947

en 15 september blev Marja Jörgensen utnämnd till Plan Internationals regionala programchef för en femårsperiod i östra och södra Afrika. Hon har i över 20 år arbetat inom utvecklingssamarbete.

– Det afrikanska barnet behöver först och främst få magen mättad och veta att maten räcker till för morgondagen, nästa vecka och nästa månad. Det behöver också skydd mot sjukdom och de vuxnas missbruk och våld.

Såhär beskriver Marja Jörgensen det afrikanska barnet år 2008. Marja har nyss blivit utnämnd till chef för biståndsorganisationen Plan International i östra och södra Afrika. Hon är den första finländaren som utnämnts till en toppost inom internationella Plan, och under de kommande fem åren ska hon arbeta för afrikanska barns bästa.

Du ska basa för tolv länder, och de har säkert olika problem?

– Precis. Till exempel i Kenya, där jag ska bo, är antalet föräldralösa barn stort. Afrika är inte enhetligt utan nationella, regionala och lokala livsbetingelser spelar in. Vissa akuta frågor är ändå gemensamma. Vår regionala informatör, Regis Nyamakanga från Zimbabwe, påpekade i ett mejl två aktuella områden som vi inom Plan och andra organisationer får tampas med i östra och södra Afrika: för det första regeringarnas strävan att strypa medborgar­aktiviteten och för det andra de stigande mat- och bränslekostnaderna som hotar redan tidigare försvagade ekonomier.

– Som ett litet Plan-land har Finland mycket att ge internationellt. Både Plan-programmens karaktär och också det faktum att Finland inte har haft kolonier är delorsaker. Och så har vi hela tiden klarat av att hålla öronen och ögonen öppna.

Lyssna på riktigt och sedan reagera. Okej, vi utgår från barnet, men vilka frågor i ett samhälle har att göra med barnet? Så gott som alla! Men innan vi ställer en diagnos, börjar planera och verkställa måste vi anta dagens stora utmaning: att lyssna på riktigt!

Har det blivit svårare att föra barnens talan på senare år?

– På sätt och vis. Här hemma till exempel är biståndsminister Paavo Väyrynens linje ganska hård. Klimatförändring i all ära men var är kvinnornas och barnens rättigheter? Vem pratar för dem? Ngo-världen saknar fortfarande ett handlingsmönster där vi skulle jobba för en gemensam agenda, och sammanföra våra resurser.

– För två veckor sedan var jag i Nairobi. Där diskuterade vi frågor som vad en medborgarorganisation sist och slutligen är? Vilka rättigheter har vi att verka dels under normala förhållanden, dels i krislägen? Vi har ibland en fallenhet att segla dit vinden för tillfället för oss, vilket kan vara bra. Men vad är vår verksamhetskärna? Och vad ska vi fokusera på då vi ändå har ändliga resurser i de stora globala frågorna? Vad kan vi göra när maten blir dyrare och priset på olja stiger? Dehär stora frågorna påverkar ju direkt de små barnens liv också i de tolv länder, där jag kommer att arbeta.

– Plan har tidigare varit icke-politiskt men nu går vi mer och mer inför advocacy-funktionen med att lyfta fram ”heta potatisar” i våra programländer. Vi är helt enkelt tvungna att lyfta fram rättighetsbaserat utvecklingsbistånd och då anammar vi en politisk identitet. Det här är nytt för oss. Hur navigera då vi både vill hjälpa och tala för de fattigaste?

– Den 7 oktober startar vi en internationell kampanj i Nairobi, Learn Without Fear, som berör miljoner barn. Med den försöker vi tackla den svåra frågan om var och hur vi bäst kan hjälpa barnen; det räcker inte med att jobba för bättre utbildning i klassrummen om det finns svåra problem i det omgivande samhället som påverkar barnen överlag och deras inlärning i synnerhet.

Samarbete Viktigt

Plan är Utrikesministeriets partnerorganisation och har ett omfattande samarbete med Nokia. Vad betyder partnerskap och varför är det viktigt och intressant i internationellt samarbete, särskilt för Plan?

