I nattens mörka timmar kom jag på en strålande idé att lösa problemet med Esbo centrum, som anses vara så fult att förbipasserande främlingar får skrämselhicka och att man till att börja med åtminstone borde riva stadshuset. I gryningen hade min plan förlorat en del av sin strålglans och klarade definitivt inte av konkurrensen från den uppgående solen. Jag insåg också att visst kan man vara radikal, men även där kommer det förr eller senare en gräns. Eller också inte?

Min genialiska plan: Riv hela rasket! Allt, allt, allt. Stoppa ner det under jorden, släta till den befriade marken ovanpå, klappa, paja, låt gräset växa, låt träd slå rot, låt stigar uppstå där männi­skor så vill. Lämna plats för luft och ljus och nattens dofter. Kan ni se det för er? Jag kan.

Jag har dock kvar ett visst sinne för realiteter. Man kunde börja med att ta sig an någon detalj. Det måste inte vara just stadshuset, det räcker med en hiss – tre hissar, de som går från järnvägsstationen till den obligatoriska gångbron ovanför. Sa jag hissar? De borde kanske marknadsföras som sevärdheter, hiss och skithus i samma metallkub. Visst går det åt el till hissmaskineriet, men å andra sidan är vatteninbesparingen 100 procent. Sevärdheter eftersom jag ingenstans i Finland, faktiskt inte i hela världen, bångat någon hiss som ens skulle påminna om de präktiga esbohissarna: inte bara piss och skit utan också blod och allt annat som en människokropp kan producera på golvet, längs väggarna, ända upp i taket när det vill sig väl.

De här sevärdheterna har fått leva ostörda år efter år efter år. Ibland tröttnar de på sig själva och blir stående orörliga uppe eller nere men dörrarna öppnar sig alltid gästvänligt för den som har behov. Min detaljplanering inriktade sig alltså på att göra något åt hissarna. Det kan tyckas onödigt. Man måste inte använda dem om det inte är så att man annars måste. Präktiga ”riksdagstrappor” i flera avsatser leder upp till bron från perrongerna. Det är bara att klättra. I konspirationsteoretiska stunder föreställer jag mig att esbohissarna är ett av Folkhälsans hemliga projekt. Ingenstans har jag sett så många raska trappbestigare som just i Esbo.

För vem behöver hiss när det finns trappor?  Slöfockar, latmaskar, soffpotatisar. Ja, och så de där tanterna med rollatorer, de där darriga gubbskrällena, enbenta alkisar på kryckor, somaliska mammor från Kirstibacken med ett barn i magen och ett i barnvagnen (och något hundratal andra mammor) – rörelsehindrat pack hela bunten.

Vill någon betrakta dem i all sin prakt är det bara att slå sig ner på en bänk på perrongen en dag när någon av hissarna står. Där kommer de utför (eller uppför) trapporna som i en grand final från Hollywoodmusikalernas guldålder: kärringar och gåbbar, halta och lytta, livsfarligt balanserande barnvagnar som kanske för en stund får tankarna att lämna Hollywood och ta sig en sväng via Odessa och Eisenstein. Men ett spektakel är det!

Så att vad kunde man göra? Jag använde hissarna senaste söndag, därtill nödd och tvungen eftersom tåget stannade på perrong 2. Hemkommen fick jag skala av mig långbyxorna och min långa klänning, pissvåta ett gott stycke upp, och öppna kranen i badrummet. Sen försökte jag tvätta skorna. Det var inte så att jag bara klev rätt i eländet, jag varnades av våta fotspår redan utanför hissen, jag såg tydligt den flacka sjön mitt på golvet, jag lyfte fållarna, jag ställde mig vid kanten (utan att snudda väggen), ändå gick det snett. Någon rollator eller barnvagn hade jag inte, där är det bara att ställa sig mitt i pisset.

Mitt förslag: att hissgolven skulle göras kupiga så att det inte kan uppstå sjöar utan bara kanaler längs väggarna. Det kan ju inte kosta så mycket? En cementkladd mitt på golvet bara, lätt utplattad. Klotsch, klotsch. Som när man plattar till en sandkaka.

