Sommaren är för många en tid för återvändande till ursprungliga familjekonstellationer, till funderingar med syskon kring hus, barndomsband och framtid. En fin finlandssvensk tradition, eller kanske bara en mycket vanlig sommarbelägenhet.
Den här sommaren har jag fört två påtagliga samtal om historia. Båda har varit njutningar under det som kallas semester. Ett kodord även en frilans kan ta till för att beteckna veckorna mellan midsommar och början av augusti. Båda samtalen har inneburit siktande och sorterande av tillvaron. På ganska olika vis, men i bägge fallen har familjen trätt fram som en kartbotten att begrunda.
Det ena har varit en utdragen städning. Jag går igenom bokhyllor och vindslådor med gamla böcker. Vi håller på och gör rum i ett större sommarhus inför reparationer, förändringar. I ett lämpligt uthus bygger vi upp ett lager som gör att vissa beslut kan uppskjutas. En del böcker är svåra att omedelbart placera i antingen högen för Vill ha eller Kasta bort. En tredje hög består av Ta ställning till senare. Den är intressant på ett ibland frånstötande vis, man står inte riktigt ut med vad alla böcker väcker, man behöver kvickt lägga vissa åt sidan. Man är inte färdig med dem, men man vet att det är dörrar som inte nu skall öppnas. Därför måste man snabbt gå förbi, om man slöar till och börjar läsa, överväldigas man: möjligen av glatt intresse, men troligen med stigande desperation över själva uppgiften. Denna blir då ogjord och all den härliga nyordning man längtar efter uppstår inte. Man måste vara målmedveten på samma vis som som när man kastar in vedklabbar. Man kan ju skilja björk från sprakved och från det som skall lämnas kvar för att huggas upp bättre. Man måte ha en viss takt för att få arbetet gjort. Begrundan av varje klabb är meningslös, man skall varken bygga pallar eller göra leksaker. Men man kan förstås avsluta dagens pass med ta in en egen laddning till öppna spisen.
Samma städfenomen gäller för gamla arbetsanteckningar, för kläder eller för andra saker som tar plats i ens hem. I början av sommaren orkade jag fortfarande göra små kassar med tanke på andra människor. Nu blir det mycket enstaka böcker. Men jag har då och då börjat gå till bokbyteshuset vid gamla ångbåtsbryggan i Korpoström med en utvald kasse. Ordet byte bryr jag mig nu inte om.
Människor som ropar Kasta bort! tror antagligen att jag och mina likar ältar, kanske att vi inbillar oss att vi kan samla in Det rätta medan vi korkat nog drunknar i saker. Jag ser spektaklet som en sakernas tillställning, böckerna erbjuder mig en spårning genom konstigt bekanta skogar. Jag följer en vittring. Jag tror att den fortsätter imorgon. Det kan vara fel, men kartläggningens hemlighet ligger i att formulera världen idag. Den handlar inte om ordning för tid och evighet. Snarare om tolkningen av världen i dagens ljus, om en handfast meditation tack vare tingen. Jag vaskar fram det som berör och det som känns förbi och det som ligger i mystisk träda. Jag står i en påtaglig, fysisk kontakt med historien och gör en snabbspolning genom mycken familjehistoria.
Böckerna talar förstås om sina innehåll och författare, men det mest spännande är den familjekarta som tar form. Jag skall inte underhålla er med vilka böcker mina far- eller morföräldrar gav varandra eller sina barn när, jag skall inte avslöja en enda av gammelfastrarnas älsklingsförfattare, jag skall inte berätta om varför en av mormors bröder så ofta skrivit in sitt namn i en av de andra brödernas böcker. Jag skall inte heller berätta vilka böcker mina föräldrar gav varandra i slutet av femtiotalet eller vilka födelsedags- och julhälsningar olika familjemedlemmar gett varandra och de reflektioner jag gör när jag ser vad och när och vem. Nej, varken morbröder eller fastrar, syskon eller kusiner får pryda den här sidan. Men jag ska berätta, att nederst i bokhyllan i min pappas gamla hus, där jag också sorterar upp, gör jag en liten hyllmeter av just sådana pussel, över vilken jag i andanom skrivit Trevliga böcker om man vill tänka på släkten. Det är en Tillsvidare-hög som jag hoppas yngre familjemedlemmar skall kunna öppna dörrar i.
Tänk på bibliotek som sinnebilden för Det goda lagret. Tänk på biblioteket i Alexandria. Jag menar det gamla, det som kanske brann ned på grund av en olycka eller av fundamentalistiska kristnas ofördragsamhet.
Därifrån kommer den bibliotekarie som varit min huvudsakliga vän inför det andra historiska samtal jag nyligen fört. Korpoströms historiska sommarakademi har firat sitt femårsjubileum. Benämningen döljer en glad och engagerad grupp barn som tillsammans med mig årligen gör en tolkning av en minst tusen år gammal berättelse. Det börjar med en berättarkväll. Sen fördelar vi roller, vi söker fram teaterkläderna och ägnar några dagar åt repetitioner. Som avslutning bjuder vi in släkten på en föreställning. I år spelade vi historien om Skeppet Argo.
Det var första gången vi använde oss av berättare på scenen. Tolkningsmöjligheterna nästan krävde det. Det blev äkta dialog mellan en saklig berättare och en monsterälskare som spädde på med hemskheter. Tror ni t.ex. att Medea dödade sina barn? Eller att det var korintierna som mutade Euripides med femton silvermynt för att få till en sådan dramatik? I vår version flyr Medea och alla fjorton barn den maktförblindade Jason, som dör på stranden under Argos vrak. Med gudarnas hjälp kommer Medea till de elysiska fälten och ingår ett nytt äktenskap med den evigt bålde Akilleus. Evighet och ändlighet är ett viktigt tema i berättelsen.
Den bibliotekarie jag nämnde är Apollonius Rhodius, som mycket fint berättade historien om skeppet Argo. Under dagarna före berättarkvällen vänder och vrider jag nämligen på det mytiska och historiska materialet och håller upp det i ljuset. Vilka tolkningar skall jag förmedla, hur många, vilka dramatiska kopplingar är mest spännande? Sedan gör barnen samma sak. Det som tilltalar och stimulerar dem blir stommen för de improvisationer vi gör kring temat. I år bars berättelsen av en stark underström om frågeställningar kring kön och makt och familjemönster. Ett tjogtal barn i mycket olika åldrar renodlar och kommenterar och tolkar med svindlande inlevelse och precision. De vet att detta är historia, att berättelsen har berättats av människor som levde för tvåtusenfemhundra år sedan.
Det här har i fem år blivit härliga samtal med historien. Kanske till och med en sorts städningar? Hur som helst: goda möten i den mytiska famn vi kommer ur, med de teman vi kan formulera.
Mariella Lindén