– Jag tror på samarbete. Vi är små men kan påverka Nokias etiska kod. Det är viktigt för oss att få stöd från flera håll; från medborgarsamhället, företagsvärlden och staten. Men det är också okej att andra organisationer såsom Amnesty eller Greenpeace väljer att inte samarbeta med företagsvärlden. Nokia-samarbetet är en stor utmaning i Afrika, då Nokia förväntar sig snabba resultat bland ungdomen.

Vad vill Plan lyfta fram när organisationen fyller tio år i Finland? Det ska bli en stor konsert ännu i höst har jag förstått …

– Temat för konserten är föräldralöshet som hör intimt ihop med extrem fattigdom. Hela samhällen förintas till följd av hiv/aids, malaria och diarré. Allt hör ihop med allt, så det lönar sig inte att lyfta fram någon enskild sjukdom. Utmaningarna har många dimensioner. Därför är det så viktigt att prioritera och fokusera. Plan Finland har valt att jobba i Kisumu, där 14 procent av barnen beräknas vara föräldralösa.

Vad tycker du att Plans bästa sidor är?

– Fadderkonceptet har för ”givarnas” del inneburit långsiktighet. En fadder engagerar sig i Plan sju år i snitt. Det är en lång tid i medborgarvärlden som ofta är projektcentrerad. Vi gör till exempel upp våra landsstrategier för fem år framöver. Utan kontinuitet i basarbetet skulle det inte löna sig att göra något alls.

– En annan viktig fråga för oss är att vi måste lära oss av våra misstag och inte glorifiera vårt arbete. Vi måste berätta om saker och ting som de är; det är klart att vi gör misstag och dem ska vi inte skylta med men inte heller gömma undan. Ingen är ofelbar. Biståndsarbete är aldrig problemfritt och det gäller att gå ut med fel för att behålla medborgarnas intresse och vara trovärdiga. Inte alltid med ”best cases”. Berätta ärligt om vad vardagsjobbet ute i någon afrikansk by handlar om. Här skulle det förstås hjälpa om inte konkurrensen mellan organisationerna skulle vara så oerhört hård.

Dialog med UM

Huvudsaker för dig under dina åtta år med Plan Finland?

– Att skapa ett fungerande arbetsförhållande med utrikesministeriet och uppnå partnerskapstatus för Plan. Vi har blivit en trovärdig och viktig partner, bidragsgivare och mottagare. Jag kommer levande ihåg när jag började jobba på Plan. På det första UM-mötet förklarade jag att Plan förtjänar partnerskapsstatus. Tjänstemännen skrattade lite försynt åt mig och sa: ”Alltså vilken organisation var det du representerade? Plan, vaddå?” 2009–2011 blir vår tredje partnerperiod.

– Jag är också stolt över dialogen om barnens rättigheter och den medvetandegörande funktionen vi har haft i det finländska samhället.  Jag har alltid trott på denhär organisationen. Den är 75 år gammal, verkar i 70 länder.

Vad önskar du dig av utrikesministeriet?

– Att de skulle göra upp en strategi över vad de väntar sig av medborgarorganisationerna och vilket varje partnerorganisations mervärde är i helheten. UM har varit en bra partner för oss på alla sätt, lyssnat och bistått, men nu talas det alltför mycket via negationer på ministeriet. ”Vi vill inte ha för mycket av det här eller det där.” Jag efterlyser en konkret strategi, en helhet och synergi, ett levande och framåtskådande partnerskap!

Du är något av en ”de utsatta barnens ambassadör”. Vad tycker du om barnarbete?

– Jag är realist. Det kommer alltid att finnas barnarbete där det finns fattigdom. Ju fattigare en familj är, desto mer tvingas den till barnarbete. Det är oerhört viktigt att vara medveten om de långtgående konsekvenserna av totalförbud mot barnarbete. Då man förbjöd barnarbete i mattfabriker i Indien förflyttades barnarbetet från fabrikerna till privata sfärer som inte gick att kontrollera, till hemmen. En del familjer valde att tvinga barnen till prostitution för att uppväga de förlorade intäkterna från fabriksarbetet.

