Temat för senaste Nya Argus är klassiker. Trygve Söderling som efterträder Tom Sandlund som chefredaktör för den klassiska, över hundra år gamla finlandssvenska tidskriften skriver: ”Liksom vampyrer och vissa insekter behöver levande blod för att fortsätta sin existens, behöver klassikerna ett mänskomaterial som anammar deras DNA …”

Söderling menar att en del klassiker förvisso är tyrannosaurier, som en gång härskade i salongerna men som nu förvandlats till upphängda skelett i bokhyllan. I stället lyfter han fram de upproriska klassikerna, som kan tjäna som bra förebilder för den nutida läsaren och som bryter mot de förkastliga ”samförstånden”.

Som exempel lyfter han fram Tikkanen och Strindberg – och jämför dem med Maja Lundgren som för inte så länge sedan väckte rabalder i Sverige med Myggor och tigrar.

Även i övrigt fokuserar Nya Argus på klassiker i det senaste numret. John Swedenmark läser Senecas brev med Foucaults glasögon och frågar sig huruvida Seneca skulle ha varit en bloggare idag. Ann-Christine Snickars skriver om pojkskildringar utifrån Tavaststjernas Lille Karl och upptäcker en pojkensamhet. Thomas Henriksson tar sig an Fernando Pessoa, som hade ett nära förhållande till sin tids klassiker, medan Marianne Bargum tar upp Irène Némirovskys återupptäckta och även ifrågasatta författarskap. Timo Hämäläinen skriver om Curzio Malaparte och hans äventyr som sträckte sig ända till Finland, medan Robin Valtiala tittar på namnsymboliken i Alfred Döblins Berlin Alexanderplatz. Christina Andersson kommer med reflektioner kring Barbro Lindgrens författarskap och konstaterar att det handlar om djup filosofi, hoppfullhet och humor. Därtill ingår dikter av Catharina Gripenberg och Jan Wagner, om Hagar respektive Runeberg, klassiker även de.

Utseendemässigt är Nya Argus sig lik, bilderna finns i texten, så man måste använda lite fantasi när man läser den. Det är svårt att säga om detta är uppror eller bara motstånd mot tiden. Nån sorts grafiskt uppror mot traditionen vore kul. Men det kunde lika gärna innebära ännu färre bilder.

”Att göra obundna kulturtidskrifter kan ses som en frivillig värnplikt för medborgarsamhället”, skriver Söderling. Det låter inte särskilt muntert om man gjort värnplikten på riktigt, men vi ser fram emot att nye chefredaktören laddar kultursprutan med skarp ammunition i stället för med blåpittar.

Janco Karlsson

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.