På bokmässan i Göteborg graviterar jag ständigt mot två scener: den finlandssvenska arenan i C-hallen och Internationella Torget uppe i andra våningen. Programmet på Torget påminner om ett slags socialforum: ”Fattiga människors rätt till vatten, Genus­jihad, Kina och Indien i Afrika. Finns det en global grön ideologi?” Samtidigt vill jag gå på en massa seminarier och miniseminarier, ja, och höra på några kändisförfattare.

Jag sitter på en lopptorgsstol och väntar på Ernesto Cardenal. Här kommer han, vithårig och liten, klädd i samma svarta basker som alltid. Men vad har hänt i Nicaragua: har Cardenal fått problem i sitt hemland? Får man inte kritisera Daniel Ortega? På 80-talet fick han bannor av självaste Påven, som inte förstod sig på radikala latinamerikanska präster. I dag vill Cardenal tro på en äkta kapitalism i stället för en falsk revolution!

I bottenvåningens mässvimmel trängs jag tillsammans med medelålders svenska kvinnor i gympadojor och med Piratförlagets glassiga kasse över axeln. Få invandrare bland publiken. Av Göteborgs befolkning är 20 procent invandrare och bland dem kommer 10 procent från Iran och 9 procent från Finland.

I DN skrev Jonas Thente: ”Förläggare, försäljare, författare, fans och andra företrädare för bok- och biblioteksbranschen samt mediesvansen kryllar omkring. Men det är en kategori som inte riktigt passar in. Författarna. De som snarare stryker längs väggarna likt klumpiga, störtande albatrosser och blinkar nervöst mot spotlighten.”

Ja, jag försöker mingla och ”tjena-tjena”. Finska ambassaden bjuder på boxvin. Jag skulle väldigt gärna träffa författarkolleger från Sverige. Men var träffar jag dem? Och vill de träffa mig? När Hanif Kureishi, en man som aldrig tycks le, har signerat färdigt sina böcker, går jag fram till honom och frågar: ”Hej, känner du författare från Finland?” Vilken dum fråga … Kureishi ser om möjligt ännu mera irriterad ut.

Alaa Al-Aswaani från Egypten ler brett. Hans roman har sålt i över en miljon exemplar. Men det finns också lågmälda manliga författare. Michael Ondaatje läser ur sin bok och plötsligt händer det pinsamma: jag håller på att somna. När den sofistikerade Ian Buruma talar gör jag flitiga anteckningar. Han jämför mordet på Theo van Gogh med en grekisk tragedi. Tre personer, vars liv krockar mot varandra: överklassholländaren, den utslagna marockanska invandraren, den frigjorda somaliska kvinnan.

Susanne Gottbergs björkar pryder den finlandssvenska arenan. När Merete och Mark uppträder, fylls stolarna, men annars är det ganska lite publik. För vem uppträder vi, som är helt okända i Sverige? För varandra, för några nyfikna mässbesökare som råkat gå förbi, för den där förtjusande rikssvenska damen, som i sin ungdom åkt med Bore III till Helsingfors. Man kan ju också fråga sig varför påkostade bokmässor arrangeras.

För att sälja böcker, för att synliggöra författare och förlag? De chica amerikanska tjejboksförfattarna Meg Cabot och Cecily von Ziegesar uppträder också på Internationella Torget. Följande fråga lämnar mig inte ifred: kan man tala om både fattigdom och glamour på samma scen?

Marianne Backlén

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.