1,3K

Matti Similä är en hybrid, en sverigefinne som återvandrat till Finland och blivit en del av Svenskfinland. Är han finsk, sverigefinsk, svensk eller finlandssvensk? Similä har många identiteter*.

Om några månader ska professor Matti Similä gå i pension efter ett yrkesliv i såväl Sverige som Finland. De senaste åren har han varit direktör för Centret för forskning om etniska relationer och nationalism, CEREN, vid Helsingfors universitet.

Matti Similä talar en nasal och utpräglad stockholmska. Han växte upp i Stockholm med finska föräldrar och fram till åttaårsåldern hade han likvärdiga kunskaper i finska och svenska. Därefter tog emellertid svenskan över.

I Sverige träffade han en finlandssvenska som sedermera blev hans fru och det var på grund av henne som han återvände till Finland. Då var han i fyrtioårsåldern och talade finska med viss brytning. I Finland fick han en tjänst vid svenska Social- och kommunalhögskolan, en enhet vid Helsingfors universitet där undervisning och forskning sker på svenska.

Hur reagerar då finnar, finlandssvenskar och svenskar på hans person? I vilken grupp inkluderas han lättast? Kan inte finnar tänkas se honom som en förrädare?

– Nej inte alls, de tänker att jag nog egentligen är en av dem på grund av mitt finska namn och min bakgrund, fast jag är nog ganska svensk. Största delen av mitt liv har jag levt i Sverige och den svenska kulturen har givetvis påverkat mig mycket och svenska är det språk jag idag behärskar bäst. Finlandssvenskarna ser mig nog mest som svensk på grund av min stockholmsdialekt och mina många år i Sverige, men lite närmare dem än andra svenskar eftersom vi har gemensamma rötter.

– Jag känner mig som Sverigefinne, svensk och finne även om min fru och mina barn kan sägas vara finlandssvenskar och jag har arbetat länge i finlandssvenska miljöer, funderar Similä.

Gemensam historia

Finländare irriteras ofta över att svenskar i allmänhet vet så lite om Finland, i synnerhet är okunskapen om finlandssvenskarna kompakt. Hur många finlandssvenskar har inte någon gång fått beröm för sin goda svenska under ett besök i Sverige? För en finlandssvensk kan det verka hopplöst att förklara för en rikssvensk att svenska är ens modersmål och ingenting man har lärt sig i skolan. Att sedan få rikssvensken att förstå varför det finns svensktalande i Finland är också en svår uppgift. Det faktum att Sverige och Finland var samma land för två hundra år sedan verkar svenskarna ha förträngt.

Å andra sidan är även kunskapen bland finländarna om det svenska inflytandet i Finland ganska grund. Få reflekterar över att de främsta förkämparna för Finland och det finska språket var svenskspråkiga intellektuella som Johan Wilhelm Snellman och att svenskspråkige Johan Ludvig Runeberg skrev nationalsången ”Vårt land” på sitt modersmål – svenska. Merparten av finländarna sjunger således sin nationalsång i översättning. Det finns många exempel på okunskap mellan länderna.

– På skolavslutningen sjunger barnen i de finska skolorna i Finland ”Suvivirsi”, som börjar med raderna: ”Jo joutui armas aika, ja suvi suloinen …”, medan barnen i de svenska skolorna i Finland sjunger ”Den blomstertid nu kommer, med lust och fägring stor …”. Det är faktiskt samma sång och den förknippas i Finland starkt med den finska skolavslutningen och den finska sommaren. Knappast någon tänker på att sången skulle vara ”svensk”. Då teologen Israel Kolmodins text sattes på pränt i slutet av 1600-talet utgjorde ju Sverige och Finland ett rike. Många i Sverige blir säkert överraskade över att höra detta. Sången är så typiskt svensk! Det är ju i Sveriges skolor som den sjungs på skolavslutningen! Inte heller tänker man på att när körerna i Sverige vid Valborg sjunger ”Sköna maj välkommen till vår bygd igen”, så sjunger de en finländsk sång. När Runeberg skrev sången 1830 var länderna inte längre förenade, påpekar Similä.

