Sedan maj 2007 har en intensiv kamp pågått för att få ett autonomt, självorganiserat socialcenter till Helsingfors. Efter tolv vräkningar fick aktivisterna i april 2008 äntligen ett avtal om att få använda en gammal pumpstation som fristad. En liten solidaritetsrörelse för Ungdomshuset hade vuxit sig stark nog för att vinna över en jättelik lokal i centrala Helsingfors.
”Husockpationernas galna år” löd rubriken i Finlands och Nordens största dagstidning Helsingin Sanomat då de nyligen i en artikel skrev om det gångna årets husockupationer i Helsingfors. Under ett års tid har tretton hus ockuperats bara i Helsingfors och också i fyra andra städer har enstaka ockupationer genomförts.
Finland har en lång tradition av husockupationer. Den första framgångsrika öppna ockupationen för annat än boende inträffade redan 1979, men till skillnad från dagens aktiviteter har alla tidigare rörelser strävat efter integration med stadens myndigheter. Verksamheten har inte varit horisontellt organiserad och man har gått med på att betala förhållandevis höga hyror.
Den pågående vågen av ockupationer började egentligen 2001 då ett femtiotal personer ockuperade Iraks övergivna ambassad i Helsingfors. Ockupanterna krävde att huset skulle användas som bostäder och fristad för stadens ungdomar. Ockupanterna vräktes, men ockupationerna fortsatte och 2002 övertog en grupp ockupanter en gammal trävilla i Helsingforsförorten Hertonäs. Staden gick med på att hyra ut huset för en symbolisk summa och det autonoma socialcentret Siperia (Sibirien) grundades.
Siperia blev snart ett center för radikala politiska och kulturella aktiviteter. Här organiserades kampanjer för prekära arbetare, plankning och fri rörlighet samt motstånd mot stadens nolltoleranspolitik mot gatukonst.
När Siperia sedan brann ner under mystiska omständigheter en sommarnatt 2006 förlorade den radikala vänstern i Helsingfors sin främsta samlingsplats. Samtidigt bidrog andra orsaker till att rörelsen tappade momentum och en lång tystnad följde. Det skulle dröja ända till våren 2007 innan den radikala vänstern lyckades sluta sina led.
Fristäder
för vardagen
Då de första upploppen för Ungdomshuset i köpenhamn bröt ut i december 2006 var även många finländare på plats. Husets autonoma självorganisering av allt och av alla samt det kompromisslösa försvaret av 25 år av motståndskultur gjorde ett oförglömligt intryck på de flesta av oss. När Ungdomshuset sedan vräktes i mars 2007 var vi inte sena med att organisera solidaritetsaktioner. Demonstrationer, färgbombsattacker och kreativa jippon organiserades i flera repriser. Snart övergick rörelsen ändå till att kämpa för fristäder i vår egen vardag.
Efter att det autonomt organiserade prekariatupptåget EuroMayDay kört med temat stadsutrymme och likt tidigare år dragit till sig hundratals deltagare kände vi att tiden var inne. Två veckor senare organiserade gamla aktiva från Siperia, EuroMayDay-arrangörer och nya ansikten från rörelsen för Ungdomshuset den första ockupationen på två år i Helsingfors. En gammal lagerlokal på Skatudden ockuperades av tiotals personer och en vecka av inspirerande, självorganiserade aktiviteter följde därpå.
Så som med Siperia var vi illa tvungna att förhandla med Helsingfors stad för att undvika vräkning. Helsingfors är inte Berlin eller Barcelona och det enda sättet att hålla ett större hus har än så länge vart att förhandla om det. Stadens ungdomscentral var liksom på Siperiatiden stadens mest tillmötesgående instans och lovade att jobba för vår sak.
Att välja ungdomscentralen som förhandlingspartner hade sin skuggsida eftersom ockupationernas djupare stadspolitiska innebörd avpolitiserades till en enkel fråga om brist på ungdomslokaler. Frågor om klass, segregering och kontroll i stadsrummet hamnade i skymundan i medierapporteringen.
Ändå var det just ockupationens borgerliga grannar och ett fyrstjärnigt hotell ett stenkast från huset som till slut lyckades pressa fram en vräkning. Men den officiella orsaken till vräkningen var att huset på Skatudden hade bristande brandsäkerhet. Efter en veckas förhandlingar vräktes ockupanterna av femton fullt utrustade polisenheter – allt för ockupanternas eget bästa förstås.
