blev det engelska och svenska. När jag kom till radion trodde jag att jag skulle jobba på den engelska redaktionen, och fick en chock när jag visades in på den svenska. Där satt två svenskar och gjorde sig lustiga över den unga ryska damen som talade så dålig svenska, säger Irina och ojar sig.
Den ryske fysikern Popov har fått äran för att ha uppfunnit radion år 1895, samtidigt som italienaren Maconi gjorde det samma. Då i början användes radion för räddningsverksamhet. Rysslands Röst började använda uppfinningen år 1929 då man drog igång sändningar på tyska, och 1932 började man sända på en mängd andra språk, däribland svenska. Under andra världskriget började man sända även på danska och norska. Man sände hela kriget, utan att avbryta en enda dag.
Tungt att vara tolk
Ibland avbröts Irinas arbete på radion av olika tolkuppdrag. Oftast var det fackföreningsdelegationer som var på besök för att se hur förträffligt allt var i Sovjetunionen. Speciellt minns hon sitt första uppdrag 1953.
– Jag reste runt med en svensk fackföreningsdelegation. Vid varje måltid läste den sovjetiske partifunktionären ur Pravda, och jag hade aldrig tid att äta. Man kan undra vad svenskarna tyckte om mina översättningar. De måste varit för bedrövliga att lyssna på, skrattar Irina.
Detta misslyckade tolkningsuppdrag har följts av fler mer eller mindre lyckade. Bland annat var Irina tolk åt dåvarande svenske statsministern Tage Erlander, när han som förste västerländske statsminister var på statsbesök i Sovjetunionen 1956. Erlander hade med sig hela regeringen och under tiden styrdes Sverige endast av tjänstemän. Något sådant hade knappast varit möjligt idag. Tråkigt nog drabbades Erlander av lunginflammation, varpå Kreml-läkarna blev skräckslagna. Det hade just varit snyggt om den förste västerländske högt uppsatte politikern på statsbesök i Sovjetunionen hade avlidit där. Men Erlander blev frisk och fortsatte att åka runt i landet samtalande med Chrustjov med hjälp av Irinas tolkning.
– Det är naturligtvis svårast att tolka människor som använder många svåra termer eller talar väldigt fort, därför drog vi lott om vem som skulle få tolka Brezjnev, för han talade så långsamt att man hann formulera om en sats fem gånger innan han började på en ny, skrattar Irina.
Irina har intervjuat och även tolkat de flesta svenska politiker och kulturpersonligheter som varit på besök i Moskva, men även ryska storheter som författaren Ilja Ehrenburg. Han hävde dock ur sig flera felaktigheter om Sverige, och när detta blev ifrågasatt av de närvarande svenskarna sa han bara att han blivit missförstådd på grund av felöversättning. Det var tungt att vara ung tolk och översättare. Hon intervjuade även en arg Astrid Lindgren. Lindgren var arg för att man givit ut hennes böcker i Sovjetunionen, utan att hon fått någon ersättning. Sovjetunionen hade nämligen inte skrivit på några internationella avtal om upphovsrätt. Andra gången hon kom var hon dock gladare för då hade man satt upp Bröderna Lejonhjärta på Gorkijteatern och hon såg att ryska barn kände till hennes berättelser.
Drunknade i
svenska ögon
Till Sverige kom Irina för första gången i slutet av 1950-talet. Hon slogs av hur ordentligt och rent allt var och av människors hänsynstagande.
År 1956 började en mycket speciell representant för det svenska språkområdet att arbeta på radion, nyhetsuppläsaren och författaren Ture Eriksson.
– Jag drunknade i hans blå ögon, fnittrar Irina.
Året efter Tures ankomst gifte de sig och 1959 föddes dottern Svetlana. Bara sex år senare avled Ture Eriksson tragiskt, men Irina har ändå lyckats förmedla intresset för det svenska språket till sin dotter. Hon är glad att Svetlana talar svenska och har god kontakt med sin halvbror Åke, som bor i Sverige.
Trots att Irina arbetat på Rysslands Röst i nästan 60 år så ilar hon fortfarande runt mellan presskonferenser och intervjuer. Idag sänder man på 32 språk till 160 länder. Efter Sovjetunionens fall har ändå nedskärningarna varit kännbara. I nuläget har svenska redaktionen tre halvtimmessändningar i veckan mellan 19.30 och 20.00 på måndagar, onsdagar och fredagar. Man sänder på norska på tisdagar och på finska en halvtimme varje vardag. På 70-talet sände man en och en halv timme varje dag sju dagar i veckan och fick då plats med flera olika sorters inslag, som språkkurser, konserter, litteraturprogram och mycket reportage, sådant som idag har fått stryka på foten för billigare material, som nyheter och kommentarer. Fortfarande ges en relativt onyanserat positiv bild av situationen i Ryssland från denna statliga radiokanal. Redaktionen får omkring 200 lyssnarbrev per år från hela Norden, och Irina Gardenina får ibland till och med kärleksbrev. Irina är nöjd med sitt yrkesval och med livet på radion och verkar inte ha några planer på att sluta arbeta.
– Radion är mitt liv. Jag kommer nog att dö i sändning, skrattar Irina.
Kristoffer Lieng