Förträngd förlust

Förlusten av Finland, som kan ses som den största förlusten i svensk historia, behandlades på ett säreget sätt i Sverige. Freden firades stort i Stockholm och sedan inleddes ett glömskearbete. Denna process ford­rade att man började betrakta de återstående delarna av Sverige som ”det egentliga Sverige”. Ett lysande exempel på den finländska sidan är Runebergs Fänrik Ståls sägner, där den svenska arméns nederlag mot Ryssland förvandlas till en finsk hjältesaga.

– Den franske 1800-talsfilosofen Ernest Renan menar att en förutsättning för att skapa en nation är att kunna glömma. Det lyckades man väl med på både svenskt och finskt håll. Det finska nationsbygget krävde en bild av den svenska tiden där Finland var på väg att bli en egen nation och där det självstyrande Storfurstendömet ses som en logisk utveckling mot den blivande nationalstaten Finland. Mycket av den nationella identiteten är direkt konstruerad eller uppfunnen, som nationella sångskatter, folkdräkter eller sedvänjor som ges en nimbus av att härstamma från en dunkel urtid.

Att nationer och nationaliteter är föreställda, konstruerade och delvis uppfunna gör dem naturligtvis inte mindre ”verkliga” i sociologisk mening. Det är inte heller så att de är konstruerade utifrån ingenting. En viktig dimension i detta är de kollektiva föreställningarna om historien, om nationens och nationalstatens öden och utveckling samt dess relationer till andra nationer och stater.

Finnar och elefanter

Som rikssvensk i Finland får man ofta frågan vad svenskar tycker om Finland. Sanningen är nog att man tycker ganska lite. Landet känns fjärran för gemene man i synnerhet i Sydsverige. Här hör det till ovanligheterna att man åker till Finland på semester och bilden man har av landet är inte sällan diffus.

Kanske är det alldeles naturligt att finländare vet mer om Sverige än svenskar vet om Finland, då Sverige historiskt alltid varit större, starkare och rikare. Små länder vet i allmänhet mer om sina större grannar än vice versa. Dessutom har flyttlassen genom åren generellt gått i västlig riktning och de finländare som återvänt hem har berättat om Sverige.

– Det sägs ofta att finnarna har svag nationell självkänsla. Psykologen Erkki Virta har i forskningsprogrammet ”Svenskt i Finland – finskt i Sverige” formulerat en rolig och ganska träffande historia om en svensk och en finne som möter en elefant. Svensken vill hjälpa elefanten och helst alla elefanter i hela världen. Han tillsätter kommittéer och arbetsgrupper och elefanten erbjuds till och med svenskt medborgarskap. Finnen å sin sida är orolig för att elefanten ska se ned på honom, så han blir arg och förbereder sig för att slåss. Elefanten ska minsann inte tro att han är nån bara för att han är större. Men det blir inget slagsmål. Finnen knyter näven i byxfickan och går skamsen därifrån.

Fortfarande kan det vara mycket viktigt för finnar att vinna över Sverige i om än aldrig så små tävlingar, men i Sverige är det inte lika viktigt att vinna över Finland. I Sverige har man blicken riktad åt andra håll. Fast nu håller självbilden på att ändras. Nokia-Finland är mer självsäkert och ser inte längre Sverige som en förebild.

– Särskilt känsligt är det om svenskar kommer hit och berättar för oss hur vi ska göra här i Finland. Det tycker vi inte om, säger Similä på sin genuina stockholmska och skrattar.

Det är alltid något förvirrande när han säger ”vi” och syftar på Finland. Matti Similä är en man med många identiteter och därför kan ”vi” betyda såväl Sverige som Finland. Kanske är det just så Similäs sverigefinska ”vi” ska tolkas, som ett inkluderande vi som innefattar båda våra länder – såväl Sverige som Finland.

* För svenskar ter sig inte sällan dessa begrepp förvirrande. Svenskar benämns i Finland som rikssvenskar för att skilja dem från finlandssvenskarna, som är finländare bosatta i Finland med svenska som modersmål. Svenskfinland är det svenskspråkiga samhälls- och kulturlivet i Finland. Benämningen finne används ofta för att markera att det rör sig om en finländare med finska som modersmål. Sverigefinsk är en finne som flyttat till Sverige.

Kristoffer Lieng