Samma toner upprepades då staden på hösten efter fyra månaders förhandlingar vägrade skriva kontrakt på ett ockuperat hus vid Elimägatan i stadsdelen Vallgård. Huset kunde ha fuktskador och dessutom måste ju fasaden renoveras för tiotusen euro, hette det. Därför måste det populära socialcentret stängas utan att staden kunde erbjuda ersättande lokaler.
Samtidigt hade stadens ledning, inklusive högsta hönset stadsdirektör Jussi Pajunen erkänt att det nog skall finnas plats för ett autonomt socialcenter i Helsingfors.
Nytt liv för
gammal pumpstation
Den med åren allt stramare byråkratin är en bekant fiende även för många husockupanter nere på kontinenten. Mögelskador är en tillräcklig orsak till vräkningar med batonger och tårgas och bättre är det förstås att frysa på gatan än att ha 20 cm för smala nödutgångar.
De formella svepskälen lyste dock med sin frånvaro då staden i början av april skrev hyreskontrakt med ockupanter på Råholmen i centrala Helsingfors. Den gamla pumpstationen hade tidigare fungerat som lokal för teatergruppen Viirus, men efter att allvarliga mögelskador hittats i källaren lämnade gruppen huset. Ockupanterna isolerade källarutrymmena och justerade luftkonditioneringen så att luften från källaren inte kom in i lokalerna på marknivå och huset fick godkänt av miljöcentralen. Det autonoma socialcentret Rajatila fortsätter att verka i det ungefär 500 kvadratmeter stora huset. Hyreskontraktet är närmast en formalitet, eftersom ingen hyra betalas. Vår part i kontraktet är en buffertorganisation som fungerar som juridisk ansvarsperson. Alla beslut fattas ändå i konsensusanda på husmötena som arrangeras varje måndag klockan sex.
Rajatila har under sommarens lopp erbjudit lokaler för teatergrupper, politiska hiphop-kvällar, djurrättsworkshops, allmänna diskussioner, filminspelningar, en bokhandel, folkkök, en cirkusgrupp, en cykelverkstad med mera.
Då hetsen mot romska tiggare och musiker i Helsingfors gick som hetast i sommarvärmen inkvarterade den lokala No Border-gruppen, Nätverket för fri rörlighet 20 rumänska romer i en tom lagerlokal bredvid socialcentret. Projektet måste tyvärr avslutas för Råholmens del, eftersom personresurserna bland de involverade inte räckte till att tackla alla projektets utmaningar. (Nätverket för fri rörlighet fortsätter däremot att samarbeta med romerna.)
Att skapa en gräsrotsorganiserad, autonom och antiauktoritär rörelse har inte alltid varit helt friktionsfritt för dem som engagerat sig i processen. Frågor om sexism, praktisk organisering, våld och hela projektets politiska betydelse har i flera repriser tärt på sammanhållningen. Nya interna strukturer så som en konfliktlösningsgrupp har skapats under den hårda skolningen i praktisk autonomi.
I skrivande stund är Rajatilas framtid osäker. Flera grannar har klagat på oljud och klotter och huset har beviljats rivningstillstånd av stadens byggnadsnämnd. Förhandlingar pågår om ett förlängt hyreskontrakt men utgången är ännu oviss. Ungdomscentralen har preliminärt erbjudit oss ett betydligt mindre hus som skulle överräckas vid årsskiftet men konsensus har inte nåtts om att acceptera eller neka till erbjudandet.
Mer kritiskt än att spela våra kort rätt i de pågående förhandlingarna är det att se till att rörelsen inte blir en identitetsgrej. Det får inte räcka med ett “fritt” utrymme där man i lugn och ro med sina anarkistkompisar kan värna över sin moraliska överlägsenhet. Politiskt sett är det här scenariot ett mycket större hot än något som staden kan ställa mot ockupanterna.
Husockupationer är en metod för att strida mot repression och kontroll på olika linjer av förtryck. De måste bli fler i kampen för en mer öppen och jämlik stad.
Kampen mot lönearbetet handlar idag i ökande grad om en kamp mot hyrorna. Den handlar också om en strid mot segregering inom storstäder och vi ser hur allt fler kunde vinna på aktiv kamp i stadsrummet. Röda fästen i Helsingfors förorter, direkt aktion av bostadslösa och hyreskamp av studenter – måtte det bli ett år av mångsidiga strider i Finlands södra metropol.
Mikael Brunila