Vivi-Ann Sjögren

I nattens mörka timmar kom jag på en strålande idé att lösa problemet med Esbo centrum, som anses vara så fult att förbipasserande främlingar får skrämselhicka och att man till att börja med åtminstone borde riva stadshuset. I gryningen hade min plan förlorat en del av sin strålglans och klarade definitivt inte av konkurrensen från den uppgående solen. Jag insåg också att visst kan man vara radikal, men även där kommer det förr eller senare en gräns. Eller också inte?

Min genialiska plan: Riv hela rasket! Allt, allt, allt. Stoppa ner det under jorden, släta till den befriade marken ovanpå, klappa, paja, låt gräset växa, låt träd slå rot, låt stigar uppstå där männi­skor så vill. Lämna plats för luft och ljus och nattens dofter. Kan ni se det för er? Jag kan.

Jag har dock kvar ett visst sinne för realiteter. Man kunde börja med att ta sig an någon detalj. Det måste inte vara just stadshuset, det räcker med en hiss – tre hissar, de som går från järnvägsstationen till den obligatoriska gångbron ovanför. Sa jag hissar? De borde kanske marknadsföras som sevärdheter, hiss och skithus i samma metallkub. Visst går det åt el till hissmaskineriet, men å andra sidan är vatteninbesparingen 100 procent. Sevärdheter eftersom jag ingenstans i Finland, faktiskt inte i hela världen, bångat någon hiss som ens skulle påminna om de präktiga esbohissarna: inte bara piss och skit utan också blod och allt annat som en människokropp kan producera på golvet, längs väggarna, ända upp i taket när det vill sig väl.

De här sevärdheterna har fått leva ostörda år efter år efter år. Ibland tröttnar de på sig själva och blir stående orörliga uppe eller nere men dörrarna öppnar sig alltid gästvänligt för den som har behov. Min detaljplanering inriktade sig alltså på att göra något åt hissarna. Det kan tyckas onödigt. Man måste inte använda dem om det inte är så att man annars måste. Präktiga ”riksdagstrappor” i flera avsatser leder upp till bron från perrongerna. Det är bara att klättra. I konspirationsteoretiska stunder föreställer jag mig att esbohissarna är ett av Folkhälsans hemliga projekt. Ingenstans har jag sett så många raska trappbestigare som just i Esbo.

För vem behöver hiss när det finns trappor?  Slöfockar, latmaskar, soffpotatisar. Ja, och så de där tanterna med rollatorer, de där darriga gubbskrällena, enbenta alkisar på kryckor, somaliska mammor från Kirstibacken med ett barn i magen och ett i barnvagnen (och något hundratal andra mammor) – rörelsehindrat pack hela bunten.

Vill någon betrakta dem i all sin prakt är det bara att slå sig ner på en bänk på perrongen en dag när någon av hissarna står. Där kommer de utför (eller uppför) trapporna som i en grand final från Hollywoodmusikalernas guldålder: kärringar och gåbbar, halta och lytta, livsfarligt balanserande barnvagnar som kanske för en stund får tankarna att lämna Hollywood och ta sig en sväng via Odessa och Eisenstein. Men ett spektakel är det!

Så att vad kunde man göra? Jag använde hissarna senaste söndag, därtill nödd och tvungen eftersom tåget stannade på perrong 2. Hemkommen fick jag skala av mig långbyxorna och min långa klänning, pissvåta ett gott stycke upp, och öppna kranen i badrummet. Sen försökte jag tvätta skorna. Det var inte så att jag bara klev rätt i eländet, jag varnades av våta fotspår redan utanför hissen, jag såg tydligt den flacka sjön mitt på golvet, jag lyfte fållarna, jag ställde mig vid kanten (utan att snudda väggen), ändå gick det snett. Någon rollator eller barnvagn hade jag inte, där är det bara att ställa sig mitt i pisset.

Mitt förslag: att hissgolven skulle göras kupiga så att det inte kan uppstå sjöar utan bara kanaler längs väggarna. Det kan ju inte kosta så mycket? En cementkladd mitt på golvet bara, lätt utplattad. Klotsch, klotsch. Som när man plattar till en sandkaka.

Vivi-Ann Sjögren

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.