Så här strax efter skolstart är det dags att se sig om efter lektyr för de små skolbarnen. Söderströms har gett ut två titlar för barn i lågstadieåldern och man behöver inte vända sig ut och in för att hitta en tematisk likhet mellan dem. Ett tema som dessutom alltid är aktuellt när små blir större.
I Vem är rädd för … Berättelser om vargen har fyra författare och fyra illustratörer gett smakprov på vem den samtida vargen kunde vara. Åtminstone är han ingen mytisk smygande fara, utan en typ som man identifierar sig med. Och överraskande nog tycks ensamhet eller hotande ensamhet komma in i alla de fyra berättelserna.
Annika Sandelins inledande saga är en urban version av Rödluvan. Här är vargen ”stor och ful och fruktansvärt ensam”, rödluvan är arrogant pubertal och mormor spöar vargen med sin krycka.
Nora Strömmans frejdiga varg håller på att bli ett samhällsproblem på grund av sitt konstanta ylande, men det ordnar sig innan det skiter sig, när han får förverkliga sin livsdröm och flyttar med sin familj till månen. För på månen finns inga ljud, och vargen Erik kan yla så mycket han vill.
I Ann-Luise Bertells diktsvit stjäl två barn en uppstoppad varg från ett museum, och vargen följer med dem hela året som en ganska sunkig grej, ända tills den en natt när familjen är på semester i Lappland hör sina släktingar yla och springer sin väg. Vad vargen känner vet vi inte, men för barnen öppnar hon en ny förundran inför den främmande varelsens ensamma öde.
Tove Appelgrens vargsaga är ett familjedrama där minstingen efter vargmammans död blir lämnad med sin syster, som med alfa–honans alla tänkbara översittaregenskaper gör hennes liv osäkert och ensamt ända tills…
De två första spelar främst på humor, den tredje på överraskning och den fjärde på identifikation. Det är idel lyckliga slut för alla inblandade och ingen skrämselfaktor, trots titeln. Eftersom vargen har blivit sympatisk undkommer den sitt obligatoriska öde, folksagans blodiga exorcism: att som ondskans symboliska representant dö en lika smärtsam som rättvis död.
Förlaget rekommenderar boken för barn i lågstadieåldern men den torde fungera lika bra för lite yngre. Den relativt stora texten och de korta berättelserna med fyndiga illustrationer gör boken lämplig för barn som precis har lärt sig läsa själv, men här finns också den samtida bilderbokens dubbla tilltal, till både barn och vuxen.
I Jane Austens anda
I Maria Turtschaninoffs bok De ännu inte valda flyttar vi precis så många år uppåt i ålder att det parallella vuxentilltalet försvinner. Också här är rädslan för att bli ensam och utesluten ett bärande tema. Emmi och Martin är ett par ungefär jämngamla barn som har fösts ihop när deras föräldrar har hittat varandra. Särskilt för Emmi är det besvärligt, för hon har bara sin pappa och har varit van att ha honom för sig själv. Dessutom är Martin både pinsam och svag och bra i skolan, alltså fullständigt utan egenskaper som skulle göra honom till en värdefull brorsa för en tuff, stark och självständig tjej.
Berättelsen inleds med att barnen lämpas av hos Emmis faster Tove medan föräldrarna åker bort. De får handskas med en påtvingad gemenskap och det att Martin ännu en gång kliver in på Emmis revir genom sin blotta närvaro hos hennes favoritfaster. Lyckligtvis ingriper sagan och sveper iväg dem till den värld där muserna arbetar med att leverera sagofigurer till behövande författare. Världen, som till största delen befolkas av ännu inte valda sagofigurer, är glad och färggrann som ett äventyr i sig, men det krävs faror och utmaningar för att barnen ska komma närmare varandra. En varelse vid namn Erisia har tröttnat på att vänta på sin tur, och hon är farlig för hon får makt över andra varelser och männi-skor genom att gripa tag i deras rädslor och hat.
Den psykosociala intrigen bjuder sedan inte på några större överraskningar. Genom gemensamma äventyr lär Emmi och Martin känna varandra bättre, och särskilt Emmi får se över sina fördomar och lära sig självkritik i Jane Austens anda.
Samtidigt får hon också inblick i den sorg och rädsla som den nya familjesituationen har fört med sig för hennes del. Just i fråga om Emmis explicita självinsikt glider Turtschaninoff över i det didaktiska, på bekostnad av en trovärdig presentation av Emmis barnkaraktär:
”Det är pappa jag är arg på, konstaterade hon förvånat. Fast mest är jag ledsen.
Det var en helt ny upptäckt. Hon hade liksom aldrig kunnat tänka sig den möjligheten förut. Det hade varit klart att det var Martins fel, det var han och hans mamma som kommit och förstört allting. Hon och Pappa hade alltid hållit ihop. Men det var pappa hon var besviken på. Martin hade ju egentligen inte haft något val. Precis som hon själv.
Hatet rann ur henne som när man drar proppen ur ett badkar. Alla andra känslor kom tillbaka och hon skämdes över att hon angivit Martin. Men samtidigt försvann den luddiga filten som hade omgivit hennes hjärna, och hon kunde tänka klart igen.”
Jag märker att jag är rejält kluven inför den här passagen. I boken blir den en kulmen för den psykologiska intrigen och ett viktigt steg mot att övervinna ondskans makt. Så som intrigen är uppbyggd är Emmis självinsikt nödvändig för att föra berättelsen vidare. Att förändringen är så abrupt ska också förstås som en följd av att Erisias trollmakt plötsligt bryts. Samtidigt är det nästan omöjligt att få det här explicita, avancerade tankeförloppet att passa in på ett normalt, temperamentsfullt barn. Jag kommer inte ifrån att Turtschaninoff har åtagit sig en svår uppgift och gett sig en lite väl enkel utväg. Eller kanske kan vi, med våra luddiga filtar kring hjärnan, tänka att Emmi är en ovanligt lyckligt lottad flicka.
Det är värt att notera hur ensamhetstematiken i de här två böckerna utvecklas i takt med den tilltänkta läsarens ålder. I vargsagorna övervinns ensamheten i en nyfunnen eller återfunnen gemenskap. Turtschaninoffs bok i sin tur närmar sig en vuxnare insikt om att rädslan för ensamhet måste tacklas genom att man övervinner sig själv, utan definitiva löften om gemenskap. Och lika viktig som den senare insikten är, lika viktigt är att den inte behöver komma för tidigt.
Vem är rädd för … Berättelser om vargen. Text: Annika Sandelin, Nora Strömman, Ann-Luise Bertell, Tove Appelgren. Bild: Linda Bondestam, Kasper Strömman, Joanna Hellgren, Christel Rönns. Söderströms 2008.
De ännu inte valda. Maria Turtschaninoff. Söderströms 2007.
Nora Hämäläinen