Du har själv alltid jobbat för män­skor som har det svårt. Varför?

– Jag började i medborgarvälden som 25-årig. Nu är jag 46. Jag har alltid velat ha ett betydelsefullt arbete, ett livsinnehåll. Och det har jag minsann fått! Det har inte gått en dag då jag inte skulle ha varit nöjd med mitt val. Det är ett fantastiskt jobb! Passion och engagemang varvat med vardagligt slit. Var jag än befinner mig och vart jag än går bär jag kontinuerligt hela medborgarvärlden i mig och har aldrig känt mig utbränd. Trycket har aldrig blivit för stort.

– När jag började Plan-jobbet för åtta år sedan var vi fem arbetstagare. Alla gjorde allt. Jag har varit resursansvarig, skött marknadsföring, nu sysslar jag med programverksamhet.

– Både mitt eget och Plan Finlands kunnande har ökat mycket under de senaste åren. Lätt har det förstås varit att snacka retorik härifrån Finlandskontoret men nu är jag nog ganska spänd på att se hur människorättsfrågorna sköts ute på fältet. Hur mycket ska vi vara en serviceorganisation och hur mycket ska vi lobba för rättighetsfrågor?

– Så länge barnen har skriande primärbehov är vår uppgift att försöka stilla de behoven utan att ta över regeringarnas ansvar. Men parallellt med det måste vi genast gå in för att lobba. I varje situation, i varje land måste vi fungera rättighetsbaserat.

– Idag har Plan Finland 40 anställda. Jag flyttade i tiden hit från Afrika för att påbörja programverksamheten. Då hade man några år tidigare grundat Plan Sverige och Norge. Aktiviteten gick rakt på sak, in i folkets djupa led. Vi ordnade en Plan Gala och blev bokstavligen Finlands största fadderorganisation över en natt. 50 000 finländare har nu varit Plan-faddrar. De fattigaste barnen har fått ett ansikte för dessa finländare.

Jag minns att många andra organisationer såg skeptiskt på er verksamhet när ni satte igång och tyckte att ni gick för långt med att lova givarna ”personlig service” i form av feedback från ett visst, eget fadderbarn.

– Vi gick in för ett nytt system och många trodde att det inte skulle lyckas. Varje månad betalar faddern 25 euro för sitt fadderbarn. På så sätt hålls barnet och Plans verksamhet för barnet i givarens undermedvetande hela tiden. Jag tror inte att det är för mycket att säga att vi skapade en attitydförändring i finskt bistånd. Finländaren vill veta ”att just mina pengar går till mitt barn”. Där har vi verkligen åstadkommit mycket.

Men Plan arbetar också med att öka medborgarnas kunskap om olika frågor och så lobbar ni de makthavande?

– Jo, vi har aktiverat medborgarsamhället till att stöda på övriga än rent ekonomiska sätt också. Vi ska till exempel snart överlämna en adress till biståndsminister Väyrynen med 25 000 underskrifter. Vi vill nämligen att varje barn som föds ska ha rätt att bli registrerat och existera officiellt. Vi skickade ett infobrev till faddrarna och fick ett mycket starkt gensvar. Folk ville verkligen vara med.

– Vi har jobbat mycket för global­uppfostran i Finland, satsat på att få ut kunskap till barnen här genom att verka i skolorna. Det så kallade Barnparlamentet i Indien inspirerade Plan Finland att starta en egen finsk barnpanel. Vi började från noll, men idag har vi en fint fungerande Barnstyrelse som agerar rådgivare och inspiratör för Plan Finland. Den består av 20 ungdomar mellan 13 och 18 år från hela landet. Det har varit en verkligt lång process men idag väljer barnen själv nya medlemmar och en styrelse.

