Antonia Wulff
Ibland är Europa bara så förbannat motbjudande. Det där självgoda, överlägsna som tycks bubbla upp där man minst anar det. Jag befinner mig i Strasbourg med ett trettiotal organisationsaktiva från hela Europa (för övrigt en absurd samling besserwissrar och dominanta dramaqueens). Vi är här för att prata franska och för att föra nån form av ”interkulturell dialog”, reflektera över den europeiska identiteten och så.
Som en del av det hela praktiserar jag i en lokal organisation som försöker hjälpa flyktingar och asylsökande genom den franska byråkratidjungeln. Jag träffar bland annat en bosnisk flicka som är precis lika gammal som jag och fullständigt gråtfärdig.
Till programmet hör också ett besök till ett minnesmärke och ett museum; en otroligt välgjord utställning om Alsace och dess närhistoria, med klart fokus på andra världskriget. Ett tidsdokument som påminner oss om vad som hände och aldrig får ske igen. Det sista rummet representerar fred och europeiskt samarbete och är på nåt vis en kavalkad i euro-kitsch och tysk-fransk vänskap. Och visst, det var på grund av och tack vare andra världskrigets hemskheter som dagens europeiska samarbete fick sin början med Europaråd och grejer. Och med andra världskriget i färskt minne förefaller plötsligt säkerhetsrådets sammansättning sig naturlig och behovet av det nya grundlagsfördraget enormt …
Besöket avslutas med en kortfilm. En fransk flicka på ett tåg. En tysk pojke på ett annat tåg. Parallella resor. Så plötsligt bilder från olika konflikthärdar i världen; det är barn i Biafra och terrorattacker, massavrättningar i forna Jugoslavien och massgravar i Rwanda. Och så träffar den franska flickan och den tyska pojken varandra och de tar varandras händer och det vimlar av skrattande barn där i solen på fältet i hjärtat av Europa.
Vi som lyckades och här alla de som inte klarade av det – Europa står minsann för dialog och för fred … Det är ju så bekvämt att plocka in några blodiga bilder och därmed understryka hur väl vi själva lyckades återuppbygga kontinenten. Aldrig mer skall det föras krig på denna kontinent – tur att Balkan var långt från Bryssel. Och att Georgien är ännu längre bort, för det var visst nåt som hände där häromdagen.
Blodiga bilder och en total exploatering av andras sorg. Och de facto endast och bara konflikter där Europa misslyckats kapitalt, där den politiska viljan plötsligt var putsväck då allt det vackra pratet och arbetet för mänskliga rättigheter verkligen hade behövats.
Jean undrar om det inte finns flera historier att berätta. Han undrar om Europa fastnat och om det inte är rätt stor skillnad mellan att fly från Strasbourg till södra Frankrike i slutet av 30-talet och att fly från Rwanda till Kongo till Sydafrika till Österrike, som han själv tvingades göra. Vems historia är det egentligen vi berättar? Att minnas är att ta ansvar för framtiden, men hur mycket är minnet värt om det bara täcker lite grann av verkligheten?
Antonia Wulff