Svåra gränsdragningar

Helsingin Sanomat hade nyligen en intervju med den kände kenyanska författaren Ngugi wa Thiongo som suttit fängslad för att ha skrivit på sitt modersmål kikuyu och för att han vägrat foga sig efter regeringens linje. Efter år i exil hade han återvänt till Kenya bara för att själv bli misshandlad medan hans fru blev våldtagen. För första gången någonsin samarbetade han med polisen. Tre kriminella fick de fast. Men inte uppdragsgivaren. Det verkar inte vara så lätt att lobba obekväma frågor i Kenya.

– Vi står inför svåra gränsdragningar. Vårt grundläggande arbete sker på gräsrotsnivå. Det handlar mycket om mänskliga relationer, om att bygga upp tillit både till de mänskor vi vill hjälpa, till de övriga aktörerna typ medborgarsamhälle, regering, den akademiska och företagsvärlden. Mitt tillvägagångssätt är att ödmjukt gå in för samarbete med andra och ta fram de sjuka punkterna. Unicef, Rädda Barnen, Röda Korset. Det är ingen idé att peka finger för då pekar alltid tre fingrar på mej själv. Tillsammans ska vi skapa bra helheter.

Vi fick nyss ta del av Världsbankens nya beräkningar på global fattigdom. Det visar sig att 1,4 miljarder mänskor lever på mindre än 1,25 dollar per dag. Det är var fjärde mänska i u-länderna, medan antalet 1981 var 1,9 miljarder män­skor eller varannan. Din kommentar?

– Ja, det är ju verkligen ett spel med siffror. Världsbanken har inte på evigheter höjt minimigränsen för fattigdom samtidigt som dollarn har förlorat i värde.

– Världsbanken bygger upp sin statistik utgående från den institutionella ekonomin. Den statistiken omfattar inte de fattigas naturahushållning eller ens den så kallade gråa ekonomin. Vi vet helt enkelt inte särskilt mycket om hur fattiga mänskors vardagsliv ser ut utanför den officiella statistik som sammanställs från ett europeiskt eller ett nordamerikanskt perspektiv.

– Och vi har väldigt lite kunskap om omfattningen av barnens fattigdom; den ”vuxna fattigdomen” speglar sig ju alltid i barnens omständigheter som är olika de vuxnas. Jag skulle i alla fall säga att fattigdomen är mycket grymmare ur barnens synvinkel.

Vad ser du fram emot i Afrika?

– Jag kommer att resa mycket då jag ansvarar för tolv länder. Jag hoppas att jag kan dela med mig av min know-how till afrikanerna, min syn på hurudant biståndsarbetet ska vara som bäst. Jag är också säker på att jag kommer att lära mig mycket av mina afrikanska kolleger om hur vi bäst kan arbeta för de afrikanska barnen, vårt arbete är ju konstant växelverkan, ett utbyte, ett gemensamt värv. Vi kommer att begå misstag. Vi kommer hoppeligen att lära oss av de misstagen.

Plan Finland fyller tio år

Plan är en internationell utvecklingssamarbetsorganisation, som på ett bestående sätt förbättrar livsbetingelserna för barn i utvecklingsländer.

1998 Plan Finland grundas, den första Plan Ilta Lapselle på MTV3

1999 5 000 faddrar

2000 10 000 faddrar; frivilligverksamheten drar igång; den första utställningen.

2001 Plans Barnstyrelse grundas; det av Mikko Kuustonen designade Solfågel-smycket till salu; globaluppfostran drar igång.

2002 Plan Finlands inleder egen projektverksamhet.

2003 20 000 faddrar; Ta din rätt -kortspelet, PlanVän,

2004 Plan-finansiär parallellt med fadderskapet.

2005 Plan blir UM:s partnerskapsorganisation, Kompisar till skolan -kampanjen

2006 Plan startar ett företagssamarbete med Nokia samt lobbnings- och ambassadörsverksamhet.

2007 Plan gör upp en strategi för katastrofstrategi, Plan goes Huuma, lanseringen av Ansvarstagare

2008 Plan Finland fyller tio år, KymppiKummit –klubben, I saved the world -video, Plan gala 26.11. www.plan.fi

Nina Winquist